Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

25 november, 2013

Han är så söt när han sover

Det finns något så vackert med när människor släpper sina masker och öppnar sina avvisande ansikten, glömmer bort att stänga av, stänga ute. Som igår när jag stod lutad mot en vägg på Stockholms central och väntade på min älskade. Tungt mot min axel låg min sömnvarma unge. Jag höll honom alldeles nära, sjöng en vaggvisa helt tyst i hans öra, såg ut över den stora salen. Log tillbaka mot främlingar i de möten som uppstår när all stress som flyger förbi i tickande klockor, i rullande väskor, i alla kroppar som jagar, mjuknar, blir till leende ögon och läppar.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

18 november, 2013

For Life - För Livet

Jag sitter alltid på samma plats när jag skriver. Längst ut mot väggen i vår blyertsgrå soffa med utsikt mot gården, och med stora kuddar som stöd bakom ryggen. Datorn står framför mig på vardagsrumsbordet, frukosten med. Allt är framdukat; vattenglaset, smörgåsarna, kaffekoppen. Behöver jag resa mig upp och hämta något mer, vaknar Valentin och jag måste pausa skrivandet. Han ligger alltid i mitt knä och sover så här på morgonen, ammar då och då.




Jag är trött. Det gör det svårare att bli av med mardrömmarna jag hade i natt, de sätter stämningen, lägger sig som en matta över allt. Den upphackade sömnen gör drömmarna fragmentariska, svåra att återberätta, gå igenom, lämna bakom mig. Men som så ofta numera hade de med Valentin att göra. Något ont hände honom för att min älskade och jag inte fanns där.

Det är ju någonting så oerhört märkligt i det, att vi har blivit anförtrodda detta lilla liv som är Valentins. Jag menar, vem gav oss det ansvaret, det förtroendet? Att vara hans föräldrar, ta hand om honom, se till att han mår bra. Jag tänker att det inte är konstigt att jag drömmer mardrömmar om att vi är borta ur Valentins liv, min älskade och jag. För så är det ju, att den största lyckans andra sida är den största skräckens; den att inte få finnas till, för det käraste vi har.

Jag fick en förfrågan om att lyfta fram For Life som samlar in pengar till Cancerfonden. Jag tänkte mig ett blogginlägg som hedrade dem jag förlorat till den förbannade sjukdomen. Jag tänkte skriva om min mormor, min farmor och min farfar. Om vännernas vänner. Om dem i mitt liv som väntar på besked och som är under behandling. Om dem som tillfrisknat. Om dem som inte längre finns kvar. Om den skräck som väcks i mig varje gång jag går förbi den busskur som affischerats med en plansch från Barncancerfonden. Men jag kan inte ett skriva ett sådant inlägg. Det går inte, jag klarar inte av att gå in i det. Inte idag, inte imorgon, egentligen inte alls. Det är mig övermäktigt, gör det svårt att andas.

Så jag väljer att krama om Valentin där han ligger i mitt knä. Begrava min näsa i hans nacke, hålla om hans små tår. Linda in mig i det lugn som omger min unge när han sover, när tystnaden fylls med hans andetag. Och så skriver jag helt enkelt att jag är glad och tacksam över att det finns människor som kämpar, så att vi andra får hopp och ser ljus. Att det är skönt, mitt i allt, att det finns möjlighet att göra något, om så bara det lilla. Att ett sätt kan vara att bidra till For Lifes insamling. For Life är ett sysselsättningsprojekt i fas 3, där människor samlar in pengar till Cancerfonden, bland annat genom att sälja i-phoneskal som det här

Fotot är från ForLife


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

Jag vill också passa på att göra lite reklam för min vän Tanjas julswap. Hon driver bloggen På Selmas gata och information om julklappsbytet hittar du här.

11 november, 2013

Någon slags samtal

Jag sörjde bladen när de föll från träden. Sörjde dem för Valentins skull, och för min egen och min älskades. Sörjde slutet på resorna vi fick fara på tillsammans alla tre, när vi såg bladverken genom Valentins ögon. Tänkte att promenaderna skulle bli så mycket fattigare när löven inte längre avtecknade sig mot himlen.

