Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

30 september, 2013

Att göra tillräckligt

Det är en sådan där gråhet ute som skänker vila och förlamar på en och samma gång. Jag sitter i vårt vardagsrum vid fönstret ut mot gården, ser de stora blodlönnarna härifrån. Valentin sover i mitt knä, kaffet ska till att svalna, väntar upphällt i hjärtkoppen intill. Jag har precis loggat ut från facebook, där den vanmäktiga vreden över frikännandet av sex våldtäktsmän, präglar mina vänners statusuppdateringar, delningar, kommentarer. Och jag har svurit, blivit tårögd, tryckt mina likes, delat vidare, kommenterat. Som om det hjälpte!

Jag bloggar inte om politik eller samhällsfrågor, det är ett medvetet val. Jag är för skör för det. Jag mäktar inte med att ta den kampen, jag har inte vapen, inte sköld, inte skydd nog inympat i huden, i min själ. Min ilska flammar upp så lätt, så hastigt, jag vrålar högt, skanderar, blir så arg att jag blir vansinnig! För att sedan känna hur vreden faller samman, går sönder, blir till gråt, en skyddslös liten klump långt bort från alla barrikader.

Jag minns när jag var liten och besökte en vän till familjen. Hon hade en bild på sitt kylskåp, den föreställde ett gråtande, svältande barn. Texten ovanför lydde "Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon". Jag tyckte att det var så dumt, så urbota dumt. Varför bara hjälpa en, när man kan hjälpa alla? Tänkte jag. Då. Innan vuxenheten kom och körde över det fullständigt.

Och jag minns när jag började studera skrivande på Ölands folkhögskola. Jag inser hur kokett det låter så här i efterhand, men tro mig, jag hade så oerhört svårt att berättiga mina studier. Jag kunde inte se meningen med att sitta på mitt arsle och skriva, när jag kunde göra något konkret. Jag tyckte egentligen att en utbildning till sjuksköterska så att jag kunde ge mig ut i världen och jobba och hjälpa, hade varit det enda raka. Samtidigt hade jag inte alls någon begåvning för naturvetenskap, och även om jag hade haft det, hade min själ inte mäktat med den typen av arbete. Jag minns hur min fina lärare Majbritt Wiggh tog mina funderingar på allvar och verkligen pratade med mig om dem. Hur hon sa att det jag gjorde var tillräckligt. Hur hon uppmanade mig att utgå från den jag faktiskt var och använda det. Hur hon hjälpte mig att förstå att jag kunde mejsla ut min egen väg för att göra något, någonting för människor runtomkring mig.

Och jag tänker på hur jag gick vidare med de tankarna, på hur viktiga de är för mitt skrivande. På att därifrån kommer min vilja att lyfta fram en mjukhet, någon slags tröst. Därifrån kommer detta att jag vill skriva med hjärtat i handen. Att jag ofta har kommit att skriva om själar som är lite annorstädes, lite eljest i all sin mänsklighet och medmänsklighet, om hur svårt det kan vara, och om att det är okej.

************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram ett manus tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). I lördags såg  jag föreställningen "Räddare". Jag tycker att ensemblen och regissören har gjort ett fantastiskt fint jobb, så varmt, så innerligt, och jag är så lycklig över det. 

Så här skriver regissören Martin Hanson om "Räddare":
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Föreställningsdatum:
28, 29 september
6, 13, 19, 20 oktober

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

18 kommentarer:

  1. Det är just det jag tycker att du ofta gör när du bloggar. "Skriver med hjärtat i handen". Därför berör du mig. Berikar mig med dina klokrader. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Bosse! Nu lyfter du mig igen. Du är otroligt bra på att göra det, tack så mycket =)
      Kram

      Radera
  2. Du berör mig också. Du har en eftertänksamhet och ett sätt att skriva med känsla i orden. Jag kommer inte överens med mig själv om jag ska blunda för mitt eget välmående eller hjälpa så många det går. Det gör så ont i mig att världen också är ond. Jag vill blåögt tro att vi satt barnen till ett paradis. Men det är kanske dit vi vi ska komma sedan.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör mig oerhört glad att höra att jag berör, att jag når ut med tankarna, tack!

      Också jag vill tro på paradiset, också jag vill vara blåögd. Och ibland tillåter jag mig själv att vara det, därför att jag behöver det.

