Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

13 december, 2014

Signade lågors vakt

Jag har haft en så fin dag. En alldeles vanlig, fastän med besök av nära och kära, precis som jag vill ha det vid högtider. 

Det är kväll nu. Gästerna har gått hem. Vi har lussefikat och skrattat tillsammans, njutit av de tända ljusen, dofterna och smakerna. Så tittar jag till Valentin där han sover, jag blir liggande bredvid honom och surfar på telefonen. Så strömmar alla de där orden emot mig, de om personer som inte vill gott mot människor som de ser som annorlunda. Det står om personer som vill kategorisera, särskilja, hänga ut de som behöver vårt skydd och vårt stöd. I natt är det Lucias natt. Hon som går med ljuset genom världen. Och jag önskar så att meningarna i Luciasången kunde vara sanna:
"Trollsejd och mörkermakt ljust du betvingar, signade lågors vakt skydd åt oss bringar." En saga är det, men jag önskar så starkt att ljuset i den ska finnas.

11 december, 2014

Om "Invite Me To My Own Words" - Önskelistan

Ibland möter jag ide'er som är som underbara presenter och som får det att spraka till inuti mig. När det händer stannar det inte där, det snurrar vidare, startar om, möblerar om, målar om mig. Det får mig att känna att jag ser hela världen och att den ser mig, och att det bara är för mig att hoppa så flyger vi vidare.

För ett litet tag sedan fick jag en sådan present igen. En gammal bekant till mig, AnnaLina Hertzberg, bjöd in till att ta del av hennes ide'. Invite Me To My Own Words kallar hon den. Under ett års tid kommer AnnaLina som är regissör och dramatiker, att undersöka sitt eget konstnärliga uttryck genom att genomföra tolv stycken uppdrag. Det är ett modigt projekt och utelämnande, skört i sin sårbarhet. Jag blir så inspirerad och får en sådan kraft av att följa det.

Häromdagen önskade AnnaLina sig att människor delade med sig av sina önskelistor till henne. Givetvis vill jag göra det.
 
Så. Min önskelista utan inbördes ordning:

1. En damsnurra med ballongdäck
2. En bandspelare för lukter (Jag och min barndomsvän funderade länge på hur vi skulle kunna konstruera en.)
3. Att träffa Barbro Lindgren 
4. En flygande matta som jag kan resa till mina nära och kära med fortare än vinden
5. Att kunna prata flytande portugisiska 
6. Att jag lyckas skriva en roman och blir utgiven på första försöket
7. Att kunna spela trummor
8. Att alla, alla, alla får vara friska, trygga och lyckliga. För alltid. I evigheters evighet
9. Ett hem med fyra dörrar vilka alla leder till olika årstider
10. Det där magiska tillståndet som kallas "inre ro"

08 december, 2014

Kylan

När jag gick till tåget imorse var det så mörkt, så kallt, så isigt, så rått i vinden. Sjön var alldeles svart och marken med, gatlyktornas sken räckte inte upp till himlen. Så såg jag ett flygplan högt däruppe, det blinkade så varmt, så välkomnande. Jag kom att tänka på en så vacker äldre man som jag känner. Han har frusit i hela sitt liv, säger han. Och på vintern längtar han så mycket till värmen att han gråter när planen flyger ifrån honom och lämnar honom kvar på den isiga marken.

06 december, 2014

"Det är din tid"

Jag hade trasslat mig förbi alla människor, alla hyllor, alla frysdiskar, allt tinglande julepling och tingeltangel och äntligen köat färdigt och börjat lassa upp varorna. Med stressen blinkande inuti och med själen i tusen delar, försökte jag lägga alla varor med streckkoden utåt och mata fram dem i takt med det löpande bandet.

- Jag ska bara hitta rätt rabattkuponger också. Ursäkta!

- Stressa inte, svarade kassörskan och log helt lugnt. Jag brukar säga det till kunderna, att "Nu är det du som står här. Det är din tid. De andra får vänta." Och blir folk bakom i kön förbannade om något krånglar, så, ja, så är det.

Så ryckte hon på axlarna, log mot mig igen och fortsatte:

- Mitt motto är "Behandla andra som du själv vill bli behandlad."

Och så enkelt, så lätt, blev världen mjuk omkring mig.

04 december, 2014

Kattskit

Och den där känslan som värker i hela halsen från bröstkorgen och upp och som alltid kommer när jag nästan, nästan, nästan är framme vid förskolan på eftermiddagen. Det är den känslan av att snart, snart, snart får jag krama min unge, kan han linda sina mjuka armar runt min hals och vi får vara så där nära. Då försvinner allt det andra, krymper stressen, krymper pressen, krymper allt det där som tvingar på mig ett pansar, snart kan jag se det flyga och fara. Snart blir allt det där som känns så himla viktigt annars till kattskit som försvinner ut i rymden bara.


Portugal i somras

30 november, 2014

Kriget är över

Jag har slutat kriga mot julen. Jag orkar inte hålla på något mer. Jag pallar inte ångesten och skygglapparna mot bjällerklangens tingeltangel, jag tänker:"If you can't beat them, join them", och kör medvetet på det. Jag väljer det jag tycker om och bara det. Som ljusen, bakandet och maten. Att välja ut klappar och paketera in dem. Att vara nära mina kära, lägga upp fötterna på soffbordet och slumra till en stund. Glöggen tycker jag om, och "Karl Bertil Jonsson". En del julsånger, ganska många faktiskt, som "O helga natt", "Chestnut roasted on an open fire..." och "Jul, jul, strålande jul", till exempel. Så jag samlar mig kring det, bäddar in den där odefinierbara ångesten längst därinne, håller ut, håller andan, kan faktiskt njuta en hel del. Drar på mig dojorna nu efter kaffe och lussekatter. Knatar ut i solen tillsammans med Valentin och min älskade, och tänker att när det nu inte luktar snö kan det kanske dofta lite vår.

29 november, 2014

I leendet

Är i leendet efter den gamla damen som lade handen på min arm så mjukt. Tackade för att jag lät henne gå före i kön i butiken, såg mig med en sådan värme. Det går åt båda håll det där, det är så fint att veta det: Att det man sänder ut får man tillbaks. Att nästan, nästan alltid är det så enkelt, att allt som oftast är det inte svårare än så.

26 november, 2014

Ansvarskris

Igår vabbade jag samtidigt som jag behövde arbeta med en gruppuppgift för skolan. Det var första gången sedan jag började plugga som mammarollen krockade med studentrollen och ansvarskrisen blev så total. Jag vill liksom vara såväl den bästa mamman som den bästa grupparbetskamraten samtidigt, och jag kunde inte acceptera att det inte gick. Jag kunde inte ta att jag inte kunde vara absolut närvarande i båda rollerna hela tiden och samtidigt. Jag ville verkligen inte att min kurskamrat skulle få det krångligare för att jag är en mamma, och att Valentin skulle få en sämre dag för att hans mamma är student. Det är den där ansvarskrisen, den där känslan av att det jag har tagit på mig ska jag ro iland, och ingen annan ska behöva ta det.

Ändå. Grupparbetet gick ju bra, det kände både min kursare och jag. Valentin lekte med sina bilar, läste sina böcker och klättrade upp i mitt knä och kramades när han ville göra det. Så det var väl bara den där känslan av att inte räcka till som jag hade behövt stoppa om med ett mjukt varmt täcke och sjunga en vaggsång för, det var väl egentligen det.

25 november, 2014

Neverending story

Jag mötte den där farbrorn igår, den där ordningsmannen jag så väl känner igen från alla åren jag har levat.
En sådan där som sprutar ut sin irritation och frustration, som kan konsten att gå med händerna på ryggen och peka med hela handen samtidigt.
Nu gick han längs med sjön och sparkade bort de små
kvistarna som blåst ner på gångvägen. Ett tröstlöst evighetsgöra. En neverending story.
Och jag tänkte på hur mycket jag själv inte orkar med att bry mig om att göra fastän jag faktiskt borde, fastän det är viktigt, faktiskt.

