Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

28 oktober, 2013

Ä - Ärgade, Ängel

Den här månaden är jag med i en bloggutmaning till förmån för Bröstcancerfonden. Ni kan läsa om det här.

******************************************************************************************************

Ärgade
Den tunga koppen mönstrad i svart och i grönt, fanns hemma hos Tant Märta. Jag tog fram den ibland, bar den försiktigt till köksbordet, jag fick använda båda händerna för att orka. Tant Märta var noga med att jag inte skulle stoppa ner handen i koppen, jag kunde sticka mig på de olikfärgade majblommenålarna som blivit krokiga efter att hon burit dem på sin kappa. Koppen hade en annorlunda struktur just där mönstret var. Det kändes skrovligt, liksom randigt, upphöjt mot fingrarna, när jag vände koppen uppochned över köksbordet för att titta på skatterna.

Där fanns gummisnoddar, gem, grågröna sudd och avlånga hårnålar. Majblommorna då, och ärgade kopparslantar. De var bruna, delvis gröna, en beläggning som kändes annorlunda. Det var åldern, berättade Tant Märta. Precis som på tuppen som gol i vindarna på taket över den gamla kyrkan, kunde man se att åren hade farit fram med slantarna.

Bilden visar de ärgade kopparslantarna i förgrunden och de gyllenbruna, blänkande kopparsticken som hängde längs med väggarna i Tant Märtas kök, i bakgrunden. Kopparsticken som mycket väl kunde tänkas vara lika gamla som tuppen och slantarna, men som inte hade färgats gröna med tiden. Skillnaden, sa Tant Märta, var att de vårdades omsorgsfullt med puts och med trasa.

Ängel
I mormor och morfars stuga, i sovrummet med de breda, bruna takplankorna och de mörkt gröna vävtapeterna, såg min mormor en ängel. Under en av alla de kvällar hon låg svårt sjuk, stod den plötsligt där. Jag tänker mig bilden med ängeln som ett ljus i människohöjd, min mormor i sängen bland vita kuddar och mjuka lakan, och så tavlan som hängde på väggen ovanför. Det var en sådan tavla som föreställer två små barn som flyr på en bro över en fräsande fors, med en ängel bakom sig. Den håller sina vackra vingar över dem som en mjukt skyddande mantel, vakande, redo att fånga dem, om bron skulle brista och de falla igenom.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

21 oktober, 2013

U - undulat

Den här månaden är jag med i en bloggutmaning till förmån för Bröstcancerfonden. Ni kan läsa om det här.

******************************************************************************************************

Undulat
Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag gick i lågstadiet när vår undulat Tangla blev sjuk. Hon slutade kvittra och äta, satt håglös och tufsig på sin pinne, stirrade blint. De vackra, gula fjädrarna började falla, genom det tunna skelettet spretade dun. Mina föräldrar berättade för mig och min syster att Tangla skulle dö. De visste det inte säkert förstås, men de trodde verkligen att det var så det skulle bli. Men sådant är ändå svårt att tro, att förbereda sig på, och hur gör man under tiden, när man väntar? Det blev som vanligt ändå på något vis, fast med oron då, med hoppet som steg och sjönk, och med värmelampan som lyste genom burens smala stänger, såväl på natten som på dagen.

