Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

04 november, 2013

Tandsprickning

Det är tandsprickningstider. Kliande, onda, gråtande för Valentin. Bärande, vaggande, vyssjande, sjungande, för mig och min älskade. Dimmiga dagar och vaknätter. Bitringar på kylning bland matlådor och grönsakspåsar i vår frys. Alvedon beredd utifall, men ännu räcker sången och kramarna för sömn, som lindring. Stå ut, vänta ut. Känna på det ömmande tandköttet på vår unge och hoppas att pinan snart är över. Men det är ju som min mamma mycket riktigt sa:"Han kan ju inte gå utan tänder hela livet", och det har hon ju rätt i. Önskar bara att vi kunde förklara det för Valentin, så att han får veta varför han har ont, och varför vi inte kan få det att sluta.

Jag sitter och blindstirrar framför mig i soffan med min sovande unge i knäet. Vadderad av trötthet slösurfar jag på telefonen, orkar inte göra annat, vill bara bli förströdd, serverad. Så läggs nya foton ut på Facebook, det är bilder från en annan stad, ett annat land. Foton av främmande gator och torg, stränder, ett djupblått hav. Det är statusuppdateringar om spännande möten och nya vägar, resor med tåg, med båt, med flygplan.

Och jag känner det välbekanta stynget inuti. Jag gör mig beredd, stålsätter mig inför fortsättningen, den som alltid brukar komma, särskilt nu. När den fuktiga gråheten och de brunsvarta uppluckrade löven övermannar mig, parar ihop sig med förhatliga november, stjäl mina färger. Då kommer den, instängdheten. Rastlösheten. Längtan efter att lämna allt, resa iväg, vartsomhelst egentligen.

Men ögonblicket bara passerar, stynget sluts igen. Ingenting mer händer hur jag än letar, känner efter. Och jag tänker på hur ofta jag tror att jag vill iväg, hur det är min reaktion, den spontana. Därför att det brukade vara så. Därför att det var mitt jag, mitt obönhörliga sätt att leva. Det är så märkligt att förstå att det inte längre är min väg att gå, att märka hur stynget kommer mer och mer sällan, varar allt kortare tid, bara finns där av gammal vana.

Jag ser på Valentin, hör min älskade där han pysslar i köket och förundras över hur lycklig jag är, hur hundraprocentigt säker jag är på, att det är precis just här jag vill vara.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

18 kommentarer:

  1. Du är då för go.. Både Valentin och din älskade måste också vara så lyckliga att de har dig där..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
  2. Men lille gubben:-( Bra att ni har alvedon hemma, det fick vi ta till ibland och stryka över Maxens tandkött (ja flytande alltså). Det är så svårt när de har ont och inte förstår varför:( Här har vi också en liten med kliande tänder men hon bits istället:) Frida, jag känner igen mig så i det du skriver, jag har också alltid varit på väg... En psykolog frågade mig en gång vad jag "letade efter"... Så jag förstår dina tankar och jag känner igen mig i din reaktion på det du ser... Många kramar, speciellt till lille V som måste kämpa så!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag kan verkligen tänka mig att du känner igen dig, min kära vän! Å, nu blir jag sådär fika - med - Tanja - sugen igen!
      Många kramar

      Radera
  3. Tänk att den "grå" vardagen är lycka. Det är fint ordnat. Hoppas nu att tandsprickningsproblemen snart går över. Att han inte behöver ha ont mer.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är bra mäktigt och märkligt att se det, inte sant =)
      Han mår bättre nu, hoppas att nästa tand blir mindre smärtsam!

      Radera
  4. Som vanligt skriver du så gripande och vackert! Jag förstår precis din känsla!
    Det där stynget som kommer när alla andra drar och så friden när man inser hur bra man har det där man är! Men det är lätt att önska sig bort när allt i naturen bara blir gråare och gråare för varje dag...
    Kram M.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära, så varmt sagt!
      Och så fint det är att du delar med dig, att jag får se att du också känner som jag.
      Kram

      Radera
  5. Vad härligt att få känna så! Jag känner allt mer frid i att vara här och nu, hemma. Men november får mig att känna mig liten och instängd. Jag vill ha advent, julförväntningar och snö som ljusar upp. Nu är det mörkt när jag stiger upp på morgonen och mörkt innan jag är hemma igen från jobbet. Det är lycka att man har de som väntar hemma på en tider som dessa!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det där mörkret, det är så svårt tycker jag! Det är som du säger, en lycka, att ha nära och kära som ger ljus här hemma då.

      Men än så länge dröjer solen sig kvar en del här hos oss, det känns som början av oktober fortfarande. Jag hoppas att det fortsätter så länge, länge!

      Radera
  6. Det är skönt att läsa att du landat där och att du kan njuta av vardagen. Annars känner jag igen mig. Förr kom den känslan alltid smygande i slutet av oktober och spridde ut sig otäckt när den grå, mörka, blåsiga, regniga novemberkostymen visade sitt sämsta ansikte. Bort. Långt bort från vemodet. När det börjar lysa upp i samband med första advent brukade det alltid lugna ner sig. Att det vissa dagar knappt är riktigt ljust alls är tufft. Jag har skaffat mig redskap för att bekämpa detta. Är man inne i ett romanskrivande kan det till och med vara en tillgång. Inget annat drar och lockar. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Känner såväl igen mig i allt det du skriver. Och den där parallella verkligheten är i sanning en räddning, och ett sätt att finna ro och mening, i och med gråheten.
      Kram

      Radera
  7. Det låter som att du har kommit hem, landat. Känner så väl igen mig. Jag har äventyrslusten i mig, men käner hur jag är på väg att rota mig. Det är en ovan känsla, svår att känna igen, men när den väl kommer över mig, ja, då gillar jag den.

    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linn, som så ofta tänker jag på hur fint det är att vi kan känna igen oss i varandra, du och jag.
      Kram

      Radera
  8. Du får tandspricknings tiden att låta så rofylld och kärleksfull när du vaggar Valentin... men nä inget vidare för dom små liven!
    Det är en skön känsla att känna trygghet och ibland får man släppa den och drömma eller förverkliga och känna att man har tryggheten att luta sig tillbaka till...
    Kramar Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den där dubbelheten du talar om, den är så fin för mig att äntligen få ha. Det är så nytt för mig att finna en balans i den, att uppleva det.

      Och ja, dessa tänder...det är bättre nu, hoppas att det värsta är över och att de andra tänderna är snällare mot honom!

      Kramar

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.