24 november, 2014

Fint som snus

Det är fint som snus att plugga på café. Det är så fint att blanda upp Habermas kommunikationsteoretiska syntes om "styrkan i det bättre argumentet", med det ljuvliga ljudet av två människor som struntar i den verbala kommunikationen helt. Istället ger de uttryck för sitt glada återseende genom att klappa om varandra så hjärtligt att det åskar som av applåder över kaffekopparna och chokladbiskvierna, och vi alla får le lite mer.

23 november, 2014

Sedan

Mitt i natten sitter jag här med svidande ögon, papper och penna. Tanken är att om jag bara kan få fatt i de där jävla stressbollarna som studsar upp och ner och fram och tillbaka inuti mig - att om jag bara kan fånga in dem och lägga dem framför mig på skrivbordet, kommer jag att kunna kavla ut dem till lagom stora brickor att passa in i min planeringskalender. Sedan kommer jag att kunna andas ordentligt igen. Sedan kommer mina axlar att sjunka ner ifrån öronen. Sedan kommer jag att kunna lägga mig ner bredvid mina sovande käraste, vara i takt med deras djupa andetag och finnas i sömnen tillsammans med dem.

10 november, 2014

Konstgjord andning

Jag har tänkt hit och dit ganska länge nu och till slut har jag kommit fram till det här:

"Jag vill inte sluta blogga, men jag vill inte blogga."

Jag behöver hitta tillbaka till lusten, den finns inte nu, det har den inte gjort på länge. Som det är nu klumpar bloggandet ihop sig med alla andra måsten, det spelar liksom ingen roll att det egentligen är roligt och så vill jag inte att det ska vara.

Därför har jag bestämt mig för att låta bloggen finnas kvar, men inte regelbundenheten. Det får blir lite konstgjord andning tills vidare, något inlägg nu och då, några livstecken. Det är så jag tänker att jag ska hitta tillbaka till blogglädjen.

Så, kära ni, på återseende, jag hoppas att det blir snart för min del :)

03 november, 2014

En splitterny människa

Det har kommit en alldeles splitterny liten människa till jorden, så liten är han, så alltigenom trygg och hans ögon vittnar om evigheten.
 
Jag minns när hans mamma skulle födas, hur mycket jag längtade efter att hon skulle komma. Jag satt framför Vi på Saltkråkan och bara grät och grät när Skrållan var med, jag ville så gärna ha en lillasyster. Så fick jag en till slut en dag i augusti, äntligen hade alla lapparna fram till hennes födelsedag rivits av på väggalmanackan. Tänk, nu är hon också en mamma, och en del av mig undrar hur det gick till, samtidigt som en annan del tänker att det alltid har varit så det ska bli, så det ska vara. Och tänk att jag får vara en moster och Valentin en kusin, att vi delar trådar av historia som löper genom våra celler, vi alla.

Så välkommen ljuvliga lilla, välkommen hit! Vi är så lyckliga över att just du är här tillsammans med oss på jorden. 

27 oktober, 2014

Tillfälligt avbrott

Tillfälligt avbrott och bloggsemester på grund av höstlovsvila i goda vänners lag. Återkommer om en liten vecka!
Allt gott till er alla:)

20 oktober, 2014

"Höst på min planet"

Det har varit helg nu, en sådan helg vi tycker så mycket om att ha, en sådan som är så viktig för att fylla på med luft i våra lungor och med energi hemmavid. Vi har bara varit tillsammans; min älskade, Valentin och jag. Och jag har varit själv; bakat, skrivit, promenerat runt sjön. Det regnade och var grått, men luften var mild, färgerna dova på träden.

Det är någonting med hösten som får mig att längta så intensivt - jag längtar bort och jag längtar hem till vårt hus, jag längtar efter vännerna, efter min älskade, efter Valentin. Det är all den där förgängligheten som är överallt, det är mörkret som varar allt längre om dagarna. Det är vetskapen om att snart kommer vintern, den som kräver en sköld av värmeljus i vackra lyktor och av stora tekoppar som värmer händerna.

(Blogginläggets namn är stulet från sången Höst på min planet av den beundransvärda Lars Winnerbäck.)

13 oktober, 2014

Skrattet i halsen

Jag ser på min unge där han sitter på köksgolvet och skrattar så han kiknar åt att hans pappa säger "Piiip" varje gång han petar på hans näsa. Jag ler, men det värker till inuti inför den dag då Valentin lär sig att det finns saker som är för fåniga, för barnsliga för att man ska "få" skratta åt dem, och kväver det där kvillrande spontanskrattet längst in i magen. Och så tänker jag på de där killarna jag gick förbi härom veckan, de stod i en klunga och skrattade åt något tillsammans. Så tog en av dem plötsligt en stor famn med löv och kastade den på en av de andra, lite för nära så att det blev hårt, killen ryggade tillbaka. Men han skrattade fortfarande högt, det gjorde de alla, när killen som kastat borstade av honom med hjälp av sina vantar, med smällande slag över ryggen och armarna. Då kom den där känslan, densamma som i köket nu, den där som skär till, den som vill bygga en skyddande bubbla runt Valentin och hålla om honom därinne, för alltid.

29 september, 2014

En liiiten timeout

Ja, här är det tre "S" som regerar mig:

Skola (tentamen seglar upp)
Skrivinspiration (tack gode värld, snälla, vara för evigt!)
Snor (det sistnämnda är det framför allt Valentin som står för, men också jag tackar och bockar, och så hostar vi förstås)

Ja, så är mitt liv just nu, i runda slängar, och med anledning av det är detta mitt huvud, (men man ser ju hur glad jag är också):


Så jag tar mig en liiiten timeout med andra ord, och så ses igen nästnästa måndag!

21 september, 2014

Höstrusk

"Nu slår den till", skriver tidningarna, "nu kommer höstrusket, hösten är här!"
Ja, nu är den väl här, har den väl kommit och jag hukar under filtarna i soffan ser bladen blåsa fram och åter i regnet där ute, på träden. Och jag vill så gärna tänka glada tankar nu. Jag vill inte dras ner av vetskapen om halvåret som står för dörren, men jag vet ju så väl hur jag måste kämpa mot mörkret. 

Jag planerar mitt liv, våra liv, mån om luckor där inga planer ligger. Och jag vägrar "lägga livspussel", jag kräks över självaste begreppet, men är det inte det jag gör när jag sitter, sliter ihop schemat i kalendern?

Och jag prioriterar. Prioriterar bort. Jag tänker fram och tillbaka på bloggen. Jag ser ju hur lite tid som finns till övers fastän jag vill så mycket när det kommer till den, framför allt när det gäller att "besöka" mina fina bloggvänner. Till alla er som kikar in till mig, lämnar spår, ger bloggandet en mening med er värme:
Jag är ledsen att jag inte alltid har kraft att bjuda igen! 

Och jag vill skriva i timmar. Jag vill rita mycket mer. Jag vill bada och simma, ofta, ofta, även om det måste bli i bassänger. Jag vill fördjupa mig i kunskapen om mindfulness. Jag vill baka mer bröd och ägna mer tid åt middagsmaten.
Jag vill ha tid för allt det där som hjälper upp gråheten, som håller höstmörkret stången.

Men just nu blir det det här: Studierna, sömn, promenader, min älskade och Valentin. Varje dag skriver jag några rader.

Det ÄR lycka, jag har valt det och jag väljer det från hjärtat på nytt varje dag, men jag längtar också så mycket efter allt det där andra.

