Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

26 augusti, 2013

Om "Canasta, mandelmusslor och sirliga öron"

Ja, hösten är på väg, men det är ännu sommar, och värmen har vänt tillbaka igen. Jag går ofta ner till sjön och badar, simmar längder med molnen ovanför mig, det är fritt och tryggt med dem. Jag tänker så bra när jag simmar, tankarna kommer av sig själva, otvungna, otämjda, jag kan bara plocka bland dem sedan. Jag fyller huvudet med skrivande och med drömmar, såväl nattdrömda som dagdrömda, det är så lyckligt att ha ro att göra det. Ibland har jag också lyckan att ta del av andras besannade drömmar, att inspireras och få kraft av dem. Som nu. Min bloggvän Pär Lifvergren, eller "Livsnjutaren", som driver Si otium est - en blogg om livsnjutning, har debuterat med den ljuvliga boken Canasta, mandelmusslor och sirliga öron. När jag bläddrar bland hans utsökt formulerade betraktelser, gläds jag inte bara över att hålla dem i handen, i en underbar pärm. Jag gläds också över att jag fått förmånen att följa med på Livsnjutarens resa, att jag fått vara en del av den. Jag tänker på hur fint och speciellt det är att han så öppet vågat dela med sig av sin dröm och sin väg mot att besanna den, och på vilket mod det krävs för att visa sin längtan.




När jag tittar ut genom fönstret, ser jag att två människor har slagit sig ner på stenplattorna mellan husen. Med sig har de en stor palett med färger, och det verkar som om de ska börja måla tavlor på den grå gången. Jag tänker att ett bättre sätt att beskriva Livsnjutarens konst att använda orden för att visa oss sin bild av världen på, kan jag inte få.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

19 augusti, 2013

"Den bästa sommaren"

Vi har kommit hem från vår roadtrip nu. Vi har bara varit borta i två veckor, ändå har hösten börjat smyga sig på här hemma. Det är något kulet över himlen, luften bär med sig en friskhet som är ny. När jag tittar ut genom vårt fönster, kan jag se att somliga blad har börjat gulna allaredan.

En ny del av året har börjat. Det är den tid som alltid för mina tankar till nytt, blankt bänkpapper, upprop, och nyvässade pennor. Det är den tid då jag valt att se det som osannolikt att vintern faktiskt ska komma, att höstdagarna faktiskt leder vidare till snö och is. Det är den tid då jag alltid försökt glömma den sanningen, klamra mig fast vid sommaren, njuta av hösten innan vintern tar vid.

Min älskade är tillbaka på arbetet. Vi är inte någons gäster längre och de vi haft på besök, har rest hem till sitt. Det är märkligt tyst här hemma, trots Valentins joller och skratt, trots sångerna och leken, trots att vi lyssnar på musik. Det har varit så många andra röster runtomkring oss så länge nu, älskade röster från vänner och familj.

Det har varit "den bästa sommaren" någonsin, och jag vill inte att den ska ta slut. Samtidigt törs jag hoppas på "den bästa hösten", och på att "den bästa vintern", så småningom ska ta vid. Jag törs hoppas på, att även om de följande årstiderna inte skulle bli "de bästa", ska den lycka "den bästa sommaren" skänkt oss, räcka till.






Ett par minnen från "Den bästa sommaren", är de ljuvliga armband som finaste Tanja som driver På Selmas gata gjort till mig. Tanja och jag lärde känna varandra genom våra bloggar för ungefär ett år sedan. Vi träffades "på riktigt" för någon vecka sedan, och tänk, att lika fin som vår vänskap är här i bloggvärlden, är den i "verkligheten".
 
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

12 augusti, 2013

Resorna


Det händer något med mitt skrivande när jag reser. Det är som om alla tankar som kan spreta åt olika håll, ge sig av, envist fixera sig vid annat, möts. Ringas in, samlas ihop och blandas, allt tätare, allt närmre, när milen passerar under min kropp. Det är något med stämningen som skapas, den som andas genom orden, i den nerv som uppstår när tankarna inte tyglas, när de tillåts löpa utan prestation, eller tvång.   

 Jag har lånat vännernas dator för att skriva, vi är hos dem på besök. De har en världskarta under sitt tangentbord. Jag tar pauser då och då, låter fingrarna löpa längs med gränserna, över färgerna. Stannar extra länge vid Portugal, landet som för alltid bor i mitt hjärta, det är grönt. Letar en stund efter Indien, det lila, där jag backpackat mig fram en gång. Ser Frankrike, Jordanien, Tyskland och så England, som är beigegrått. Minns min första längre resa, den gick dit, jag åkte själv. Tänker på hur jag däckades av magsmärtor från helvetet, minns världskartan som prydde väggen i rummet där jag låg. Minns hur jag grät i min ensamhet, hur hett jag önskade att det skulle vara lika nära mellan England och Sverige som det såg ut på kartan, där mitt hem bara låg en tumlängd bort.    

Jag slås av hur märkligt det är att mina dagar med Valentin, är de enda som samlat mina tankar som de resor jag gjort med tåg, buss, bil, båt eller flygplan. Ändå är resan med Valentin den enda som på riktigt lett mig hem och inte bort.

Min internetuppkoppling är lite si och så just nu. Därför kan det dröja innan jag kan svara på de kommentarer jag fått, men det kommer. Jag är så glad över att ni skriver till mig och jag vill alltid svara.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

05 augusti, 2013

Under ytan

Jag gick stigen ner till sjön idag, kände skogen under mina fötter; barr, kottar, mossa, stenar. Tog steget ut i vattnet. Ångrade mig sekunden innan jag nådde ytan, huttrade till innan jag kunde andas igen. Började simma med det ljumma vattnet runtomkring mig, högt ovan den gyttjiga bottnen. Mindes hur jag gjorde när jag var liten. Hur jag drog djupt efter andan för att få luften att räcka och dök under vattnet med ögonen öppna. Jag ville vistas där länge, och få syn på de väsen jag tänkte fanns där.

Mindes hur jag sa adjö till undervattensflickan som jag hade lekt med under besöket på mina morföräldrars landställe. Mindes saknaden och undran; hur skulle hon överleva vintern, när sjön låg under ett istäcke?

Jag gjorde som när jag var liten, jag dök under vattnet med öppna ögon. Jag stannade där så länge jag kunde och kisade för att se om undervattensflickan bytt sjö och flyttat hit, men jag såg henne ingenstans. Sedan simmade jag tillbaka upp mot ytan igen, till ljudet och livet som pågick där, och till molnen som flög över himmelen.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.