Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

18 november, 2013

For Life - För Livet

Jag sitter alltid på samma plats när jag skriver. Längst ut mot väggen i vår blyertsgrå soffa med utsikt mot gården, och med stora kuddar som stöd bakom ryggen. Datorn står framför mig på vardagsrumsbordet, frukosten med. Allt är framdukat; vattenglaset, smörgåsarna, kaffekoppen. Behöver jag resa mig upp och hämta något mer, vaknar Valentin och jag måste pausa skrivandet. Han ligger alltid i mitt knä och sover så här på morgonen, ammar då och då.




Jag är trött. Det gör det svårare att bli av med mardrömmarna jag hade i natt, de sätter stämningen, lägger sig som en matta över allt. Den upphackade sömnen gör drömmarna fragmentariska, svåra att återberätta, gå igenom, lämna bakom mig. Men som så ofta numera hade de med Valentin att göra. Något ont hände honom för att min älskade och jag inte fanns där.

Det är ju någonting så oerhört märkligt i det, att vi har blivit anförtrodda detta lilla liv som är Valentins. Jag menar, vem gav oss det ansvaret, det förtroendet? Att vara hans föräldrar, ta hand om honom, se till att han mår bra. Jag tänker att det inte är konstigt att jag drömmer mardrömmar om att vi är borta ur Valentins liv, min älskade och jag. För så är det ju, att den största lyckans andra sida är den största skräckens; den att inte få finnas till, för det käraste vi har.

Jag fick en förfrågan om att lyfta fram For Life som samlar in pengar till Cancerfonden. Jag tänkte mig ett blogginlägg som hedrade dem jag förlorat till den förbannade sjukdomen. Jag tänkte skriva om min mormor, min farmor och min farfar. Om vännernas vänner. Om dem i mitt liv som väntar på besked och som är under behandling. Om dem som tillfrisknat. Om dem som inte längre finns kvar. Om den skräck som väcks i mig varje gång jag går förbi den busskur som affischerats med en plansch från Barncancerfonden. Men jag kan inte ett skriva ett sådant inlägg. Det går inte, jag klarar inte av att gå in i det. Inte idag, inte imorgon, egentligen inte alls. Det är mig övermäktigt, gör det svårt att andas.

Så jag väljer att krama om Valentin där han ligger i mitt knä. Begrava min näsa i hans nacke, hålla om hans små tår. Linda in mig i det lugn som omger min unge när han sover, när tystnaden fylls med hans andetag. Och så skriver jag helt enkelt att jag är glad och tacksam över att det finns människor som kämpar, så att vi andra får hopp och ser ljus. Att det är skönt, mitt i allt, att det finns möjlighet att göra något, om så bara det lilla. Att ett sätt kan vara att bidra till For Lifes insamling. For Life är ett sysselsättningsprojekt i fas 3, där människor samlar in pengar till Cancerfonden, bland annat genom att sälja i-phoneskal som det här

Fotot är från ForLife


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

Jag vill också passa på att göra lite reklam för min vän Tanjas julswap. Hon driver bloggen På Selmas gata och information om julklappsbytet hittar du här.

15 kommentarer:

  1. Det är obeskrivbart att bli förälder. Plötsligt blir allt så stort. Så även rädslorna! Känner så väl igen mig i det du skriver.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Frida. Det är fint att få spegla mig i dig.

      Radera
  2. Jag känner så väl igen mig i det du skriver. Man vill skydda dem från allt ont i livet, men från den stund de börjar växa i ens kropp så vet man att det är ett omöjligt uppdrag. Det enda man kan göra är att försöka så gott det går
    Du skriver fint. Hit tänker jag söka mig igen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är svårt att tänka på, att förstå, att hantera...

      Tack så mycket för dina ord! Jag är glad att du kikade förbi så att jag får besöka dig!

      Radera
  3. Det är magiskt hur lite bebisdoft kan få den där mattan att lätta lite. Men det gör himla ont att gå förbi affischerna och himla fint av dig att skriva om det.

    Kraam
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är tur att man har den magin, hur skulle man annars kunna hantera det svåra?

      Tack snälla du,
      kram

      Radera
  4. Att bli förälder är verkligen att göra sig sårbar. Och behövd.
    Jag hoppas du sluppit mardrömmar sedan dess. Att ni får sova lugnt tillsammans, njuta av varandra.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är en märklig kombination att ta till sig, tycker jag.

      Tack snälla, och faktiskt, drömmarna har varit snällare mot mig nu.

      Radera
  5. Jag har sagt det förut men lille Valentin är en lycklig liten kille som har fått dig till mamma..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
  6. Du tryckte på en öm tå nu, vännen. Men ibland är det bara så. Att man inte orkar. Att det enklaste är att skärma sig och borra in näsan i någon man älskar. Men jag är också oerhört tacksam över att det finns folk som har styrkan och modet, att det finns de som inte blir helt handlingsförlamade mitt i allt det eländiga och sjuka och onda. Önskar din lilla familj allt gott och en trevlig helg! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis, så kan det vara. Och tänker att det kan vara viktigt att tillåta sig att göra det, för därifrån kommer styrkan och modet, känner jag.

      Kram och tack, det hade vi verkligen! Hoppas du hade detsamma=)

      Radera
  7. Den största kärleken är alltid kombinerad med den där bedövande rädslan av att något hemskt ska ske. Jag antar att det enda som finns att göra är att vara i nuet och vårda och njuta av den lycka som livet har gett.

    Jag tänker också på tillit. Att våga tro på att livet faktiskt kan vara så rikt och fyllt av kärlek, utan att något hemskt nödvändigtvis väntar bakom hörnet.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänker på det där citatet "sorgen nu är en del av lyckan då", men samtidigt är det ju som du säger, att sorgen inte alltid måste komma...men tilliten till det, den tycker jag är svår att finna.

      Kram

      Radera
  8. Jag tror att kärlek och rädsla går hand i hand ibland... precis som det ofta är ett stråk av sorg i glädjen och tvärtom. Kan inte formulera mig just nu då jetlaggen börjar komma och jag bara försöker hålla mig vaken.. men jag återkommer.
    Kramar och tack för alla fina kommentarer under min resa

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.