14 september, 2014

Valdagen


Det är valdag och jag har så svårt att få ro. I min mage finns en orosboll som snurrar så fort, dess kanter är vassa och bruna. Jag bloggar ju bara på måndagar annars men det får bli en söndag denna gång, någonstans vill jag fästa mina tankar. Jag ligger bredvid Valentin, han sover så tryggt, så lugnt, jag försöker andas tillsammans med honom. Jag vill också sova, jag önskar mig verkligen det, jag behöver vila från rädslan i mina tankar. Jag kan inte sluta tänka på det förra valet och på att om det resultatet upprepas igen, om stöveltrampen skövlar människors tillförsikt och framtidstro igen, så vet jag inte vad jag ska göra.

På Facebook är min newsfeed fylld med statusar från människor som varit och röstat, det finns dem som köat till urnorna idag. Det gör mig glad och varm, det skänker tröst och hopp, det är människor som röstar med hjärtat. När jag var barn tog mina föräldrar med sig mig och min syster till vallokalen, sedan gick vi på café och firade valdagen. Det är det arv jag bär med mig, att demokrati är något att akta, vakta, att vårda, det finns inte att strunta i att rösta, det gör verkligen inte det. Men jag tänker på gubben jag klottrade i mitt block häromdagen, att en sådan världsbild vore bekväm, det vore den:
 



"Mitt största problem i livet skulle jag säga är att mina händer sällan aldrig ! Når ner till fickorna."

08 september, 2014

Röda monster



Så har jag också börjat skolan. Det känns spännande, lyckligt och splitternytt och mitt huvud går i spinn av alla scheman, litteraturlistor, människor, presentationer i PowerPoint, föreläsningar. Utbildningen handlar om oss människor och om de val vi gör i våra liv, och vi som går den ska få ägna våra tre närmaste år åt att lära oss att studie - och yrkesvägleda. Det svindlar när jag ser bakåt på alla de vägar som lett fram hit, tänk att det är jag som sitter här och läser på högskolan. Det är nästan som när jag precis fyllt tjugo och skulle köpa vin. Det kändes alltid som om någon skulle knacka mig på axeln och säga: "Men du ska inte vara här! Vart har du fått det i från, att du ska få handla här?"

Men här sitter jag nu i den stora salen med de långrandiga spaljéväggarna i svart och vitt, och när jag bläddrar i mitt nyinköpta anteckningsblock blir jag lättad över att bladen är blanka och inte fullklottrade med röda monster som i nattens drömmar.
 

01 september, 2014

Inskolning

Det är höst nu. Den kom nästan genast, vi hann knappt landa i vårt nya hem så var den här. Och fastän jag har badat och badat som en galning i Atlanten nästan hela sommaren har jag verkligen inte badat klart, har jag inte simmat nog, flutit färdigt med ansiktet blundande mot himlen. Så jag vadar i strandkanten nere vid sjön, plaskar med mina gummistövlar, Valentin vill också vara med. Vi skulle kunna vara här dagarna i ända egentligen.

Men vi har inte all tid i världen längre, den typen av tid har gått och kommer inte igen. Fast när folk säger att "Å, den där första tiden med de små, den går alldeles för fort, man hinner inte med!", håller jag inte med dem. Jag tycker inte att tiden har gått för fort. Jag känner att jag har hunnit med. Men jag upplever en sådan sorg över att föräldraledigheten är över, att den typen av tid inte finns mer. Det är nu jag känner mig orolig över att det ska gå för fort, att jag inte ska hinna med. Jag tänker att rätt som det är har Valentin blivit stor, är han en farbror, kanske med stora mustascher eller långt hår i tofs, och dricker kaffe och kör bil och snusar, och tycker att det är plättlätt att klara sig själv så han har flyttat till bortre Nya Zeeland och vi ses nästan aldrig! 

Nu finns det en förskolehylla som bär Valentins namn, och på den ska han hänga sina kläder och ställa sina skor.  Där ska han tillbringa sina vardagar, vi går dit tillsammans och jag måste gå därifrån utan honom, snabbt måste jag gå, inte dröja för länge vid vinkfönstret.

"Det är viktigt att det inte märks på dig att du tycker att det är jobbigt för då känner han det och så blir det värre", säger folk till mig. Så jag försöker fastän han gråter, men så snart jag hunnit ut på gatan slår mina mungipor också i backen. Helst vill jag springa tillbaka och tejpa fast Valentin på min kropp, men jag gör ju inte det förstås, jag går på café istället, dricker kaffe och äter en päronbiskvi.

Jag vet ju att han känner sig trygg på förskolan, jag upplever verkligen det. Och jag vill ju börja plugga, och mustascher växer inte ut i brådrasket, jag vet ju också det. Men just där på cafét när jag sitter och räknar minuterna innan jag får återse Valentin igen, just då tänker jag bara på det:

Att jag längtar ihjäl mig efter min unge och att jag vill vara med honom för tid och evighet.

25 augusti, 2014

"Det är visst nån som är tillbaka"

Hej:)

Det känns väldigt ovant det här, lite stelt och nästan prassligt. Det är som när jag står på tröskeln till ett fint kalas och håller i en blombukett vars omslagspapper ska lirkas av samtidigt som jag försöker hänga upp min kappa och byta om till inneskor. Det var så länge sedan jag drog på sommarlov att jag knappt minns hur jag brukar göra när jag bloggar, mina tankar behöver tid att leta sig fram till den gamla gatan. Jag hade någonstans trott att jag skulle kvista in här då och då, men  rösten som dikterar blogginlägg checkade också ut, tystnade bara. Fast nu har den börjat mumla igen, och jag tänker att det blir väl vartefter jag berättar om den tid vi bodde i södra Portugal i en liten by, och om flytten till Alingsås som gör oss så lyckliga. Om vårt röda hus som flörtar med oss genom bladverket när vi vinkar, om att Valentin skolas in på förskolan nu och att jag också ska börja i skolan. Om vilan från allt internetliv och om mitt efterlängtade skrivande som åter lever nära. Allt det får bli vartefter, men jag tänkte att "Jag börjar någonstans, det får bli här och nu", för sommaren är över, det har blivit höst och regnet bara faller. Badplatsen är tom, jag går med rosa gummistövlar och prickigt paraply, i trädgårdarna doftar det av blanka äpplen, och jag känner att jag vill komma tillbaka. 

PS 1: Titeln på blogginlägget har jag snott rakt av från en låt av den alltid lika fantastiska Lars Winnerbäck. Ds.
PS 2: Vi har inte internet hemma ännu, så det dröjer innan jag kan svara på de fina kommentarer jag fått (tack kära, så lyckligt att läsa dem!), och också innan jag kan kvista in hos er, men det blir också vartefter. Ds.


02 juni, 2014

frk Frida Fortissima tar sommarlov



Vi satt i bilen på väg hem, min älskade, Valentin och jag. Kurade skymning genom mil efter mil av slingrande vägar genom rapsfält och blommande hagar, andades tillsammans, lät tankarna vara. Så slog det mig plötsligt att våren är över, det har blivit sommar, den är redan här. Ljuset och den milda luften är här, och dagarna är allaredan mer långsträckta, lata.

Och jag känner att det spritter och sjuder inuti och ut, av lathet och vilja att följa det som föds ur dess tankar. För jag tror att sysslolöshet föder kreativitet och jag vet att det är det jag vill ha den här sommaren till. Jag vill skriva det som kommer till mig närhelst jag vill, på längden, på djupet, på ytan, på bredden, jag vill följa de spåren nu, utan ramar, utan former. Så jag har bestämt mig för att ta sommarlov, ikväll reser jag från Blogglandia. Kanske tittar jag in nu och då, skriver någon rad, vattnar blommorna, hämtar posten, jag vet inte än. Men säkert är att jag kommer tillbaka igen i september och skriver mig igenom den höga, blå luften och de prasslande löven och att det är roligt att veta. Till dess önskar jag er alla den vackraste barndomssommaren med smultron på rad och massor med tid att flyta blundande i solen genom ljumma vatten.
 