Istället släppte Valentin plötsligt skallran han sög på och stannade upp ett ögonblick där i vagnen. Innan han tjöt till av lycka över de kala grenarna högt däruppe, över de röda bären och de gröna barren på buskarna och träden.
Och vi kan stå i fönstret och vinka till min älskade när han väntar på bussen till sitt jobb nu, för han kan se oss ifrån vägen.

November är så mycket ljusare än jag minns. Blundar jag till mot solen en stund, slappnar min kropp och mitt ansikte av, som om det vore sommar ännu. Aldrig kunde jag väl tro att november skulle vara en månad att samla ljus och sol i, men nu är det så. Samtidigt finns den ju där, den oundvikliga förgängligheten. Kanske var det därför jag blev så berörd när jag passerade det mörkt gula huset med den avskavda bruna färgen på stuprör och dörr häromdagen. På gården stod en gammal farbror och krattade med en metallräfsa som skallrade bland de prasslande löven. Jag såg att fönstrens persienner var nedfällda, att ingen kikade ut, vinkade, höll sällskap ens på håll. Och jag önskade farbrorn doften av kokkaffe när han slog upp dörren och skrapade skorna rena på hallmattan. Sköra kaffekoppar i porslin, nästan genomskinliga i hans händer. Färdigbredda limpmackor med kokt skinka och ost. Sockerbitar att nypa tag i en efter en med fingertopparna, i en skål med skirt målade blommor. Elvanyheterna på radion. Skalade potatisar i en kastrull med vatten och salt på spisen, färdiga att koka till middagen sedan. En människa till vid bordet. Någon slags samtal.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

04 november, 2013

Tandsprickning

Det är tandsprickningstider. Kliande, onda, gråtande för Valentin. Bärande, vaggande, vyssjande, sjungande, för mig och min älskade. Dimmiga dagar och vaknätter. Bitringar på kylning bland matlådor och grönsakspåsar i vår frys. Alvedon beredd utifall, men ännu räcker sången och kramarna för sömn, som lindring. Stå ut, vänta ut. Känna på det ömmande tandköttet på vår unge och hoppas att pinan snart är över. Men det är ju som min mamma mycket riktigt sa:"Han kan ju inte gå utan tänder hela livet", och det har hon ju rätt i. Önskar bara att vi kunde förklara det för Valentin, så att han får veta varför han har ont, och varför vi inte kan få det att sluta.

Jag sitter och blindstirrar framför mig i soffan med min sovande unge i knäet. Vadderad av trötthet slösurfar jag på telefonen, orkar inte göra annat, vill bara bli förströdd, serverad. Så läggs nya foton ut på Facebook, det är bilder från en annan stad, ett annat land. Foton av främmande gator och torg, stränder, ett djupblått hav. Det är statusuppdateringar om spännande möten och nya vägar, resor med tåg, med båt, med flygplan.

Och jag känner det välbekanta stynget inuti. Jag gör mig beredd, stålsätter mig inför fortsättningen, den som alltid brukar komma, särskilt nu. När den fuktiga gråheten och de brunsvarta uppluckrade löven övermannar mig, parar ihop sig med förhatliga november, stjäl mina färger. Då kommer den, instängdheten. Rastlösheten. Längtan efter att lämna allt, resa iväg, vartsomhelst egentligen.

Men ögonblicket bara passerar, stynget sluts igen. Ingenting mer händer hur jag än letar, känner efter. Och jag tänker på hur ofta jag tror att jag vill iväg, hur det är min reaktion, den spontana. Därför att det brukade vara så. Därför att det var mitt jag, mitt obönhörliga sätt att leva. Det är så märkligt att förstå att det inte längre är min väg att gå, att märka hur stynget kommer mer och mer sällan, varar allt kortare tid, bara finns där av gammal vana.

Jag ser på Valentin, hör min älskade där han pysslar i köket och förundras över hur lycklig jag är, hur hundraprocentigt säker jag är på, att det är precis just här jag vill vara.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.