Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

01 juli, 2013

Den rytm som är hans som är min

Jag ser över min blogg och inser hur många av de inlägg jag har skrivit som bygger på minnen, tillbakablickar, jämförelser mellan förr och nu. Jag undrar varför det är så. Lever jag så mycket bland mina minnen, eller har bloggen blivit ett sätt att återvända till dem, att knyta ihop dem med nutiden, finna ett sammanhang, trådar mellan tider? Jag vet inte.

Samtidigt: Jag har aldrig levt så mycket i nuet som nu när jag lever så nära mitt barn, i hans tid. När våra nätter smälter ihop med våra dagar. När det inte ges tid för tillbakablickar, minnen och gammalt, när allt är nu och nu och nu. När hans rytm är min, den enda. Hans sömn. Hans hunger. Hans glädje. Hans sorg. Hans nu.

"Njut", säger människor till mig. De är vänner, bekanta, främlingar som stoppar mig på gatan. "Passa på och njut!" säger de och jag svarar att jag gör det. Jag tror att de menar att jag inte ska springa förbi, skynda snabbare, eller släpa efter Valentin. Att jag ska vara i nuet under den korta tid rytmen i mitt liv är hans, när vi är näranäranära, närmare än någonsin någon annan.

Och jag anar ett stråk av sorg i deras röster. Jag tänker att det är samma stråk som kommer till mig när jag sorterar ut den första omgången kläder som Valentin har vuxit ur.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

19 kommentarer:

  1. Ja så är det nog. När man sitter där själv med sitt alldeles nya lilla barn och känner att världen plötsligt skakats om och att den aldrig kommer att bli detsamma mer sedan denna lilla varelse kom, ja då tänker man att det här, det kommer jag alltid att minnas. Men det säger bara swisch så har han växt ur en ny omgång kläder och även om man såklart minns glädjen man kände så är det (iaf för mig) lite svårt att förstå att man faktiskt var bebismamma en gång i tiden. Så när jag träffar någon som har den där lilla på sin arm, då tänker jag att "njut"...:)

    Men även om jag ibland lite vemodigt minns den där tiden så inser jag mer och mer det där som man hör, att "varje ålder har sin charm". För jag har aldrig haft så roligt som jag har med min treåring. Det är underbart att vi kan skoja och busa och att få höra hans innerliga skratt. Att få lyssna på alla hans funderingar och tankar. Då tyckte jag nog tiden mellan 2 1/2 och tre var "värre" (hej trotsåldern!) , nu är det faktiskt underbart:) Och jobbigt, och ibland är man tröttast i världen och det flyger mjölkglas över köket och pannkakor på golven så är det ändå en rolig period.

    Så även om jag förstår att du kan stå där och sucka lite över att Valentins kläder blivit för små så vill jag säga att det blir ännu bättre!:) Många kramar till lille V och hans mamma!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina Tanja, för att du alltid skriver så varmt till mig, tar dig tid =) Jag ler stort när jag läser dina rader, de sår förväntan i mig!

      Många kramar till dig och de dina!

      Radera
  2. Ja, tänk att det är så kort. Min förstfödde har vuxit om mig nu, och jag är ju ändå ganska lång. Och det känns som nyss han föddes. Det låter så fint att du lever i Valentins rytm. Kram till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så märkligt, det måste kännas! Jag försöker föreställa mig det ibland, att Valentin ska bli en vuxen man en dag...det är fullständigt omöjligt!

      Tack kära du =)

      Kramar!

      Radera
  3. Det är då under den första tiden, i bubblan, man svetsas samman. När bara nu existerar. Ju större barnen blir, ju större blir bubblan. Men den kommer alltid finnas där oavsett hur stora de är!
    Kram! :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ååå! Så fint att du skriver så! Den där bubblan som svetsar oss samman...som jag tycker om den tanken!

