Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

11 november, 2013

Någon slags samtal

Jag sörjde bladen när de föll från träden. Sörjde dem för Valentins skull, och för min egen och min älskades. Sörjde slutet på resorna vi fick fara på tillsammans alla tre, när vi såg bladverken genom Valentins ögon. Tänkte att promenaderna skulle bli så mycket fattigare när löven inte längre avtecknade sig mot himlen.

Istället släppte Valentin plötsligt skallran han sög på och stannade upp ett ögonblick där i vagnen. Innan han tjöt till av lycka över de kala grenarna högt däruppe, över de röda bären och de gröna barren på buskarna och träden.
Och vi kan stå i fönstret och vinka till min älskade när han väntar på bussen till sitt jobb nu, för han kan se oss ifrån vägen.

November är så mycket ljusare än jag minns. Blundar jag till mot solen en stund, slappnar min kropp och mitt ansikte av, som om det vore sommar ännu. Aldrig kunde jag väl tro att november skulle vara en månad att samla ljus och sol i, men nu är det så. Samtidigt finns den ju där, den oundvikliga förgängligheten. Kanske var det därför jag blev så berörd när jag passerade det mörkt gula huset med den avskavda bruna färgen på stuprör och dörr häromdagen. På gården stod en gammal farbror och krattade med en metallräfsa som skallrade bland de prasslande löven. Jag såg att fönstrens persienner var nedfällda, att ingen kikade ut, vinkade, höll sällskap ens på håll. Och jag önskade farbrorn doften av kokkaffe när han slog upp dörren och skrapade skorna rena på hallmattan. Sköra kaffekoppar i porslin, nästan genomskinliga i hans händer. Färdigbredda limpmackor med kokt skinka och ost. Sockerbitar att nypa tag i en efter en med fingertopparna, i en skål med skirt målade blommor. Elvanyheterna på radion. Skalade potatisar i en kastrull med vatten och salt på spisen, färdiga att koka till middagen sedan. En människa till vid bordet. Någon slags samtal.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

15 kommentarer:

  1. Vad bra när man kan hitta fördelar med november. Jag har också noterat en fördel med sikten. Nu ser jag havet mycket lättare och fortare. Behöver bara gå en halvtrappa upp.
    Beröm, berörd och vemod. Jag syftar på texten om den gamla farbrorn i det mörka gula huset. Bilden dyker upp framför näthinnan. Du fångar mig på några sekunder och håller mig kvar i vemodet. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Havet! Som jag saknar det, som jag önskar att jag fick se det varje dag!
      Och vemodet, så fint att jag fick ge dig en bild av det.
      Kram

      Radera
  2. Fint rakt igenom men på så olika sätt. Fint i nuet, fint i dået och samtidigt sorgset i nuet.

    SvaraRadera
  3. Min november är också ljus. I dag sken solen, och det var till och med en fågel som kvittrade någonstans i fjärran... På min promenad i lördags noterade jag också att november inte alls är så grå som jag minns den. Visst är grenarna kala och färglösa, men på marken... Gräset är grönt och mossan grönare, nyponen röda och så ett och annat knallgult löv på marken.

    Jag önskar också sällskap åt den gamla farbrorn. Så innerligt.

    Kramar till dig

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tänk, det tycks vara något med november i år, för fler än för mig! Och tänk, den fågeln, det kvittret, vilken ljus känsla jag får, fastän jag bara läser om det.

      Jag önskar också honom det:) Och vet du, häromdagen när jag gick förbi hans hus igen, såg jag att det stod en båt på tomten. Jag tänker mig att han åker ut med den, tillsammans med någon, om sommaren.

      Kramar tillbaka till dig!

      Radera
  4. så väldigt vackert skrivet om sådant jag också ofta tänker på. Dina berättelser får mig alltid att känna mig som om jag vore precis där och såg det du såg. och jag kan känna igen mig i känslan kring livet med ett litet barn. det är något alldeles speciellt och visst öppnas blicken åt allt möjligt man inte upplevt förut. Här går tiden snabbt och det känns som mycket fast jag inte har det så. mer meditation planeras..att njuta vintern precis som den är. att göra tvärtom och uppskatta dagen. jag börjar om denna dagen nu. tack för att du skriver..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, tack kära för ditt besök!
      Jag blir så glad när du kikar förbi, jag ser redan på de första orden att det är du som har kommenterat. Och de landar alltid på en särskild plats hos mig, de där orden, de är så egenartat formulerade och jag tycker om det...så tack själv för att jag får spegla mig tillbaka, i dig =)
      Kramar

      Radera
  5. Det gick rakt in i hjärtat, som alltid.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så glad jag är över att höra det, fina Frida

      Radera
  6. Som alltid går dina ord rakt in i hjärtat och stannar kvar Frida. Alltid.

    Ta hand om varandra.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära Lotta, så fint att se dig igen!
      Vill att allt är väl med dig och de dina.
      Kramar

      Radera
  7. Vackert om livet och förgängligheten. Så vackert att jag läst det tre gånger nu. TACK! Stor kram till dig, finaste.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så lyckligt att få så fina ord från dig. Det gör mig så glad, tusen tack själv=)
      Stor kram tillbaka till dig, kära Livsnjutare!

      Radera
  8. Å så vackert skrivet.. jag bara ryser!!
    Kramar från Liv

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.