Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

29 september, 2014

En liiiten timeout

Ja, här är det tre "S" som regerar mig:

Skola (tentamen seglar upp)
Skrivinspiration (tack gode värld, snälla, vara för evigt!)
Snor (det sistnämnda är det framför allt Valentin som står för, men också jag tackar och bockar, och så hostar vi förstås)

Ja, så är mitt liv just nu, i runda slängar, och med anledning av det är detta mitt huvud, (men man ser ju hur glad jag är också):


Så jag tar mig en liiiten timeout med andra ord, och så ses igen nästnästa måndag!

21 september, 2014

Höstrusk

"Nu slår den till", skriver tidningarna, "nu kommer höstrusket, hösten är här!"
Ja, nu är den väl här, har den väl kommit och jag hukar under filtarna i soffan ser bladen blåsa fram och åter i regnet där ute, på träden. Och jag vill så gärna tänka glada tankar nu. Jag vill inte dras ner av vetskapen om halvåret som står för dörren, men jag vet ju så väl hur jag måste kämpa mot mörkret. 

Jag planerar mitt liv, våra liv, mån om luckor där inga planer ligger. Och jag vägrar "lägga livspussel", jag kräks över självaste begreppet, men är det inte det jag gör när jag sitter, sliter ihop schemat i kalendern?

Och jag prioriterar. Prioriterar bort. Jag tänker fram och tillbaka på bloggen. Jag ser ju hur lite tid som finns till övers fastän jag vill så mycket när det kommer till den, framför allt när det gäller att "besöka" mina fina bloggvänner. Till alla er som kikar in till mig, lämnar spår, ger bloggandet en mening med er värme:
Jag är ledsen att jag inte alltid har kraft att bjuda igen! 

Och jag vill skriva i timmar. Jag vill rita mycket mer. Jag vill bada och simma, ofta, ofta, även om det måste bli i bassänger. Jag vill fördjupa mig i kunskapen om mindfulness. Jag vill baka mer bröd och ägna mer tid åt middagsmaten.
Jag vill ha tid för allt det där som hjälper upp gråheten, som håller höstmörkret stången.

Men just nu blir det det här: Studierna, sömn, promenader, min älskade och Valentin. Varje dag skriver jag några rader.

Det ÄR lycka, jag har valt det och jag väljer det från hjärtat på nytt varje dag, men jag längtar också så mycket efter allt det där andra.

14 september, 2014

Valdagen


Det är valdag och jag har så svårt att få ro. I min mage finns en orosboll som snurrar så fort, dess kanter är vassa och bruna. Jag bloggar ju bara på måndagar annars men det får bli en söndag denna gång, någonstans vill jag fästa mina tankar. Jag ligger bredvid Valentin, han sover så tryggt, så lugnt, jag försöker andas tillsammans med honom. Jag vill också sova, jag önskar mig verkligen det, jag behöver vila från rädslan i mina tankar. Jag kan inte sluta tänka på det förra valet och på att om det resultatet upprepas igen, om stöveltrampen skövlar människors tillförsikt och framtidstro igen, så vet jag inte vad jag ska göra.

På Facebook är min newsfeed fylld med statusar från människor som varit och röstat, det finns dem som köat till urnorna idag. Det gör mig glad och varm, det skänker tröst och hopp, det är människor som röstar med hjärtat. När jag var barn tog mina föräldrar med sig mig och min syster till vallokalen, sedan gick vi på café och firade valdagen. Det är det arv jag bär med mig, att demokrati är något att akta, vakta, att vårda, det finns inte att strunta i att rösta, det gör verkligen inte det. Men jag tänker på gubben jag klottrade i mitt block häromdagen, att en sådan världsbild vore bekväm, det vore den:
 



"Mitt största problem i livet skulle jag säga är att mina händer sällan aldrig ! Når ner till fickorna."

08 september, 2014

Röda monster



Så har jag också börjat skolan. Det känns spännande, lyckligt och splitternytt och mitt huvud går i spinn av alla scheman, litteraturlistor, människor, presentationer i PowerPoint, föreläsningar. Utbildningen handlar om oss människor och om de val vi gör i våra liv, och vi som går den ska få ägna våra tre närmaste år åt att lära oss att studie - och yrkesvägleda. Det svindlar när jag ser bakåt på alla de vägar som lett fram hit, tänk att det är jag som sitter här och läser på högskolan. Det är nästan som när jag precis fyllt tjugo och skulle köpa vin. Det kändes alltid som om någon skulle knacka mig på axeln och säga: "Men du ska inte vara här! Vart har du fått det i från, att du ska få handla här?"

Men här sitter jag nu i den stora salen med de långrandiga spaljéväggarna i svart och vitt, och när jag bläddrar i mitt nyinköpta anteckningsblock blir jag lättad över att bladen är blanka och inte fullklottrade med röda monster som i nattens drömmar.
 

01 september, 2014

Inskolning

Det är höst nu. Den kom nästan genast, vi hann knappt landa i vårt nya hem så var den här. Och fastän jag har badat och badat som en galning i Atlanten nästan hela sommaren har jag verkligen inte badat klart, har jag inte simmat nog, flutit färdigt med ansiktet blundande mot himlen. Så jag vadar i strandkanten nere vid sjön, plaskar med mina gummistövlar, Valentin vill också vara med. Vi skulle kunna vara här dagarna i ända egentligen.

Men vi har inte all tid i världen längre, den typen av tid har gått och kommer inte igen. Fast när folk säger att "Å, den där första tiden med de små, den går alldeles för fort, man hinner inte med!", håller jag inte med dem. Jag tycker inte att tiden har gått för fort. Jag känner att jag har hunnit med. Men jag upplever en sådan sorg över att föräldraledigheten är över, att den typen av tid inte finns mer. Det är nu jag känner mig orolig över att det ska gå för fort, att jag inte ska hinna med. Jag tänker att rätt som det är har Valentin blivit stor, är han en farbror, kanske med stora mustascher eller långt hår i tofs, och dricker kaffe och kör bil och snusar, och tycker att det är plättlätt att klara sig själv så han har flyttat till bortre Nya Zeeland och vi ses nästan aldrig! 

Nu finns det en förskolehylla som bär Valentins namn, och på den ska han hänga sina kläder och ställa sina skor.  Där ska han tillbringa sina vardagar, vi går dit tillsammans och jag måste gå därifrån utan honom, snabbt måste jag gå, inte dröja för länge vid vinkfönstret.

"Det är viktigt att det inte märks på dig att du tycker att det är jobbigt för då känner han det och så blir det värre", säger folk till mig. Så jag försöker fastän han gråter, men så snart jag hunnit ut på gatan slår mina mungipor också i backen. Helst vill jag springa tillbaka och tejpa fast Valentin på min kropp, men jag gör ju inte det förstås, jag går på café istället, dricker kaffe och äter en päronbiskvi.

Jag vet ju att han känner sig trygg på förskolan, jag upplever verkligen det. Och jag vill ju börja plugga, och mustascher växer inte ut i brådrasket, jag vet ju också det. Men just där på cafét när jag sitter och räknar minuterna innan jag får återse Valentin igen, just då tänker jag bara på det:

Att jag längtar ihjäl mig efter min unge och att jag vill vara med honom för tid och evighet.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.