Så kom ändå den där stunden. Den jag inte ville ha in i vårt hus, i min verklighet eller ens bland mina tankar, jag ville verkligen inte det. Men den kom, och den gjorde det när pappa var på jobbet och mamma och min lillasyster hade gått till affären. Själv satt jag vid köksbordet och läste när jag hörde ett svagt ljud från buren på byrån intill. Jag såg Tangla svepa sakta med sina vingar, göra hackiga mönster i sanden på burgolvet. Skaka, flacka med blicken, andas i stötar, den korta stunden var evig där i vårt kök. Jag ville springa därifrån, till mamma och min syster i affären, men samtidigt ville jag inte att Tangla skulle ligga och dö alldeles ensam, så jag stannade kvar. Jag tror att jag sjöng, jag vill att jag öppnade burdörren och strök henne lite över det duniga bröstet, men sanningen är att jag inte minns om gjorde det. Men jag vet att jag grät över Tangla och över att vara ensammast i världen. Över maktlösheten, över att jag inte kunde göra något för att stoppa det som hände. Och jag minns den märkliga blandningen av tomhet, lättnad och sorg när döden kom till slut, tog Tangla ifrån mig. Hur mamma och min syster kom hem strax efteråt, hur jag såg dem genom köksfönstret, sprang ut och kastade mig i mammas famn där på gårdsplanen.

Vi begravde Tangla under häcken som löpte längs med gräsmattan i vår trädgård. Det lilla korset vi gjorde av hoplimmade glasspinnar, är dagens bild. Det och dess text "Vila i frid Tangla", som lyste bland de prasslande, brunt krullade löven.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

14 oktober, 2013

N - Näsor, Nejlikor, Näranäranära, Närvarande

Den här månaden är jag med i en bloggutmaning till förmån för Bröstcancerfonden. Ni kan läsa om det här.

**********************************************************************************************************

Näsor
Det är höst, jag är på promenad med andra barn och någons mamma, jag minns inte vems. Luften är hög och klar, solen skiner, jag har nya skor som väger mer än dem jag bar under sommaren. Plötsligt stannar mamman upp under en lönn. Hon säger att vi ska få nya näsor allesammans. Jag förstår ingenting, det verkar jättekonstigt! Till hon böjer sig ner och plockar upp något från marken. Det är våra nya näsor, de räcker till oss alla, vi får flera stycken! Och hon visar hur vi ska fästa dem längst ut på nästippen. Så tågar vi vidare, fnissande med våra näsor pekande rätt upp i himlen, inte ner mot jorden såklart, hur skulle vi då kunna prata? Där tänker jag mig att jag tar mina foton, det blir en hel rad.

Jag tänker tillbaka på hur näsor blev svårare att finna och att fästa, allteftersom hösten gick. Hur de blev allt torrare, allt jordigare, vittrade sönder allt mer. Hur jag undrade när det skulle komma nya, färska näsor, hur jag längtade litegrand efter det.

Nejlikor
Fotot är från köket i ett av de hus vi bodde i när jag var liten. Lampan bildar en ö av ljus, en bubbla mot mörkret i vrårna och utanför fönstren. Det är december, julafton nalkas. Vi sitter runt köksbordet hela familjen; det är pappa, mamma, min syster och jag själv. Vi gör julpynt och alla är hemma, alla är sams, alla är med. På bordet ligger apelsiner, kryddnejlikor och långa, röda bomullsband. Vi knyter banden kring de gyllene frukterna, och pressar in nejlikor i dem. Där är doften av apelsin och av nejlika, de blandas, fyller andetagen. Det är svårt att trycka in de vassa kryddorna, jag minns avtrycken på fingertopparna, som djupa stjärnor.

Näranäranära
Närvarande
Bilden är från den första tiden med Valentin. De första månaderna, veckorna, dagarna, nätterna, timmarna, minuterna, sekunderna. Jag står framför helfigurspegeln i vårt vardagsrum. Mitt ansikte är så rent, så trött, så mörka är skuggorna under ögonen. Valentin sover i min famn, den lilla kroppen vilar från min halsgrop och ner över magen. Han är utanpå nu, inte inuti som förut. Men närmare och mer närvarande än någonsin någon annan är han, är jag.

**********************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram manuset "Räddare" tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). Jag tycker att ensemblen och regissören har gjort ett fantastiskt fint jobb, så varmt, så innerligt, och jag är så lycklig över det. Nu återstår endast två föreställningar, den 19 och den 20 oktober. Vill ni gå bör ni skynda er att boka plats! Gårdagens föreställning var utsåld, så biljetterna försvinner snabbt.

