Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

28 oktober, 2013

Ä - Ärgade, Ängel

Den här månaden är jag med i en bloggutmaning till förmån för Bröstcancerfonden. Ni kan läsa om det här.

******************************************************************************************************

Ärgade
Den tunga koppen mönstrad i svart och i grönt, fanns hemma hos Tant Märta. Jag tog fram den ibland, bar den försiktigt till köksbordet, jag fick använda båda händerna för att orka. Tant Märta var noga med att jag inte skulle stoppa ner handen i koppen, jag kunde sticka mig på de olikfärgade majblommenålarna som blivit krokiga efter att hon burit dem på sin kappa. Koppen hade en annorlunda struktur just där mönstret var. Det kändes skrovligt, liksom randigt, upphöjt mot fingrarna, när jag vände koppen uppochned över köksbordet för att titta på skatterna.

Där fanns gummisnoddar, gem, grågröna sudd och avlånga hårnålar. Majblommorna då, och ärgade kopparslantar. De var bruna, delvis gröna, en beläggning som kändes annorlunda. Det var åldern, berättade Tant Märta. Precis som på tuppen som gol i vindarna på taket över den gamla kyrkan, kunde man se att åren hade farit fram med slantarna.

Bilden visar de ärgade kopparslantarna i förgrunden och de gyllenbruna, blänkande kopparsticken som hängde längs med väggarna i Tant Märtas kök, i bakgrunden. Kopparsticken som mycket väl kunde tänkas vara lika gamla som tuppen och slantarna, men som inte hade färgats gröna med tiden. Skillnaden, sa Tant Märta, var att de vårdades omsorgsfullt med puts och med trasa.

Ängel
I mormor och morfars stuga, i sovrummet med de breda, bruna takplankorna och de mörkt gröna vävtapeterna, såg min mormor en ängel. Under en av alla de kvällar hon låg svårt sjuk, stod den plötsligt där. Jag tänker mig bilden med ängeln som ett ljus i människohöjd, min mormor i sängen bland vita kuddar och mjuka lakan, och så tavlan som hängde på väggen ovanför. Det var en sådan tavla som föreställer två små barn som flyr på en bro över en fräsande fors, med en ängel bakom sig. Den håller sina vackra vingar över dem som en mjukt skyddande mantel, vakande, redo att fånga dem, om bron skulle brista och de falla igenom.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

12 kommentarer:

  1. Som vanligt väcker dina texter mina minnen...

    Min mormor älskade änglar. Hon gav mig tavlor med änglar på. Och när jag blev gammal nog så var det jag som hittade änglar på burkar och annat och gav till henne. Nu har hon varit borta lika länge som Max har funnits och jag kan fortfarande se en ängelbild och tänka att den ska jag ta med till mormor... Hon var ensam när hon gick bort tyvärr, det skedde så hastigt, men jag hoppas att hon såg en ängel som följde med henne in i ljuset... Kram min fina Frida!

    SvaraRadera
    Svar
    1. <3

      Vilket vackert sätt att minnas din mormor på, vilken fin symbol för henne.
      Och bilden av ängeln i ljuset, låt oss tro att den är sann.
      Kramar, kära vän!

      Radera
  2. Min mormor hade en sån där kopp. Fast i hennes fall var det en hel kökslåda. Det var som att den innehöll allt som tänkas kunde. Pennor, sudd, gummisnoddar, ett par skruvar och spikar, lite gem och nålar, nån skruvmejsel, en fickkniv, påsklämmor, en snörstump... Fanns det inte där så fanns det liksom inte. Jag älskade att rota runt i den där lådan på jakt efter vad det nu var jag behövde just då. Har inte tänkt på det sen mormor dog för nästan 10 år sedan. Inte förrän idag... Tack.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint att du fick uppleva ett minne av din mormor igen, det gör mig glad.
      Och tänk att de där kopparna och lådorna är så spännande och minnesvärda för ett barn, men mest bara orensat om än praktiskt mög, för en vuxen.

      Radera
  3. Jag älskar också änglar. De har haft en stor plats i mitt liv på många sätt. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det skulle vara spännande att höra mer om det vid tillfälle *önskan om ett sådant Bosse-blogg-inlägg*
      Kram

      Radera
  4. Har alltid älskat änglar och alltid vetat att de finns! Blir så glad av ditt härliga inlägg!

    Kraam
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Samma här=)

      Tack så mycket, och kram, fina Petronella!

      Radera
  5. Änglar, jag tror dom är runt oss hela tiden!

    Min mormor hade en korg med en massa roligheter i, ja där kunde man verkligen hitta allt!

    Trevlig helg
    Kram Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tror jag också, vilken tröst det finns i den tanken!

      Undrar hur många sådana lådor, koppor, askar det finns, och hur spännande min kommer att ha hunnit bli när jag är gammal.

      Kram, en fin vecka önskar jag dig!

      Radera
  6. Jag älskar dina bilder, ser dem framför mig precis som om de vore riktiga fotografier. Inte vet jag om jag ser dem på exakt samma sätt som du, men det spelar mindre roll. Jag ser dem så som jag vill (behöver?) se dem, och de är vackra.

    När jag läser om koppen med alla skatter så tänker jag på den gamla teburken som min mamma fortfarande förvarar knappar i. Vi tar fortfarande fram den ibland, som så oändligt många gånger förr, och förundras över färger, former och mönster. Det är riktiga skatter!

    Bilden på ängeln och din mormor berör mig starkt. Den väcker så många känslor.

    Varma kramar till dig, hoppas att du får en riktigt fin helg!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Linn, det finns dagar och tider när en bloggkommentar som din går extra djupt in i hjärtat, behövs där. Att få veta om att jag möter en människa, dig, här i rymden...tack!

      Varma kramar med önskan om en underbar vecka!

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.