Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

21 oktober, 2013

U - undulat

Den här månaden är jag med i en bloggutmaning till förmån för Bröstcancerfonden. Ni kan läsa om det här.

******************************************************************************************************

Undulat
Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag gick i lågstadiet när vår undulat Tangla blev sjuk. Hon slutade kvittra och äta, satt håglös och tufsig på sin pinne, stirrade blint. De vackra, gula fjädrarna började falla, genom det tunna skelettet spretade dun. Mina föräldrar berättade för mig och min syster att Tangla skulle dö. De visste det inte säkert förstås, men de trodde verkligen att det var så det skulle bli. Men sådant är ändå svårt att tro, att förbereda sig på, och hur gör man under tiden, när man väntar? Det blev som vanligt ändå på något vis, fast med oron då, med hoppet som steg och sjönk, och med värmelampan som lyste genom burens smala stänger, såväl på natten som på dagen.

Så kom ändå den där stunden. Den jag inte ville ha in i vårt hus, i min verklighet eller ens bland mina tankar, jag ville verkligen inte det. Men den kom, och den gjorde det när pappa var på jobbet och mamma och min lillasyster hade gått till affären. Själv satt jag vid köksbordet och läste när jag hörde ett svagt ljud från buren på byrån intill. Jag såg Tangla svepa sakta med sina vingar, göra hackiga mönster i sanden på burgolvet. Skaka, flacka med blicken, andas i stötar, den korta stunden var evig där i vårt kök. Jag ville springa därifrån, till mamma och min syster i affären, men samtidigt ville jag inte att Tangla skulle ligga och dö alldeles ensam, så jag stannade kvar. Jag tror att jag sjöng, jag vill att jag öppnade burdörren och strök henne lite över det duniga bröstet, men sanningen är att jag inte minns om gjorde det. Men jag vet att jag grät över Tangla och över att vara ensammast i världen. Över maktlösheten, över att jag inte kunde göra något för att stoppa det som hände. Och jag minns den märkliga blandningen av tomhet, lättnad och sorg när döden kom till slut, tog Tangla ifrån mig. Hur mamma och min syster kom hem strax efteråt, hur jag såg dem genom köksfönstret, sprang ut och kastade mig i mammas famn där på gårdsplanen.

Vi begravde Tangla under häcken som löpte längs med gräsmattan i vår trädgård. Det lilla korset vi gjorde av hoplimmade glasspinnar, är dagens bild. Det och dess text "Vila i frid Tangla", som lyste bland de prasslande, brunt krullade löven.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

10 kommentarer:

  1. Fint och sorgligt! Jag tror att det är så viktigt för barn, och vuxna med, att få ha även döden som en naturlig del av livet. Sedan var det ju olyckligt att du var själv när det hände. Sörja och glädjas, skratta och gråta, vi behöver alltihop för att vara hela, för att få tillgång till och lära känna hela sig själv. Att tillåta sig att känna.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du har så rätt, jag håller verkligen med, kloka Hanna.

      Radera
  2. Vackra du som kan skriva om sorgliga saker så att man befinner sig där och verkligen kan känna din kärlek, maktlöshet och hur hon lever i minnet än idag.
    Varmaste kramen från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Liv!
      Ja, visst är hon levande i minnet, det är fint att se, känner jag.
      Varmaste kramen tillbaka till dig!

      Radera
  3. Din måndagspoesi alltså. Vemodigt och vackert.
    Och extra starkt blir det med en katt och en hamster som precis lämnat oss..
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, fina Johanna.
      Jag beklagar, så tråkigt att höra.
      Kram

      Radera
  4. Så sorgligt men ändå så fint att du var där hos Tangla ..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja...
      Kram tillbaka till dig, Maidi!

      Radera
  5. Vilken fin historia och så sorglig på samma gång... Men ja döden och sorgen omger oss alla någon gång eller tom flera gånger oavsett hur gamla vi är!
    Kram Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack...ja, nog är det så, visst finns de där...
      Kram

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.