26 maj, 2014

Min hand är så lik din hand

Jag satte mig framför datorn igår kväll, försökte börja någonstans, försökte skriva, någonting måste det väl ändå gå att skriva om allt det här? Om de bruna stöveltrampen runtom i Europa, om hatet som vilar längs de slingrande grusvägarna bland de blommande maskrosängarna här hemma. Här i sandlådorna där vi möts med våra barn nu när det grönskande sköra och nya är som vackrast, nu när vi har slängt av oss täckjackor och mössor, nu när vi ler mot främlingar på stan.

Och jag börjar om och om igen, försöker formulera någonting, vadsomhelst, men det är så svårt att fånga in allt det spretiga, allt det som sticker, som skär, och tröttheten växer sig stark, den kommer ändå inifrån.
 
Så jag går och lägger mig, håller om mitt barn. Snusar med näsan i hans nacke. Blundar och vill glömma rädslan och sorgen. Vill somna och drömma om boken jag läser, Expeditionen. Min kärlekshistoria, den om människor som kämpar långt, långt bort, för länge, länge sedan, nära polcirkeln på ett istäckt hav, vill hellre ha tankarna där än här.

Men jag sover oroligt, drömmer om valet och valresultaten, och jag vaknar med svärtan i magen. Så loggar jag in på Facebook och ser uppdatering efter uppdatering från människor som sluter sig samman, som manar till kamp för rätten till alla människors lika värde. Och jag minns sången jag lärde mig som liten, en sång jag lär Valentin nu, och jag tänker att hatet och fientligheten får inte, kan inte, ska inte vinna -

för när mänskorna har varandra,
bor de alla i samma land,
och jag är ju precis som andra,
och min hand är så lik din hand.

Text Beppe Wolgers
Musik Olle Adolphson

(Lyssna här på Eva Dahlgrens version)
 

19 maj, 2014

Just sådana där stunder

Det är just sådana där seneftermiddagar när ingenting blir som jag tänkt och allt havererar och jag ska iväg och för första gången (nej andra, men det känns verkligen som min första gång), lämna Valentin med barnvakt och gå och barnet mitt vägrar sova middag för han känner att någonting är på gång, han är känslig och skör och ledsen, och jag ska laga mat och den smakar skit och disken är överallt och jag kliver i fetaost och egentligen hade jag behövt duscha och min älskade är bortrest och väskan som jag vill ha är också borta och det blir inte alls den där lugna stunden som jag hade föreställt mig att vi skulle ha, mitt barn och jag, innan jag går, det är då!

Som det är så underbart, fantastiskt och tusenfalt värdefullt, att barnvakten är Valentins gudfar och min valde bror, han som vet vem jag är och vart jag kommer ifrån, som vet att fånga upp mig där i kaoset när jag har börjat gråta, som vet att säga allt det jag behöver för att andas och också att:

"Gå nu och gör dig i ordning, så tar jag hand om disken och min gudson, det kommer att gå bra."

Så att jag kan sätta på mig en fin klänning och ta bussen in till stan tillsammans med en vacker vän och få uppleva Donna Tartt en alldeles magisk stund med 700 andlösa åhörare i en fullspikad lokal. Donna Tartt vars debutbok Den hemliga historien jag läste liggande på magen under så många timmar i sträck att jag fick blåmärken på mina armbågar under ett par heta sommardagar för så många år sedan, en bok jag inte vågat läsa om sedan dess.

Det är just sådana där kvällar det är alldeles extra fantastiskt att han finns, min valde bror, för jag får komma hem till en Valentin som somnat så gott i hans knä där han krupit upp för att få höra gudfar läsa alla sagorna.


12 maj, 2014

Helt tvärtom

Det händer att jag blir stressad av självaste lyckan, självaste njutningen. Att min vilja att utvinna så mycket glädje och kraft jag bara kan ur det som är mitt liv, leder till en molande ångestkross och nedkokad panik. Som när jag fastnar i att det är på riktigt, alldeles sant att jag har min älskade och min unge, att de finns.

"Sorgen nu är en del av lyckan då" lyder talesättet, men jag vill att det ska vara helt tvärtom. Att lyckan nu ska vara en del av sorgen då och att den ska få vara det i evigheters evighet, att just vi ska få leva och må bra, just vi, varför skulle inte vi kunna vara sådana som får göra det?

Och jag går neråt sjön för att spola ut eländestankarna och gifta ihop dem med solen, och jag tänker att det är de där varma, starka vindarna och bäckarna som kvillrar genom mossan och över stenarna som plåstrar ihop mig, som får mig att känna mig lika oövervinnerlig och onåbar som då. Då när det var helt tvärtom mot nu, för sorgen var en del av lyckan då. Då när jag vilade från världen sittande på min hemliga sten i den där skogen med alla gatlyktor och slitna träbänkar, gamla hundskitar och gröna soptunnor i plåt, som låg en bit bakom huset där jag bodde för många herrans år sedan.

04 maj, 2014

Det som egentligen är roligt

Det är uppskruvade tider fyllda med att-göra-listor inför flytt och resor, uppvarvade dagar och hackiga nätter fullmatade med tandsprickning och pollen och oordning och iordningställande och hitan och ditan och bluttan blä och:

"Det är ju roligt EGENTLIGEN", säger jag till vännen. Jag har lagt ner att skura ugnen och ha jobbmöte samtidigt, hon hör mig ändå inte på högtalartelefonen som jag pallat upp på kryddhyllan högt ovanför mig. Vi lägger ner hela mötet förresten och jag sitter nedsjunken i soffan och viftar med tårna istället, dricker kaffe och äter chokladmuffins.

"Allt det här är ju roligt, det är inte det som är svårt."

För det är ju inte det. Det är det där med omgivningen och intrycken, med allt som behövs sorteras, grundas, växa vidare.
Det är det svåra i att vara så närvarande som jag vill och behöver för att må bra i mitt skrivande, med Valentin, min älskade och mig själv.

Och jag gör mina mindfulnessövningar framför vardagsrumsfönstret och försöker koncentrera mig, men det bara kliar mer och mer för varje kroppsdel jag fokuserar på. När jag öppnar ögonen ser jag de knoppande blodlönnarna på vår innergård. Jag tänker att nästa gång de knoppas är vi färdiga med lägenhetsvisningar och flyttkartonger för länge sedan. Nästa gång ser någon annan bladen fylla himlen, för då har jag flyttat härifrån. 

28 april, 2014

Vi flyttar hem

Vi packar flyttkartonger, jag och min älskade. Lägger pussel med böcker i bananlådor, lindar in porslin i tidningspapper. Fyller säckar med "Slängas" och "Skänkes" och bär ner till soprum och klädcontainer. Så ser jag plötsligt det rosa, vävda förklädet titta fram överst i en säck och hinner minnas i tid för att rädda kvar det: 

Klädnyporna i förklädesfickorna, trädgården med äppelträd och torkvinda. De doftande lakanen, spröda mot ansiktet när jag sprang igenom dem, det nyklippta gräset som ringlade sig runt mina barfotafötter, de knallgula maskrosorna. 

Jag plockar upp förklädet igen, lägger det i högen med "Sparas". Vi har ju fått en egen trädgård nu, där vi kan stå och hänga upp våra nytvättade lakan. Vi flyttar till Alingsås nu i juni och det känns som om vi flyttar hem fastän vi inte har bott där förut.