Så här skriver regissören Martin Hanson om "Räddare":
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


**********************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

07 oktober, 2013

G - Gratulation, Glitter, Glad, Grodor, Grahamsmjöl

Jag surfar runt i bloggvärlden och hittar en utmaning hos Fröken Foto och Bara Sara. Tanken är att varje bokstav i alfabetet kopplas till en dag under oktober månad, och att man ska fota något som börjar på den bokstaven och publicera bilden på sin blogg. För varje kommentar man får, förbinder man sig att skänka en krona till Bröstcancerfonden. Jag känner genast att jag vill delta i utmaningen, men mina bilder blir sällan något vidare värst, åtminstone inte för dem som inte känner mig. Så jag tänker att jag skriver fotona istället, plockar dem inifrån. Jag tänker mig stillbilder sorterade i avlånga plastlådor, grå. Jag tänker på ett mörklagt klassrum, tomt på luft, bänkrader riktade framåt mot en belyst vägg, en knölig duk. Jag hör bilderna som matas fram och skiftas. Ljudmassan från en stor grupp uttråkade människor: dragkedjor som öppnas och sluts igen, de tunga andetagen från dem som somnat. Knackande fingrar över bänklocken, suddgummin i färd att genomborras av blyertspennor. Den malande rösten från läraren, så det plötsliga avbrottet när en bild hamnat uppochned och måste vändas rätt igen.

Så skiftar tankarna och jag åker bil. Jag är barn, vi är på semester. Det finns stora, gula rapsfält utanför fönstren. Jag har fått godis, de är lite kladdiga, ligger knöliga längst ner i påsen. Det gäller att spara för resan är lång, längre än jag kan förstå, det är svårt det där med tider. Så leker vi en lek, det gäller att komma på ord för varje bokstav i alfabetet. Det är en bra lek när man måste vara stilla i en bil i hundra dagar, för så långa är stunderna där bilen rusar fram över vägen. Så rätt som det är har vi kommit till bokstaven G och orden:

Gratulation
Glitter
Glad
Tre ord som hör samman, fogar ihop ett kollage av bilder av födelsedagskalas med glittrande ögon och serpentinsnören. Presenter i blanka papper att öppna varligt, för att vikas ihop och spara till sedan, till nästa kalas, någon annans, inte mitt eget. Men det är inte det viktiga nu, det är det kalasbilderna som är, hur de sköljer över mig. Lyckliga och glada, aldrig svåra, i minnet. För där kommer alla som är bjudna, solen skiner alltid, och saften är godare än den finaste sockerdrickan man kan ställa på de solskensdukade borden.

Grodor
Mjuk, solvarm sand, lite våt efter regnet. Små, små grodor i mina barnahänder. Jag tänker mig att det är grodornas barn, som nyligt hoppat ut i världen. Jag har funderat över det senare, om de var bebisar eller bara en mycket liten art. Jag tar aldrig reda på det, för någonstans tycker jag om den, ovetskapen. Tycker om att grodor, oavsett ålder eller art, väl ändå är som folk är mest, är barn någonstans, inuti eller utanpå, på något sätt.

Så en sista bild, den kommer ifrån vuxenheten:

Grahamsmjöl
Den stora bakbunken på diskbänken. Det röda decilitermåttet i den uppvikta mjölpåsen. Solljuset på väg in genom köksfönstren. Den rutiga bakduken redan framtagen, väntande ovanpå ugnsgallret. Mina händer i degen. Nersjunka, tillfälligt stilla tillsammans med tanken.

************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram ett manus tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). I lördags såg  jag föreställningen "Räddare". Jag tycker att ensemblen och regissören har gjort ett fantastiskt fint jobb, så varmt, så innerligt, och jag är så lycklig över det. 

Så här skriver regissören Martin Hanson om "Räddare":
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Föreställningsdatum:
28, 29 september
6, 13, 19, 20 oktober

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.