      Radera
  3. Fint du skriver. Det är roligt att du vill vara med i vår utmaning och någon fotoexpert behöver man verkligen inte vara... bara lite klurig och hitta en tolkning av bokstaven. Jag länkar redan nu :)

    kram kram Malin

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack ska du ha Malin =) Ja, det känns viktigt att delta. Ska posta "G"-inlägget alldeles strax =)
      Kram kram,
      Frida

      Radera
  4. Hej! Vilken läcker bild du gjort till sidhuvudet! Och så härligt du skriver! Jag ska bokmärka din blogg så jag lätt kan komma in och läsa lite då och då. Men det var inte helt lätt kommentera, så jag la mig som anonym av den anledningen :D

    Ninna / www.ordibild.com

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, tack, vad roligt att höra =)

      Aha, då måste jag fråga, om det är tekniskt svårt eller om innehållet i inlägget är svårkommenterat? Har haft strul med kommentatorfältet här på bloggen tidigare nämligen.

      Hursomhelst är jag glad över att du kikar in till mig=D

      Radera
  5. Ännu ett underbart inlägg från dig.. Jag önskar att jag kunde ta mig till föreställningen men det får bli en annan gång..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack kära Maidi =)
      Å, så roligt det hade varit om du kunnat komma, men jag förstår att det inte går.

      Kram

      Radera
  6. Själar som är lite annorstädes, lite eljest. Du har ett språk som ingen annan mästrar. Vi kan bara läsa och njuta. Och förstå din klokskap. Tack! Stor kram till dig, vännen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vet du, jag blev så lycklig över din kommentar att jag blev tårögd och kände hur jag fick en riktigt skjuts framåt, vilket jag verkligen behövde.
      Tack kära vän, stor kram!

      Radera
  7. Jag önskar också att jag hade möjlighet att se föreställningen! Dina ord är magiska och som vanligt läste jag ditt inlägg två gånger för att insupa varje stavelse! Önskar dig en fortsatt fin helg!
    kram M.E

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade varit så fint att ha dig där =)
      Och, å, så lycklig jag blir över orden om min blogg! Har känt mig lite skrivarlåg ett tag, och då är sådan feedback som du ger mig, viktigare än någonsin.
      Kram!

      Radera
  8. Jag önskar att jag hade större möjlighet att göra något för "världen", jobba inom någon organisation som hjälpte till i tredje världen etc. Den besvikelsen sitter ständigt där och gnager. Men jag försöker tänka som så att den viktigaste uppgiften nu är att uppfostra mitt barn till en god medmänniska och ge honom så mycket trygghet och självkänsla som möjligt.Vad han sedan väljer att göra med det är upp till honom själv sedan när han blir vuxen, men för mig är det viktigt att han ser att vi köper Faktum (de hemlösas tidning) ibland, skänker en slant till Unicef varje månad och ger julklappar till dem som inget har. Precis som du skriver och förmedlar till andra genom ditt yrke så försöker jag på mitt eget lilla sätt att göra det jag kan - även om det inte blev på det konkreta sätt jag ville... Svåra funderingar det här! Önskar så att jag kunnat gå på föreställningen, det hade varit en glädje! kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är klok Tanja, och en förebild i hur du ständigt försöker visa Max att världen omkring honom är olik ert trygga hem. Jag tänker särskilt på när han fick gå och lämna julklappar till barn som inte får några, det berörde mig så djupt när jag läste ditt inlägg om det.
      Jag längtar efter att träffa dig!
      Kramar

      Radera
  9. Träffande. Rakt in i mig och mitt hjärta.

    Jag skulle också vilja rädda världen, på ett så där konkret och påtagligt sätt. Istället sitter jag här, nerbäddad i soffan med en förkylning som tynger hela min varelse, samtidigt som människor lider, gråter, blöder. Om det skedde precis här bredvid mig, utanför mitt fönster, skulle jag fortfarande sitta här då? Om den som blödde var min vän, skulle jag då låta lite snor stå i vägen för en räddningsaktion?

    Självklart inte.

    Jag tror på något sätt att det är vårt ansvar att ta hand om oss själva för att säkerställa energi till att också finnas till för våra medmänniskor. Och vi kan finnas till på så många sätt. En del lagar kroppar, andra själar. Du berikar mig - och många andra, det är jag säker på - känslomässigt, och det är värt mycket. Tänk på all kraft och klokskap du delar med dig av. Vi som får del av den tar den vidare. Sakta med säkert så gör vi det bättre.

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära Linn.
      Dina ord landar i mig och plåstrar om.
      Det är så skönt för mig att läsa det du skriver, att få höra det. Helt enkelt.
      Tack från hela mig.
      Kram

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.