Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

27 januari, 2014

God fortsättning

Det blir ett kort litet hej, ett litet ett, så här på måndags kväll. Det står ouppackade resväskor och kassar i hallen, det gungar ännu av tågets svängar i min kropp. I mitt huvud finns vykortsvita fält täckta av snörök, Lunds domkyrkas mäktiga valv och tända ljus. Där finns firandet av min blivande svåger som blev prästvigd i söndags, och med det den smittande, lockande känslan av att se en människa kliva in i ett nytt liv. Jag har köpt en kalender med en cyklande kvinna på, hon håller i ett rött paraply. Boken har farit runt tillsammans med mig ända sedan nyår, men jag har inte hunnit börja på min goda fortsättning, inte haft lust nog, eller ro. Nu längtar jag efter att fylla bladen med tankar och planer, jag längtar ställtid, jag vill lägga mig raklång på landningsbanan och bara vara i en lång radda vardagar i mitt huvud.



************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag bara bloggar på måndagar. 

20 januari, 2014

Jag ser det snöar

Snön har kommit nu, lagt sig över världen. Vi har fått låna en pulka till Valentin, en blå med ryggstöd och snöre. Den rymmer precis en åkpåse med en väl påbyltad unge i, och igår gav vi oss ut på pulkapromenad. Valentin tjoade av förtjusning där han susade fram längs kanterna på gångvägarna, drog med sin röda vante genom snön, gjorde ännu ett spår bredvid pulkans.

Så kom vi fram till ängarna bakom huset, det var där vi låg många timmar i somras, läste högt i de ljumma vindarna, vilade i de gröna bladen. Men alltsammans är täckt av snö nu, en av kullarna har blivit en pulkabacke. Jag blev stående alldeles stilla, också Valentin stannade upp. Hans blick gick förlorad i snön, i det han aldrig upplevt förut, i det nya. Allt jag hörde var mina egna andetag i den inbäddade tystnaden. Jag såg på alla dem som sprang upp och åkte nerför pulkabacken, och jag valde vilka röster de skulle ha; lyckliga.

Och det var någonting med åkpåsen i manchester med Valentin i, med det milda ljuset. Det var någonting med snön som föll och föll, och som gjorde såväl himmelen som jorden vit, det var något med känslan av att sväva mittemellan marken och molnen. Det var något med allt det som fick tiden att röra sig fritt för ett ögonblick; så blev jag min egen mamma, och Valentin blev jag.

*******************************************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar

13 januari, 2014

Jag önskar dig en Monika

Jag, min älskade och Valentin åkte tåg häromkvällen. Bredvid oss i vagnen satt en pappa, en storasyster och en lillebror. De hade vinkat adjö till en mamma, tagit farväl av henne genom fönstret, där hon stod med ledsna ögon och leende mun på perrongen. Men det var först när matsäcken var uppäten, pusslet lagt och böckerna lästa flera gånger, som lillebrorn verkligen förstod att mamman inte hade följt med dem. Han ropade efter henne flera gånger, och när hon inte svarade blev han väldigt ledsen. Pappan fick trösta och krama honom länge, det hade varit lätt för storasystern att känna sig ensam och bortglömd.  

Men storasystern märkte det knappt. Hon var i full färd att berätta för en tant som hon hade träffat på tåget om vad hon brukade leka och om alla hon kände.

Och nu känner du en Monika också, sa tanten och log så där snällt att det var som en kram, där hon stickade på sin väg genom landet. Hon var en farmor, berättade hon, hon hade fem barnbarn och ett på väg.

Jag tänkte att alla barn borde ha en Monika. En snäll och varm tant eller farbror som finns där när hen som bäst behövs. Och jag tänkte på min farmor som bodde på sjätte våningen i det stora huset där vi kunde se luftballonger flyga förbi utanför köksfönstren. Jag tänkte på hissen som ledde till hennes hem, på att symbolen för hennes våning var solen, på hennes händer med det skira skinnet, på hur mjukt hon brukade krama mig. Jag tänkte på att jag också skulle behöva en Monika ibland, nu när farmors steg på jorden inte längre finns så jag kan höra dem.

*******************************************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar

06 januari, 2014

De blanka bladens tid

Det är januari, de blanka bladens tid, de nollställda almanackornas, de nyvaknas, nystarternas. Det är tid att göra bokslut, frossa i framtid parat med nutid. Jag tycker om januari, jag tycker om nyår. Jag tycker om att lämna julen bakom mig och jag tycker om att vara på rätt sida om våren. Igår stod jag och såg ut på den regngrå gården en lång stund. Grannarnas ljusslingor blänkte i vattenpölarna och det var gegga och svart och novembergrått överallt. Jag längtade så mycket efter tussilago och blåsippor, efter de ljusa kvällarna och de kvillrande  bäckarna (tänk, Livsnjutaren, det ordet får mig alltid att tänka på dig numera, det är så fint att ha fått ge dig ett nytt ord att väva med), efter fåglarna och vårgruset under gymnastikskorna.

"Jag skiter i vintern, har den inte kommit nu får det vara!" tänkte jag först, och sedan: "Okej, en del snö kan det få komma, ett tag i alla fall, om den lovar att stanna tillräckligt länge för att dämpa och bädda in världen, måla det gråa i vitt. Jag vill uppleva det med Valentin, dra honom i en pulka över gångvägarna, forma snöbollar att rulla varv på varv så vi får se det tillsammans, jag vet att han kommer att tycka att det är så spännande!"

Min älskade och jag har varsitt stort pappersark i rosa och i blått. Vi köpte dem i höstas för att skissa på våra drömmar, klottra ner dem i kolumner, synliggöra dem i skrift, åskådliggöra dem. "Skrivande", "Studier" och "Fritid" har det hittills stått på mitt, och idag skrev jag dit ännu en kolumn, för nyårslöften. För mig är nyårslöften ett sätt att lova mig själv någonting för att jag vill det. Inte för att jag måste eller borde, utan för att jag ska minnas att göra mindre av "måste" och "borde" och mer av "vill" och "behöver för att må bra".

1. Lära mig att baka tårtor. På riktigt alltså, med sugarpaste och marsipan, grädde och blank glasyr. Det lovade jag redan förra året, men det visade sig behöva kraft och tid jag inte hade, så nu gör jag ett nytt försök.

2. Baka nya slags bröd. Jag vill att det ska finnas hembakt bröd hos oss och jag bakar ofta och gärna, men det blir så ofta samma sorter. Jag vill hitta nya recept, nya smaker och former, lära mig nya tekniker.

3. Vidareutveckla bloggen. Jag vill hitta nya sätt att använda den här plattformen på, jag vill att den ska vara en kreativ plats på flera sätt än nu. Jag måste bara klura vidare på hur, kasta lite fler bollar mot mina vänners plank, fundera vidare innan färdiga idéer kan ta form.

4. Det fjärde löftet finns alltid med, genom alla år, genom hela livet, det är inte förhandlingsbart, det blir aldrig inaktuellt. Det löftet sedan nyårsafton 2004, delar jag med min syster:




Foto Sarah Mellström


Med detta önskar jag er alla en god fortsättning på det nya året, och om det inte börjat gott vill jag att det vänder och blir toppen, nu genast, direkt!

*******************************************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar


OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.