Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

30 september, 2013

Att göra tillräckligt

Det är en sådan där gråhet ute som skänker vila och förlamar på en och samma gång. Jag sitter i vårt vardagsrum vid fönstret ut mot gården, ser de stora blodlönnarna härifrån. Valentin sover i mitt knä, kaffet ska till att svalna, väntar upphällt i hjärtkoppen intill. Jag har precis loggat ut från facebook, där den vanmäktiga vreden över frikännandet av sex våldtäktsmän, präglar mina vänners statusuppdateringar, delningar, kommentarer. Och jag har svurit, blivit tårögd, tryckt mina likes, delat vidare, kommenterat. Som om det hjälpte!

Jag bloggar inte om politik eller samhällsfrågor, det är ett medvetet val. Jag är för skör för det. Jag mäktar inte med att ta den kampen, jag har inte vapen, inte sköld, inte skydd nog inympat i huden, i min själ. Min ilska flammar upp så lätt, så hastigt, jag vrålar högt, skanderar, blir så arg att jag blir vansinnig! För att sedan känna hur vreden faller samman, går sönder, blir till gråt, en skyddslös liten klump långt bort från alla barrikader.

Jag minns när jag var liten och besökte en vän till familjen. Hon hade en bild på sitt kylskåp, den föreställde ett gråtande, svältande barn. Texten ovanför lydde "Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon". Jag tyckte att det var så dumt, så urbota dumt. Varför bara hjälpa en, när man kan hjälpa alla? Tänkte jag. Då. Innan vuxenheten kom och körde över det fullständigt.

Och jag minns när jag började studera skrivande på Ölands folkhögskola. Jag inser hur kokett det låter så här i efterhand, men tro mig, jag hade så oerhört svårt att berättiga mina studier. Jag kunde inte se meningen med att sitta på mitt arsle och skriva, när jag kunde göra något konkret. Jag tyckte egentligen att en utbildning till sjuksköterska så att jag kunde ge mig ut i världen och jobba och hjälpa, hade varit det enda raka. Samtidigt hade jag inte alls någon begåvning för naturvetenskap, och även om jag hade haft det, hade min själ inte mäktat med den typen av arbete. Jag minns hur min fina lärare Majbritt Wiggh tog mina funderingar på allvar och verkligen pratade med mig om dem. Hur hon sa att det jag gjorde var tillräckligt. Hur hon uppmanade mig att utgå från den jag faktiskt var och använda det. Hur hon hjälpte mig att förstå att jag kunde mejsla ut min egen väg för att göra något, någonting för människor runtomkring mig.

Och jag tänker på hur jag gick vidare med de tankarna, på hur viktiga de är för mitt skrivande. På att därifrån kommer min vilja att lyfta fram en mjukhet, någon slags tröst. Därifrån kommer detta att jag vill skriva med hjärtat i handen. Att jag ofta har kommit att skriva om själar som är lite annorstädes, lite eljest i all sin mänsklighet och medmänsklighet, om hur svårt det kan vara, och om att det är okej.

************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram ett manus tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). I lördags såg  jag föreställningen "Räddare". Jag tycker att ensemblen och regissören har gjort ett fantastiskt fint jobb, så varmt, så innerligt, och jag är så lycklig över det. 

Så här skriver regissören Martin Hanson om "Räddare":
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Föreställningsdatum:
28, 29 september
6, 13, 19, 20 oktober

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

23 september, 2013

Älskade Valentin Björn Tage Elion

Jag vaknade till, det var mitt i natten och jag kunde inte se eller höra dig, kände inte genast vart du var.

”Vart är min unge?” ropade jag i mörkret, hann nästan börja gråta där
Innan jag sträckte ut handen. Så en pekfingerlängd från min kropp låg du

Där var du.

Så nära, men en bit ifrån, så långt ifrån att jag hann sakna, känna kalla handen runt mitt hjärta, skräcken komma rusande med ilfart inifrån.
För så nära är du mig.

Det finns stunder när jag tänker att i samma sekund som du började växa, började du också försvinna, resa hemifrån. Och när du gör det, när dina rosiga fötter som vilar så mjukt mot min mage, har fått vingar och flyger dig högt upp genom luften, över alla ängar, alla hav och alla skogar,
Men långt bort från alla himlar!
Önskar jag dig trygghet i den frihet som kommer när du vecklar ut dina vingar, önskar jag att du fyller dem med andetag från alla oss som älskar dig så gränslöst, min unge
Och jag vill ge dig såväl vingar som rötter, jag vill att du alltid ska veta vart du kommer ifrån, så att du alltid vet vart du kan komma 
Hem
Jag vill packa din resväska med mod, med ”älska”, med ”Jag vågar misslyckas, jag försöker igen” eller ”Jag provar en annan väg”
Jag vill packa din väska med musik, dans, sagor, och ett smittande skratt. Med förmåga att se det vackra i det lilla, med vänskap, närhet till dina känslor, med en fantasi som vill dig väl
Och jag tänker mig en väska med glitter så att den alltid ska synas i mörkret, så att du hittar den och vi dig, kalla nätter när du behöver en plats att sova, där larmet inte stör
Och jag vill att du alltid ska veta att vart du än är, vad du än gör, är mitt hjärta aldrig ens så långt som ett pekfinger ifrån
Dig
Så gick texten jag läste för min älskade unge på namngivningskalaset, och lyckan var där. Så starka, så varma, så kärleksfulla var alla vännerna, så många var skratten och kramarna. Och när jag såg ut över alla som samlats för att fira att Valentin finns, och hans moster och morfar sjöng och spelade Mauro Scoccos låt Du är aldrig ensam, kände jag i hela mig, att det var på riktigt, alldeles sant.