24 april, 2014

Stillestånd, bloggvänner och bloggbokcirkel (Loggbok 5)

Det råder stillestånd av sömnbrist, råder stängda fönster till världen utanför. Råder sparsamhet med energi och ork, jag pytsar skyndsamt på med bränsle, men det rinner mellan fingrarna på mig. Det råder ögon dimmiga av trötthet, råder förkylning och tandsprickning och längtan efter att:

Vandra ner till klipporna vid sjön, slå ut picknickfilten, se på moln och gissa vilka de är.

Jag har börjat gå en kurs i mindfulness. Jag lär mig en övning som scannar min kropp och det känns bra. Fokuserar på en del i taget; vänster tå, höger tå, skenben, lårmuskel och så. Jag sitter framför fönstret, ser på aftonstjärnan ovanför. Landar. Jordar mig. Andas. Särskiljer min kropp ifrån allt annat, innan jag gifter in den igen.

Så mitt i stilleståndet stiger några bloggvänner in. Utan att de vet hur mycket de behövs just nu, är de här. Fyller på med värme och inspiration genom sina kommentarer här och i mail, men också genom sina bloggar. Och jag tänker att jag vill tala om vilka de är, så att också ni kan kika in till dem:
 
Till Vidas ära - Lycke med sina trolska, skirt spunna ord och sina bilder som speglar liksom inifrån och ut, med sina tanketrådar som spinner sig som så: Att de trasslar in sig i och bär vidare med mina.

The adventure of life - Liv med sin värme, klokskap och livsvisdom. Med sin omsorg om människor som hon aldrig ens har träffat, med sin dans och med sin eftertänksamhet.

Kammebornia - Pia med sitt mod, sin fantasi och sin starka kreativitet. Med sin blogg som är en spegelbild av kungariket Kammebornia och som blir ett extra hem för oss som ser hennes bilder, provar hennes recept och läser hennes ord.

                                                                        ***

Ps! Vi skjuter fram datumet för BBC, jag och Nina, det blir för hastigt inpå att köra redan nästa vecka, jag hinner inte med. Måndagen den 2 juni är det som gäller nu, för er som vill bli med. Ds.

21 april, 2014

Mer som Birk

Vi sätter oss på kanten av sandlådan min älskade och jag, vilar våra kroppar i solen. En pojke spelar dragspel i trädgården intill och Valentin bjuder oss ekollonskal i våra kupade händer. Allt som var vinter rasar undan inuti, borta är skaren, snålblåsten, narigheten, och jag som alltid brukar vara Ronja blir mer som Birk -


- det är det våren gör med mig, allt med den; det mjuka regnet, solen, tussilagon och blåsipporna i backen.



*******************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar. Tanken är också att "Mitt bästa ord" där olika bloggare presenterar sina favoritord ska publiceras de onsdagar när texter finns.

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

16 april, 2014

Mitt bästa ord - Pia, drottning av kungariket Kammebornia

Det kom ett mejl från Frida där hon på sitt vackra ödmjuka vis bad mig skriva om mitt bästa ord. Jag kände mig hedrad. Och förvirrad. Det är ju jättesvårt att välja ett ord som är bäst. Det finns ju så många bra ord. Och vackra och fula och konstiga och fantastiska. Och måste ett bra ord vara vackert?

Jag började göra listor på bra ord. Långa listor i en vacker anteckningsbok. Jag tänker att det är skillnad på själva orden och på innebörden. Det finns vackra ord med ful innebörd och fula ord med vacker innebörd. Kärlek är väldigt fint, men själva ordet kärlek tycker jag inte är så vackert när jag tänker efter. Fast det är ju ungefär som med namn. Man kanske tycker att just det namnet ens bästa vän väljer till sitt barn är jättefult men så fort man lärt känna barnet och tycker om den lilla människan så blir namnet fint. På samma vis blir ju ordet kärlek fint för att det betyder något fint. Men om jag inte visste vad ordet betydde, om jag inte kunde svenska och bara såg bokstäverna på rad så skulle jag inte tycka att det var så vackert.

Sen finns det ju vackra ord som betyder något fult. Som rondell till exempel är ju ett vackert ord men ingen speciellt vacker företeelse, även om de är praktiska. Praktisk är ett fult ord tycker jag, men det representerar något bra, fast kanske ibland tråkigt. Jag tänker ofta på hur ord låter. Och jag har svårt att använda fula ord som schema, bidrag, grenrör, lokal, gavel och slida och framförallt ordet karl som jag tycker är extremt fult. Men jag tycker om att använda vackra ord som sommaräng, vindsus, falla och stekpanna. Jag tycker mer om mjuka ord med fler vokaler och mindre om hårda ord med många ö och konsonanter. Enstaviga ord tycker jag oftast inte så mycket om heller. Å är ju ett undantag. Det är ett fint ord. Men det finns ingen rytm i enstaviga ord. Bara ett kort ljud liksom. Jag vill ha en melodi. Som i ordet melodi, som jag tycker är ett väldigt vackert ord.

Jag har långa diskussioner med alla barnen om det här med ord. Vackra och fula och bra ord. Och jag glädjer mig åt att leva i en familj full av ordnördar. Jag bestämmer mig för att mitt bästa ord måste vara ett ord som både är och betyder något vackert. Jag fortsätter leta efter det optimala ordet och skriver långa listor med ord som indiansommar, vildkaprifol, gullviva, virvelvind, sommarvisa, karamell och karusell och poesi och melodi.  

Och jag är glad att ha funnit en vän som Frida, som ger mig ett uppdrag som jag stolt tar emot men mest trasslar in mig i och antagligen alltid kommer att fortsätta fundera på. Som en evig längtan efter det bästa ordet. Evig är väldigt fint förresten. Och längtan, det låter mjukt.

Jag ser fram emot att fylla hela anteckningsboken med bra ord och lovar att tala om hur det går med jämna mellanrum. Tack Frida för förtroendet. Jag ser din fråga som ett kall och kommer aldrig att ge upp!

Pia Kammeborn


*******************************************************************************
Det här är ett inlägg i Mitt bästa ord där olika bloggare gästar mig genom att presentera sina favoritord. Jag publicerar inläggen på onsdagar, men i skrivande stund vet jag inte vem som kommer att dela med sig av sitt favoritord härnäst. Vi får se!

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar.

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

14 april, 2014

"Aftontankar vid Fridas ruta"

Så händer det sig allt som oftast där på senkvällen när Valentin och min älskade har somnat, när allt är tyst, så lugnt, att jag smyger barfota över de knakande golven genom rummen, kryssar mig fram bland klossar och leksakståg. Plockar med papper, bläddrar i någon tidning, skrotar. Till jag blir sittande med tandborsten i hand framför fönstret i vårt vardagsrum och låter dagen som gått smälta samman till detta enda:

Att jag längtar efter att blodlönnarnas stora blad ska komma tillbaka och täcka delar av himlen.


*******************************************************************************


Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar. Tanken är också att "Mitt bästa ord", där olika bloggare presenterar sina favoritord, ska publiceras på onsdagar. Härnäst är det sagolika Pia som är drottning över kungariket Kammebornia som delar med sig av sitt ord!

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

09 april, 2014

Mitt bästa ord "ORDBAJSARE" - Anna på Pysselnabon


Klockan är strax efter nio och dottern har precis somnat. Jag sätter mig vid köksbordet med en stor kopp rykande het kopp kaffe, precis så som jag brukar göra på dagarna när hon somnat. En liten stund för reflektion och eftertanke, en stund för mitt bloggande eller för min hjärna att koppla av lite. Ibland med virknålen i handen, ibland med datorns tangentbord smattrande under fingrarna. Ibland med Lonely Planets hemsida framför mig och tankarna långt långt borta i något spännande och annorlunda land. Ibland bara jag och kaffekoppen.

