Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

30 december, 2013

Gott nytt år, Herr Vardag!

Det är nyårsafton i morgon och jag tänker tillbaka på det år som gått. Jag ser på headern jag ritade när jag började blogga i mars 2012. De två kategorier som kommit att prägla de flesta blogginlägg jag skrivit finns inte med. Det blir så tydligt trösterikt och ledsamt, hur den största sorgen kan följas av den största glädjen och tvärtom. Jag ser att "Barn" med sina tjugoen inlägg snart har hunnit upp "Stroke" med sina tjugofyra. Ändå har Valentin funnits i mitt liv under ett år minus två veckor kortare än den stora stroke som drabbade min mamma och oss.

Det finns en babygunga i lekparken nära vårt hus och jag och Valentin brukar gå dit. Det är så stort, så svindlande mäktigt att se min unge tjuta av förtjusning över det jag tyckte var roligast när jag själv var barn. Jag brukade gunga till andra världar, gungan var en Narniaport till dem. Då ville jag aldrig sluta och återvända till vardagen, nu omfamnar jag den. Det är så nytt och skimrande att den är själva njutningen. Jag står ofta i fönstret med Valentin i famnen och ser barn på väg till skolan, släpande sina fötter över asfaltsmarken. Då brukar jag tänka på de tider i mitt liv när jag längtade mig förtvivlad efter en vardag, efter rutiner, efter dagar på räls, likadana, sådana jag kände igen. Jag köpte en liten brun plasthund på loppis och döpte den till Herr Vardag. Den fanns med mig i många år som en symbol för min längtan, som en påminnelse. Och tidvis lyckades jag leva en vardag, men jag landade aldrig i den. Den varade aldrig länge, jag drog iväg, bröt upp, rörde till allt, jag kunde inte andas, den kvävde mig. Idag har jag vardagen hos mig, och för första gången i mitt liv har jag stannat upp så pass att jag kan vara i den. Nu behöver jag inte Herr Vardag längre, jag vet inte ens vart han ligger, om jag har honom kvar eller om han är slängd.

Imorgon börjar ännu ett år, kommer nyåret ännu en gång. Och jag önskar att de kategorier som fyller era tankar, ska präglas av glädje, hopp och kärlek. Gott nytt år, tack för att ni läser, reflekterar, kommenterar!

All lycka,
Frida

*******************************************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

23 december, 2013

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner

Det är något med högtider som får mig att backa, stanna mitt i farten, se tillbaka, jämföra dagar och tider jag är i nu med dem som har gått. Det är som i sången om den härliga jorden Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, det är det där varvet, den där tiden som går, den där känslan av att fastän jag befinner mig på samma ställe, är allting annorlunda runtomkring mig.

Nu är det jul igen, den börjar imorgon och jag går tillbaka i bloggen, läser inlägget jag skrev för ett år sedan:

Det sägs att när en närstående drabbats av något livsavgörande, allvarligt, behöver det gå en årscykel innan hjulen börjar rulla igen, någotsånär, mot normalt. De måste gå ett varv först, alla årstiderna. Hösten måste gå, och vintern. Sommaren och våren. De stora högtiderna måste passera: Lucia, julen, nyåret. Påsken och valborgsmässoaftonen. Midsommaren och födelsedagarna.

För oss har sommaren och hösten passerat. Midsommar, två av födelsedagarna, valborg och lucia med. Nu är vi framme vid den största familjehögtiden av de alla. Det är den första julen sedan mamma fick en stor stroke.

Jag hör på min mamma, min syster, på mig, att vi är stadigare nu. Att den där första, allra smärtsammaste, overkliga tiden som måste gå, har gått. Förra året reste min syster, min älskade och hans mamma och hämtade mamma som var för illa däran för att ta sig till oss på egen hand. Jag fick bli hemma. Oändligt trött av graviditetens frammarsch i min kropp, väntade jag oroligt på att mina kära skulle komma tillbaka från den långa resan på snöiga vägar. Men det var viktigt för oss alla att fira jul som vanligt, tillsammans, på vårt sätt. Med sovmorgon och långfrukost i mysbyxor, med en gammal hopkrupen tomte i topp istället för en glittrande stjärna. Med saltlakrits på julbordet, med ohejdat fnitter och otvungenhet. Traditionerna, att hålla dem nära, blir viktigare än någonsin när världen blåst omkull.