      Kram =)

      Radera
  4. Det låter som att du njuter, som att du verkligen tar till vara varje minut. Och ändå så går det så snabbt med de små. Tack och lov så har varje ålder en tjusning men man kan ändå sakna det som var samtidigt som man njuter av det som är.
    Din text är väldigt vacker!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det gör jag verkligen, och jag känner igen det du skriver om att sakna och njuta samtidigt. Det är en märklig känsla, inte sant!

      Tack så mycket Hanna, så glad jag blir att du tycker det =)

      Radera
  5. Nog finns det ett stråk av sorg hos de som uppmanar dig att njuta.. Själv sitter jag titt som tätt och går igenom bilder från när mina barn var små.. Sitter då och småler..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det kan jag tänka mig...leendet och sorgen sida vid sida...
      Kram

      Radera
  6. Den första tiden är det bara att följa rytmen... Valentins rytm... Det är faktiskt sant det där med att njuta nu, tiden rusar... Både du och jag har tillbaka blickar på hur fort livet kan förändras... Jag tänker på våra mammor, livet förändrades då för mig och jag ser det extra viktigt att njuta nu, här, idag, ikväll...
    Och jag lovar du njuter sen när han är en "Lill tonåring" på 9 år också... Som min äldsta är nu! En "vuxen" liten man med härliga tankar och idéer om livet...
    Och sen att lille Noah snart är 16 månader, jo jag njuter men det går fort och det är inget negativt, bara en nyfikenhet tycker jag hur dom utvecklas och formas..
    Synd att det hann bli tisdag innan jag läste ditt måndagsinlägg, för jag ser fram emot varje måndag och ett nytt inlägg...
    Stooor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag blir rörd och berörd av dina ord, Sandra...vi delar en del, du och jag <3

      Så lycklig jag blir över att du känner så inför mina inlägg, tack fina du!

      Stora kramar till dig =)

      Radera
  7. Jag tycker det är berikande att tillåta sig att våga vandra mellan då och nu. Varje tid har sin charm. Sina ljusa och mörka stunder. Tid. Tid för de man håller kärast tror jag är viktigast. Lyhördhet. Förståelser för olikheter. Vi har sparat massor av småbarnskläder. Dessa lämnar vi över när tiden är mogen. Det är verkligen spännande att få äran att följa sina barns utveckling. Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är det verkligen. Jag tänker ofta på det där uttrycket om att vi bär alla åldrar inom oss, och på hur sant det är.

      Och tiden, att ge den, visst är det viktigast, jag håller med dig.

      Fint att ni sparat plagg! Valentin har fått bära en tröja som både jag och min syster haft. Det känns speciellt i hjärtat =)

      Kram

      Radera
  8. När den första tiden är förbi så är den svår att minnas. Allt är så intensivt. Men det bli bara roligare ju äldre barnen blir.

    Kram Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, jag vill inte glömma, men jag kan tänka mig att det blir så ändå!

      Fint ändå att höra att det blir allt roligare=)

      Kram

      Radera
  9. Vännen! Jag skriver också mycketom det-som-var, om barndomsminnen, om små stunder från ungdomstiden.... Det gör väl ingenting? Är härligt att leva på minnen och tillbakablickar. Njut tiden nu, gör det! Men visst är det fantastiskt att det kommer en dag när du kan få njuta det som är nu ännu en gång, om igen. I form av vackra minnen:-) Jag är tillbaka i bloggvärlden efter mitt sommarlov. Vi hörs! Kramar till dig och din lilla familj

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag håller med dig till fullo, vännen. Alla de där minnena skapar ju den där ständigt föränderliga helheten som jag inte vill vara utan!

      Hurra för att du är tillbaka! Ser fram emot att titta in till dig igen!

      Många kramar!

      Radera
  10. Kanske kan det att skriva om dået och minnen vara ett sätt att balansera den intensiva här och nu-upplevelsen? Kanske går det att vila i tillbakablickarna?

    Kram

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.