När jag skriver det här regnar det utanför fönstret. Inte ett sånt där ljust och lätt sommarregn utan ett ganska blött och färgstarkt men ändå grått höstregn. Det får mig att le lite och fundera över när det är dags att köpa regnkläder till dottern. Och stövlar. Så vi kan plaska i vattenpölar.

Idag har jag ett ord på tankarna när jag skriver, mitt bästa ord. Ett ord som smakar gott i själen på något sätt fast än det är ganska fult. Ett ord som sätter snurr på min fantasi och får mig att aldrig vilja sluta skriva eller läsa. Ett ord som var det första jag tänkte på när Frida berättade om ”mitt bästa ord” och frågade om jag ville gästblogga på hennes blogg om just mitt bästa ord. Ett ord som jag stötte på i yngre dagar och som jag sedan dess bär med mig och när så mycket jag kan. Ett ord som jag nu vill dela med er.

Jag minns så väl i tonåren när jag plöjde mig igenom min favoritförfattares böcker, min mamma läste dem hon också, jag vet inte om hon var nyfiken på vad det var som fängslade mig så. För hon var inte särskilt förtjust i böckerna, eller snarare författaren. Han är en sån där riktig ORDBAJSARE brukade hon säga. Att han kunde beskriva en endaste liten sak över flera sidor fick henne att halvhjärtat bläddra förbi halva böckerna. Medan jag älskade det. Jag älskade att läsa sida efter sida med miljöbeskrivningar som egentligen inte var relevanta för handlingen.

Och jag älskade när hon sa att han var en ORDBAJSARE. Det gav mig en känsla av att han var utomjordiskt duktig på att använda sig av fler ord än nödvändigt. Redan i tonåren hade jag en bra uppfattning om att min mamma var retoriskt duktig och kunde det här med ord, så när hon sa att han var en ORDBAJSARE lät det nästan kärleksfullt i mina öron och jag uppfattade det som ett av de bästa betygen han kunde få, oavsett om hon var förtjust i hans ordbajseri eller inte.

Det är ett ord som i sin enkelhet följt mig genom livet och som än i skrivande stund ligger mig nära hjärtat. Och det här med ordbajseri. Det gäller att ordbajsa med värdefullt innehåll så att det blir äkta ordbajseri och inte bara dravel. Dravel vill ingen läsa. Men ett detaljrikt genuint ordbajsande. Ah! Det får mig att försvinna in i texten och befinna mig där och då, mellan raderna, i orden. Det får mig att aldrig vilja sluta läsa.

ORDBAJSARE. Jag ler för mig själv när jag säger ordet högt. ORDBAJSARE. Det ordet vill jag ge er idag.


*******************************************************************************

Det här är ett inlägg i Mitt bästa ord där olika bloggare gästar mig genom att presentera sina favoritord. Inläggen publiceras på onsdagar och nästa veckas ord står sagolika Pia som är drottning över kungariket Kammebornia för!

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar.

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

07 april, 2014

Valentins födelsedag

I samma stund som Valentin föddes dansade ett kort, intensivt snöfall över jorden. Jag såg det genom fönstret, hur Karolinska sjukhusets jämngrå innergård målades om med vita, gnistrande stjärnor. Idag kl.17:03 var det precis ett år sedan det hände. Det finns människor som pratar om att tiden går för fort, men jag håller inte med dem. Jag känner att jag hinner med; vi lever dagarna tillsammans här, och veckorna, månaderna, nu också åren.

När min älskade och jag åkte till sjukhuset var det dagsmeja och solen smälte snövallarna längs vägen. När vi for därifrån, som tre istället för två, susade vi genom våren. Så kom vi hem, parkerade, tog hissen upp, öppnade och stängde dörren. Så plötsligt hade han flyttat hem till oss, vår Valentin som är hela universum, blommorna och träden. När jag stod och såg på honom där han sov så gott i sin vita mössa med den blå fågeln, tänkte jag att:"Herregud! Här är han nu. Vem sände just oss den vackraste människa som någonsin funnits? Och hur är det meningen att just vi ska kunna ge honom det han behöver för att såväl rötter som vingar ska växa fram och bära honom genom världen?"

Och jag vet fortfarande inte vem jag ska tacka för att Valentin är här, han som rymmer alla himlarna och världshaven. Men jag vet att det är hans födelsedag och att vi ska fortsätta leka med klossarna, läsa i böckerna, sjunga, skratta, dansa och köra varv på varv med bilarna och tåget. Och jag vet att jag älskar honom mer än livet självt och att han ännu så länge är så liten att jag kan stänga samma jacka om honom nu som då när han låg inuti min mage.

*******************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar. Tanken är också att "Mitt bästa ord", där olika bloggare presenterar sina favoritord, ska publiceras på onsdagar. Härnäst är det fiffiga Anna som driver Pysselnabon som delar med sig av sitt ord!

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

02 april, 2014

Mitt bästa ord "MYRSEL och NALTA TOKUT" - Pär på Si otium est

Det är nå't myrsel med det, kunde min farmor ibland säga. Hon var östgöte så in i Roxen, så långt in i sitt stolta mjölnarhustruhjärta, så in i de bördiga slätterna, i blåklintshaven, bland knölsvanarna. Tydligen sa hon det mer än en gång för jag kommer fortfarande ihåg det trots att jag inte var så gammal på den tiden. Hon rynkade pannan och höjde lite på ögonbrynen, tog fram näsduken som hon alltid hade i klänningsärmen, snöt sig ljudligt. Min farmor doftade av mintkarameller och tagetes och inlagd gurka, av trygghet, värme och godhet, av ärlighet. Så det där med myrsel var inget hon satte särskilt högt.
 
Det är nå't myrsel. Om det är ett helt vanligt ofta förekommande uttryck i den linköpingska ordboken, det vet jag inte, men jag har aldrig hört någon annan säga det, varken förr eller senare. Min farmor var en duktig skribent så kanske uppfann hon ordet själv. 


Över myrsel vilar ett slags mystik, tycker jag, ett uns av skepticism och en känsla av att allt inte står helt rätt till. Inte rent mjöl i påsen skulle man kunna uttrycka det med tanke på min farfars profession. Så uppfattade i alla fall jag det då. Riktigt spännande tyckte jag det lät, något som man inte kunde säga rakt ut, något som var pyttelite farligt, ja, rent av barnförbjudet. Myrsligt kunde något inte vara vad jag kan erinra mig men ofta var det alltså "något myrsel med..." Uttalade ordet gjorde farmor på bästa östgötska, med ett ordentligt sch-ljud i mitten. Det gjorde hon förresten med ordet kasse också... 

Dialektord är förresten otroligt fängslande och nöjsamma, tycker jag. Jag går igång på alla sköna schwungvarianter och avarter som föds längs vägen, glosor som kanske tillkommit bara av en slump där och då. Vårt svenska språk är så fantastiskt. Det är få språk i världen som är så mustigt böjliga. Man kan i stort sett ta vilket ord som helst, vare sig det är ett adjektiv, verb eller substantiv, slänga på en knorr och vips har man ett nytt ord. Som var svensk med ett minimum av lärdom och fantasi under toppluvan faktiskt förstår innebörden av. Det är bara en fråga om påhitt och mod. Kanske föds ordet och lever sitt korta liv i en text och sedan aldrig mer, som en dagslända. Sådana ord knorrar jag till mest hela tiden i mitt skrivkluddande. Och så är jag upp över öronen förälskad i gamla glömda skatter, "riktiga" ord som gömts i dammnötta tummade ordböcker som inte slagits upp på en stund... 
 
