Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

26 maj, 2014

Min hand är så lik din hand

Jag satte mig framför datorn igår kväll, försökte börja någonstans, försökte skriva, någonting måste det väl ändå gå att skriva om allt det här? Om de bruna stöveltrampen runtom i Europa, om hatet som vilar längs de slingrande grusvägarna bland de blommande maskrosängarna här hemma. Här i sandlådorna där vi möts med våra barn nu när det grönskande sköra och nya är som vackrast, nu när vi har slängt av oss täckjackor och mössor, nu när vi ler mot främlingar på stan.

Och jag börjar om och om igen, försöker formulera någonting, vadsomhelst, men det är så svårt att fånga in allt det spretiga, allt det som sticker, som skär, och tröttheten växer sig stark, den kommer ändå inifrån.
 
Så jag går och lägger mig, håller om mitt barn. Snusar med näsan i hans nacke. Blundar och vill glömma rädslan och sorgen. Vill somna och drömma om boken jag läser, Expeditionen. Min kärlekshistoria, den om människor som kämpar långt, långt bort, för länge, länge sedan, nära polcirkeln på ett istäckt hav, vill hellre ha tankarna där än här.

Men jag sover oroligt, drömmer om valet och valresultaten, och jag vaknar med svärtan i magen. Så loggar jag in på Facebook och ser uppdatering efter uppdatering från människor som sluter sig samman, som manar till kamp för rätten till alla människors lika värde. Och jag minns sången jag lärde mig som liten, en sång jag lär Valentin nu, och jag tänker att hatet och fientligheten får inte, kan inte, ska inte vinna -

för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.

Text Beppe Wolgers
Musik Olle Adolphson

(Lyssna här på Eva Dahlgrens version)
 

19 maj, 2014

Just sådana där stunder

Det är just sådana där seneftermiddagar när ingenting blir som jag tänkt och allt havererar och jag ska iväg och för första gången (nej andra, men det känns verkligen som min första gång), lämna Valentin med barnvakt och gå och barnet mitt vägrar sova middag för han känner att någonting är på gång, han är känslig och skör och ledsen, och jag ska laga mat och den smakar skit och disken är överallt och jag kliver i fetaost och egentligen hade jag behövt duscha och min älskade är bortrest och väskan som jag vill ha är också borta och det blir inte alls den där lugna stunden som jag hade föreställt mig att vi skulle ha, mitt barn och jag, innan jag går, det är då!

Som det är så underbart, fantastiskt och tusenfalt värdefullt, att barnvakten är Valentins gudfar och min valde bror, han som vet vem jag är och vart jag kommer ifrån, som vet att fånga upp mig där i kaoset när jag har börjat gråta, som vet att säga allt det jag behöver för att andas och också att:

"Gå nu och gör dig i ordning, så tar jag hand om disken och min gudson, det kommer att gå bra."

Så att jag kan sätta på mig en fin klänning och ta bussen in till stan tillsammans med en vacker vän och få uppleva Donna Tartt en alldeles magisk stund med 700 andlösa åhörare i en fullspikad lokal. Donna Tartt vars debutbok Den hemliga historien jag läste liggande på magen under så många timmar i sträck att jag fick blåmärken på mina armbågar under ett par heta sommardagar för så många år sedan, en bok jag inte vågat läsa om sedan dess.

Det är just sådana där kvällar det är alldeles extra fantastiskt att han finns, min valde bror, för jag får komma hem till en Valentin som somnat så gott i hans knä där han krupit upp för att få höra gudfar läsa alla sagorna.


12 maj, 2014

Helt tvärtom

Det händer att jag blir stressad av självaste lyckan, självaste njutningen. Att min vilja att utvinna så mycket glädje och kraft jag bara kan ur det som är mitt liv, leder till en molande ångestkross och nedkokad panik. Som när jag fastnar i att det är på riktigt, alldeles sant att jag har min älskade och min unge, att de finns.

"Sorgen nu är en del av lyckan då" lyder talesättet, men jag vill att det ska vara helt tvärtom. Att lyckan nu ska vara en del av sorgen då och att den ska få vara det i evigheters evighet, att just vi ska få leva och må bra, just vi, varför skulle inte vi kunna vara sådana som får göra det?

Och jag går neråt sjön för att spola ut eländestankarna och gifta ihop dem med solen, och jag tänker att det är de där varma, starka vindarna och bäckarna som kvillrar genom mossan och över stenarna som plåstrar ihop mig, som får mig att känna mig lika oövervinnerlig och onåbar som då. Då när det var helt tvärtom mot nu, för sorgen var en del av lyckan då. Då när jag vilade från världen sittande på min hemliga sten i den där skogen med alla gatlyktor och slitna träbänkar, gamla hundskitar och gröna soptunnor i plåt, som låg en bit bakom huset där jag bodde för många herrans år sedan.

04 maj, 2014

Det som egentligen är roligt

Det är uppskruvade tider fyllda med att-göra-listor inför flytt och resor, uppvarvade dagar och hackiga nätter fullmatade med tandsprickning och pollen och oordning och iordningställande och hitan och ditan och bluttan blä och:

"Det är ju roligt EGENTLIGEN", säger jag till vännen. Jag har lagt ner att skura ugnen och ha jobbmöte samtidigt, hon hör mig ändå inte på högtalartelefonen som jag pallat upp på kryddhyllan högt ovanför mig. Vi lägger ner hela mötet förresten och jag sitter nedsjunken i soffan och viftar med tårna istället, dricker kaffe och äter chokladmuffins.

"Allt det här är ju roligt, det är inte det som är svårt."

För det är ju inte det. Det är det där med omgivningen och intrycken, med allt som behövs sorteras, grundas, växa vidare.
Det är det svåra i att vara så närvarande som jag vill och behöver för att må bra i mitt skrivande, med Valentin, min älskade och mig själv.

Och jag gör mina mindfulnessövningar framför vardagsrumsfönstret och försöker koncentrera mig, men det bara kliar mer och mer för varje kroppsdel jag fokuserar på. När jag öppnar ögonen ser jag de knoppande blodlönnarna på vår innergård. Jag tänker att nästa gång de knoppas är vi färdiga med lägenhetsvisningar och flyttkartonger för länge sedan. Nästa gång ser någon annan bladen fylla himlen, för då har jag flyttat härifrån. 

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.