************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram ett manus tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). Nu är det äntligen dags att se föreställningen, som fått namnet "Räddare".

Så här skriver regissören Martin Hanson om den:
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Föreställningsdatum:
28, 29 september
6, 13, 19, 20 oktober

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

16 september, 2013

"Minns att andas, leka och glädjas"

Det är natt därute, det yr av blåst, jag hör bladen och grenarna på träden. Jag borde sova, men vinden ger kraft. Jag brukar bli lycklig av blåst när den är ljum som nu, den öppnar upp luckorna, dammar ur själen. Men det blir inte mycket till frid ändå i natt, jag ligger vaken och stressar över allt som ska forma ett kalas nu till helgen.

Jag brukar inte ha kalas. Jag kan inte minnas sist jag hade ett. Jag kommer ju ihåg vissa av dem jag har haft förstås, och faktiskt med ett stort leende. Som det när jag fyllde fem och hade fått ett par nylonstrumpor, sådana som bara vuxna hade. Jag satt uppflugen på byrån i hallen, viftade med benen och ropade "Stäng fort, det blir KALLT, jag har NYLONSTRUMPOR på mig!" så snart en gäst steg in genom dörren.

Det är klart att jag har haft fler fester sedan dess, men för det mesta struntar jag i att kalasa. Jag blir så stressad att jag blir olycklig redan innan det har börjat, ångrar mig och vill gå hem, fastän det är hos mig festen ska vara. Jag glömmer så lätt att det är kära vänner jag har bjudit och inte människor som är där för att bedöma mitt festfixeri, och rädslan för att gästerna inte ska ha trevligt ger mig en ansvarskris som besvärar. Det är svårt att inte kunna se alla så ordentligt som jag vill, och jag viftar mest runt och yrar. Försöker prata med alla och envar på samma gång, säga "Hej och välkommen, jag är så glad att du kom", så innerligt, samtidigt som jag vill servera fina kakor, byta till annan musik och kanske skåla med någon.

Men den här gången vill jag att det ska bli på ett annat sätt. Det är ju min älskade unges namngivningskalas och vi ska fira att han finns. Jag vill slappna av och njuta, vara helt och hållet där. Känna glädjen och kärleken yra genom luften, ha ro nog att bli rörd.

Så jag bestämmer mig för att skriva dit en mening på listorna som ligger på vårt köksbord, ett ark för varje "Planera för" och "Kom ihåg". "Minns att andas, leka och glädjas" ska det stå. Så kommer jag alldeles säkert ihåg att göra just det tillsammans med alla som kommer på kalaset, och som till min stora lycka finns kring Valentin.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

09 september, 2013

VLMF

Det är en märklig takt vi lever i, min älskade och jag. Vi dansar tillsammans med Valentin, följer hans nätter och dagar. Vi söker en rytm där alla trivs, har balans att orka känna ro. Det är mycket som ska rymmas i sekunderna nu, viktiga ting som inte tål att väljas bort. Det är sömn, lek, mat, vila, tid tillsammans och ensamtid. Det är det där sömnkontot som töms i samma stund som sömn satts in. Det blir lite skörare än vanligt inuti, ett lite större behov av skydd mot världen utanför, den som kan vara så grym. Det blir ännu viktigare att fylla mina tankar med sådant som gör gott, att noga välja vad jag tar in. Att göra sådant som ger vila, skänker kraft, när sömnen inte finns där och ger frid.

Som under de senaste dagarna, när min älskade kommit hem från sitt jobb:

En filt i gräset, under träden, på ängen bakom vårt hus. Ett glas äppeljuice i min ena hand, i min andra min älskade. Valentins förtjusta skratt åt himmelens och bladens mönster, högt, högt uppe i det blå. Hans lilla ansikte som lyser av fascination när han hör mig och min älskade ge röst åt figurerna i Barbro Lindgrens ljuvliga bok Vems lilla mössa flyger.

Det är sådana stunder som är viktigare än någonsin nu, när dansen går i märklig takt, ibland i obalans. Det är också sådana stunder det blir så lysande, klart, att svaret på frågan bokens Farbrornallen ställer: "Varför lever man för?" (VLMF) inte är detsamma för oss som för tyghunden Röden, han som endast lever för att äta ben.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

02 september, 2013

September

September. Det är tydligt att hösten är här. Jag tände lampan i fönstret för att skingra det grå ljuset i morse, och igår när vi gick stigen ner mot sjön, hade ännu fler blad gulnat på träden. Vattnet var tomt på badande, och inga glada skrik och skratt ekade genom skogen. Istället fanns där tystnaden och ron från de människor som låg på de soliga bryggorna och vände ansiktena mot den krispiga luften. Ibland blir det extra tydligt att tiden går. Stundom är det en lättnad, stundom kvittar det lika, men det händer också att det skrämmer mig. Oftast, som nu, är det lika delar. Jag tänker att det är en del av balansen, av dåtidens sorg och av nutidens skälvande lycka.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.