Tillbaka till dialektpärlorna;  jag har tillbringat ganska många stunder i Lappland och där i de små byarna runt Vilhelmina, Sorsele och Lycksele talar man bondska, en norrländska tryggare än någon annan, korthuggen och liksom....raktpåig. Ett fruntimmer benäms qwinn och uttalas ungefär kwi-i-nn med tjockt k. En hel massa roliga uttryck finns det också att välja bland. Någon kan vara nalta lengrädde, nalta betyder något eller lite och är man lengrädde är man helt enkelt lite bakom, lite trög, hissen går inte ända upp utan stannar någonstans mellan bottenvåningen och två eller möjligtvis tre trappor upp. Alla chipsen är inte i skålen. Som farmors myrsel fast utan det halvskurkiga inslaget.
Man kan vara tokut också där i trakterna runt Vindelälven. Småtossigt bäng och bing helt enkelt. Fånkoko.
 
Tokfånkokobäng.

 
*******************************************************************************

Det här är ett inlägg i Mitt bästa ord där olika bloggare gästar mig genom att presentera sina favoritord. Inläggen publiceras på onsdagar och nästa vecka står fiffiga Anna som driver Pysselnabon på tur!

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar.

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

30 mars, 2014

Högtidligt hållna

Jag mötte en farbror idag, han stannade och log i solen, bland fåglarna och träden. Så sträckte han fram ena handen, visade sippan som liksom växte fram ur hans grova gammelhänder. Ursäktade sig sedan och gick för att plocka fler vitsippor i diket tvärs över vägen.

Jag tänkte på videkissarna som jag pillade bort från de plockade grenarna, hur mjuka de var mot mina barnakinder. Hur jag badade kissarna i handfatet och sorgen som kom när jag plockade upp dem igen, blöta, sträva, mörka i färgen. Och sedan, när jag såg efter farbrorn:

En liten bukett blommor högtidligt hållna i en äggkopp, placerad precis mitt på ett köksbord med en rutig duk i brunt och grönt. En kopp kaffe på ett fat med mandelkubb och ett par bitar socker prydligt staplade intill den blanka teskeden. En rund klocka som tickar sprött bakom det buktade glaset och så sjörapporten ur en radio, en brun i tyg och plast. Så ett öppet fönster ovanför en diskbänk ut mot en gårdsplan där barnbarn hörs hoppa hopprep på en grusgång, i våren.

*******************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar. Tanken är också att "Mitt bästa ord", där olika bloggare presenterar sina favoritord, ska publiceras på onsdagar. Härnäst är det ordakvalleristen Pär som drev Si otium est som delar med sig av sitt ord. Han har precis släckt ner sin blogg för att trampa andra skrivarstigar, så det är såväl sorgligt som en ära att få publicera hans kanske (?) sista blogginlägg.

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

26 mars, 2014

Mitt bästa ord "POLLIMASA" - Sara-Kajsa på Berätterskan

Mitt allra bästa ord är ett ord som jag trodde var ett hitte-på-ord av min moster men som jag när jag googlade upptäckte används ganska flitigt. Ordet är pollimasa. Det är ett ord som bör uttalas, inte skrivas. Innan min pollimaskoll på nätet visste jag inte ens hur det stavades men det visade sig att jag stavade det alldeles som alla andra pollimasande och bloggande personer. Ordets innebörd är mig mycket kärt och något jag gärna ägnar mig åt.

Hur använder man då ordet pollimasa?

Till exempel kanske telefonen ringer och personen i luren säger: ”Vad gör du?” Då kan jag svara ”Tja inget särskilt, pollimasar mest ” eller ” Går omkring och pollimasar” eller om man man vill ”Knickidickar och pollimasar”

Det är ett ord som betecknar att man gör något som skulle vara svårt att räkna upp ur en effektivitetsagenda eller att göra-lista, kanske också svårt att lägga upp på Facebook som en del av sitt spännande liv, men ett ord som talar om att man gör sådant som livet består av mest och som man om man har tur har hittat ett sätt att göra och en plats att göra det på som man trivs med. Man bara är, i sin vardag. Det betyder också att man gör det i sin takt utan yttre krav.

Jag kan tänka att pollimasa är sådant som man gör mer i vissa perioder av sitt liv och mindre i andra eller kanske snarare att sättet man pollimasar förändras. Grovt indelat kan jag tänka mig så här: Som barn pollimasar man en hel del eller kanske snarare knickidickar som betyder samma sak men i lite högre tempo. Som tonåring består livet av pollimas om man inte blir avbruten av andra själsdödande aktiviteter vilket man som tonåring troligtvis tycker att man blir hela tiden. Som vuxen med karriär, småbarn, jobb,  hus och storhandling kan pollimasandet bli lidande men som pensionär kan man pollimasa hur mycket man vill.

I ordet pollimasa ingår ett visst mått av ”gå omkring i sina penséer”( som i motsats till pollimasa finns med i Svenska akademiens ordlista som ett något ålderdomligt uttryck för att vara försjunken i tankar). Men bara ett visst mått eftersom pollimasandet inte är världsfrånvänt till sin natur utan egentligen mest kännetecknas av trivsamhet.  Därför kan var och en, tänker jag, ha sitt alldeles egna  sätt att pollimasa. Och det om något gör ordet i min mening till ett riktigt bra ord.


*******************************************************************************

Det här är ett inlägg i Mitt bästa ord där olika bloggare gästar mig genom att presentera sina favoritord. Inläggen publiceras på onsdagar och nästa vecka är det ordakvalleristen Pär som drev Si otium est som delar med sig av sitt ord! Han har precis släckt ner sin blogg för att trampa andra skrivarstigar, så det är såväl sorgligt som en ära att få publicera hans kanske (?) sista blogginlägg.

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar.
Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

24 mars, 2014

Vintern rasat!

Jag vaknade efter en natt som började som så:

Det är det där att andas i takt med min unge där han sover mot min mage, så nära med sitt duniga huvud mot min haka, med min näsa begravd i hans doftande hår, som sakta ger mig ro att våga somna, nätter som denna som minns att gårdagsnatten bjöd mig otäcka drömmar.

Det var så jag skrev i anteckningsboken och jag trodde väl att det skulle färga mitt blogginlägg och min dag, men jag vaknade till en annan slags, kände det att:

Vi kör på sol istället, vi kör på vår, vi kör på Vintern rasat ut bland våra fjällar! Vi kör på Vivaldis Våren den har jag alltid älskat, vi kör på sprittande barfotadans över golven! Vi kör på "Här vilar inga ledsamheter", för de hade inte gömts i snö och kommit upp i tö. De hade byggt hela städer med pulserande infrastrukturer ovanpå skaren som nu har smält bort och nu sitter de där, ledsamheterna, så bleka och trista bredvid alla tussilago och krokusar och har inga att skåla med och det kan de ha, kan jag tycka! 

Själv klär jag min unge i färgglada får på grönbete i himmelsblått tyg och går ut och går,
och nere på sjön har isen spruckit i stjärnor.







Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar. Tanken är också att "Mitt bästa ord", där olika bloggare presenterar sina favoritord, ska publiceras på onsdagar. Härnäst är det finurliga Sara-Kajsa som driver Berätterskan som delar med sig av sitt ord!

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!
 

BBC - Omgång 2 RESOR

Bästa BBC-medlemmar!

Idag avslutar vi första omgången av BBC med att länka till Berätterskan som bloggade om Aprilhäxan.

Med detta startar vi upp en ny omgång av BBC och den avslutas den 5 maj. Temat är Resor och de böcker vi valt är


·     Dehlis vackraste händer av Mikael Bergstrand som Nina  kommer att läsa och skriva om och som Tanja på På Selmas gata tipsade om.
·     Expeditionen. Min kärlekshistoria. Av Bea Uusma som Frida kommer att läsa och skriva om.