Idag kommer mina kära resande, med riksfärdtjänst, med tåg. Vi ska vara tillsammans bland alla de tända ljusen, sjunga och lyssna till julmusiken. Titta på Karl Bertil och Kalle Anka på så låg volym att vi kan fylla i replikerna själva. Glädjas och förundras över att få uppleva Valentins första jul tillsammans, över släkten som följer släktens gång , finnas i det andrum som skapats i den tid som gått.


*******************************************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

16 december, 2013

Julefrid

Så går jag där med Valentin i vagnen och det är så himla jobbigt, varmt och svettigt, trångt och bläkigt, stökigt och brötigt. Valentin yvas i den uppknäppta overallen, hojtar argt och viftar vilt. Han vill inte ligga där, han vill ut ur affären och jag förstår honom. Jag vill inte heller traska runt på snöslaskiga golv i trånga varugångar med lysrörssken och köpa tandkräm och toapapper och blöjor i stora paket, men jag måste ju det. Så jag gör det så trivsamt jag kan, sjunger små sånger och berättar för min unge om allt det vi ser. Med ena handen drar jag en varukorg på hjul, med den andra barnvagnen. På den balanserar ett stort paket som jag lindat in i min halsduk, för att Valentin inte ska skära sig på de plastiga snörena runt det.

Så är jag då i vägen, det tillhör ju sakens natur och jag skyndar mig att säga:

"Förlåt mig!"

För jag pallar inte att bli snäst åt också, då börjar jag gråta, jag känner det. Men farbrorn jag spärrat in mellan lussekatterna och brödhyllan, svarar bara:

"Det gör jag så gärna!"

Och ler så där varmt, så där uppriktigt, så att jag förstår att det inte bara är något han säger för att vara artig, han menar det verkligen.

Plötsligt går det så mycket lättare att andas där bland hyllorna, i dagen, i hela julefriden. Och när sedan expediten vänligt tejpar den stora varupåsen som spruckit längs med sidan, orkar jag le hela snöslaskvägen hem.

*******************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

09 december, 2013

Hon finns kvar där ännu

Jag ville veta hur jag såg ut när jag somnade. Ville fånga själva ögonblicket när sömnen tog vid och jag lämnade den medvetna världen och övergick till den där hörseln och synen fick vila, den där mitt inre inte gick att styra. Jag tänkte mig en filmkamera ovanför min säng, men jag kände inte någon som ville låna ut en till ett barn. Jag funderade kring möjligheten att använda mig av en jättestor spegel i taket, men det skulle inte heller gå. Jag kunde ju inte somna med ögonen öppna hur jag än försökte.

Tankarna var sprungna ur samma nyfikenhet som när jag stod med min väckarklocka vid övergångsstället och undersökte om pipen som hördes tillsammans med Herr Gårman, hade samma ton som väckningssignalen. I så fall skulle jag kunna avgöra vilken det var, genom att lyssna till väckarklockans ringande samtidigt som jag letade reda på dess ton på pianot. Jag ville skapa ett musikstycke för väckarklocka, övergångsställe, cello och piano.

Jag vet fortfarande inte hur jag ser ut när jag somnar och jag minns inte om jag kom fram till vilken ton plingandet vid ett övergångsställe har. Men jag blir glad när jag sitter och skriver och märker att hon är kvar inuti mig ännu, den där ungen som undersökte sin omvärld.
 
*******************************************************************
 
Idag börjar Musikhjälpen i P3 sina sändningar. Årets tema är "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet." Jag vill uppmana alla att skänka en slant genom att sätta in ett valfritt belopp på konto 90 1950-6 och skriva ”Musikhjälpen” på inbetalningen, eller genom att önska en låt. Jag önskar också att alla bloggare länkar till Musikhjälpens insamling
 
*******************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

02 december, 2013

Någon slags glädje, någon slags sorg

Ja, det var första advent igår och jag bakade lussekatter, vi fäste vackert mönstrade stjärnor i fönstren, hängde upp polkagriskäppar på ljusslingan i köket, och jag grät från och till.

"Det är som en tromb inuti", sa jag till min älskade, "och jag vet inte varför den är där."

Men det är något som händer var gång julen nalkas, den slår an någonting djupt inuti. Fastän jag mycket väl vet att den kommer är jag aldrig beredd och allt förväntansglitter golvar mig. Kanske är det för att allt som är svårt syns mycket mer bredvid alla juleljusen. Kanske är det för att jag vänjer mig vid de bjärta kontrasterna, återfår balansen, liksom landar i någon slags glädje, någon slags sorg, som jag gråter mindre och mindre allteftersom vi närmar oss julafton.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.