Du som vill vara med läser någon av de föreslagna böckerna och skriver en bloggpost om det under perioden 24 mars - 2 juni.  Länka sedan till den i en kommentar till något av våra inlägg så att vi kan länka till dig i våra inlägg den 2 juni. Ordet är fritt, helt enkelt, det kan vara alltifrån en lång recension till ett betyg från 1-5. Skriv på det sätt som passar dig, så att du finner det roligt! Vill du vara med och inte har en blogg är du välkommen att dela med dig av dina tankar i något av våra kommentarsfält.

Nästa omgångs tema är Matlagning. Vi tänker oss inte kokböcker, utan böcker som handlar om att laga mat. Har du förslag på böcker vi kan läsa? Tipsa i något av våra kommentarsfält!

För samtal och inspiration över blogg - gränserna. För att vi är många som läser och vill diskutera böcker. För att alla inte har tillgång till en irl - bokklubb. För att det finns en hunger och ett engagemang för böcker, språk och diskussion. I vår bokklubb får alla vara med.
   

**********************************************************
 
Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar. Tanken är också att "Mitt bästa ord", där olika bloggare presenterar sina favoritord, ska publiceras på onsdagar. Härnäst är det finurliga Sara-Kajsa som driver Berätterskan som delar med sig av sitt ord!
 

 

19 mars, 2014

Mitt bästa ord "CIVILKURAGE" - Tanja på På Selmas gata

När Frida frågade om jag kunde tänka mig att bidra med ett ord på hennes blogg så blev jag smickrad ska ni veta. Vilken ära! Och, visade det sig, vilket huvudbry! Inte lätt att komma efter Liv med det ljuvligaste av ord: stjärnströssel! Oh, jag vill också vara en person som väljer ord som stjärnströssel:) Men det är inte riktigt jag.

För mig kan ett ord ha många innebörder, och den känslan tror jag att jag delar med er andra likasinnade ordnördar?  Det kan vara vackert att ha på tungan, rulla fint i munnen och låta som ett vågskvalp vid en strand på en ö mitt ute i havet. Det kan också vara betydligt kargare, tråkigare, hårdare, men ha en vacker innebörd. Gryning är bland de finaste orden jag vet. Det är ett "njuter-av-att-säga-ord" av rang helt enkelt. Lent och mjukt som chokladdoppad glass. Ett ord som gärna hörs i sånger, som minner om en början, en soluppgång och en saga. Ett ord som skulle passat ypperlig här och nu. Men nej. Det är inte riktigt jag det heller, även om jag ofta önskar att jag var en "gryning". En sådan där behaglig och enkel-att-gilla-människa istället för den som kastar sig ut i diskussioner, som har så svårt att tåla det som  jag uppfattar som fel. Så mitt ord blir inte gryning. Ordet blir istället civilkurage. 

"Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå upp för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen. (...) En individ som ger uttryck för civilkurage genom att vara väckarklocka om missförhållanden kan lätt stämplas som förrädare eller bråkstake. Beteenden förknippade med civilkurage kan därför inte bara försätta individen i farliga situationer utan i vissa fall stjälpa karriären, leda till avsked från arbetet, eller än hårdare sanktioner, som fängelsestraff eller utvisning." (Vikipedia)

Ni som känner mig vet att jag ibland citerar Martin Luther King;  "Det är inte de onda människornas ondska som är det farliga, utan de goda människornas tystnad".  Det gör mig ofta ledsen när jag tänker på att även vi i det  här landet där vi lever så tryggt är så ovilliga att faktiskt säga ifrån när vi möter åsikter och handlingar som är allt annat än demokratiska och som kanske orsakar andra smärta. Att vi hellre blundar och låtsas som om det inte berör oss, trots att vi egentligen inte alls riskerar mer än någons onda öga när vi protesterar. I många länder är det förenat med tortyr, med död och förluster att stå för sin åsikt, men om ingen vågade stå upp för orättvisa och maktmissbruk skulle inget land idag vara demokratiskt.

Civilkurage är  ett ord som knappast klingar vackert på tungan. Det låter snarare som falukorv på en tisdag, som som en svullen näsa och hagel. Men det innefattar mycket av det jag tror på mest. Att hjälpa varandra. Att stå upp den dag någon behöver oss. Att ropa "nej!" när det behövs för att den som har mest anledning att säga det inte kan eller orkar.  Att vägra blunda, helt enkelt.

Jag spenderade många år med att inte våga säga ifrån när jag själv eller någon annan blev utsatt. Men jag har insett att den man främst svarar inför är sig själv. Vilken typ av människa vill jag vara? Den som låtsas att grannfrun inte blir misshandlad av sin man varje lördagskväll? Den som hoppas att någon annan ska ta tag i de där rasistiska kommentarerna släktingen häver ur sig på julafton? Eller vill jag vara någon som min son kan vara stolt över, som säger "stopp! Det här är inte okej!" när jag ser något som är fel?  Jag vet vad jag väljer...

Civilkurage är inget vackert ord. Ändå är det det vackraste ord jag vet! 
 
Tanja på På Selmas gata


*******************************************************************************

Det här är ett inlägg i Mitt bästa ord där olika bloggare gästar mig genom att presentera sina favoritord. Inläggen publiceras på onsdagar och nästa vecka står finurliga Sara-Kajsa som driver Berätterskan på tur!

Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar.

Jag vill också passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

17 mars, 2014

Som Kalle Teodor

Så är jag vaken efter en natt av trassliga lakan och stökig gråt från min unge som inte kunde sova fastän han ville, och gudarna ska veta att såväl jag som min älskade kände likadant. Jag gick upp till slut där i natten, knäppte på mig bärselen, bar Valentin i den. Sparkade undan klossar och pekböcker med trötta, sura barfotafötter, ställde mig vid vardagsrumsfönstret, nynnade, hummade. Det var visan om sjömannen Kalle Teodor som sjunger sitt hejhå från havets djup förstås, den är vår bästa vaggsång här hemma, och i natt kändes det som om jag och Kalle var desamma. Som om också jag vore under vatten, vaggande, trött, med glimtar av ljud och ljus som färdas långsamt genom vajande växter, sten, sand och den slingrande tången, musslorna.

Så somnade Valentin äntligen och till slut, och jag kunde lägga ner honom i sängen med mig själv nära intill, somna och sova så tungt, så mjukt, så omedveten om drömmarna och världen.





 
Till vi vaknade igen. Till den där förbannade snön som fallit, till mina svidande trötta ögon, till den där känslan av hur mycket jag vill att tålamodet, orken ska räcka hela himla tiden. Men så log han så stort där, min unge, räckte mig kloss efter kloss i present. Så kom ett sms från en mysbyxvän som tackade mig för att jag är jag, som tycker att jag räcker till. Så såg jag att den genomsympatiske ordkonstnären Livsnjutaren skänkt mig sin utmärkelse Bloggbubblan för att han tycker om mitt skrivande här, i min blogg, och jag blev så himmelens glad en gång till. Så drack jag mitt kaffe, tog en smörgås, började om. Så vaknade dagen ännu en gång och jag såg genom fönstret att gumman Tö allaredan hade påbörjat sitt jobb.


*******************************************************************************


Till nya läsare vill jag säga att ni är hjärtinnerligen välkomna hit och att jag, förutom de loggboksinlägg jag publicerar närhelst andan faller på, bara bloggar på måndagar. Tanken är också att "Mitt bästa ord", där olika bloggare presenterar sina favoritord, ska publiceras på onsdagar. Härnäst är det käraste Tanja som driver På Selmas gata som delar med sig av sitt ord!

Jag vill passa på att slå ett slag för den Bloggbokcirkel som jag och Nina som driver bloggen Den vassaste kniven har bildat. Det vore roligt om vi blev fler, så kika in här och läs mer om den!

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.