Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

29 juli, 2013

I sakta mak

Jag är i sakta mak nu, andas lugnt, fyller på. Det är en sådan där sommar som jag drömmer om på vintern, då när mörkret och kylan äter mig sönder och samman. Det är en sådan sommar som sällan blir, fastän jag gör allt för att få den. Det är en vykortssommar där evighet läggs till evighet, där promenaderna är långa och loja med picknickpauser på solvarma gräsmattor, en sommar med bad varje dag i närmaste sjö. Det är en sommar där vännerna är nära, så kära, där jag reser bort eller tar emot dem hos mig. Där kvällarna är ljumma på balkongen, där skymningen är lysande nära, där rösterna och skratten sjunger i tystnaden efter dagen.

Jag läker inuti. Skriver, lagar mat och bakar, läser igen. Plöjer böcker och vilar i andras världar, låter de tänka och se istället för mig.

Jag sitter på balkongen och dricker kaffe nu, har dragit ut en pall att vila mina ben på. Sträckläser Barbara Voors "Mina döttrars systrar" . Det är en bok om väntan och längtan, om sökandet efter ett hem för såväl kroppen som för den själ som ryms där inuti. Det är en berättelse med många trådar som jag väl känner igen. Så lägger jag ner boken för en stund, ser ut över balkongräcket, på grannens hund. Han står ivrigt vaken på bakbenen, vilar frambenen mot uteplatsens staket, närvarande nyfiken. Följer varje ny rörelse på gatan utanför, varje ny varelse som kommer förbi. Jag tänker, rätt så lojt, att andra dagar, många dagar, är jag också han, men inte nu, inte här, inte igår och inte idag. Tänker att det är bra så, det räcker så här för nu, han kan gott betrakta världen åt oss båda två.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

22 juli, 2013

Och vi var jämnåriga där, fastän ingen annanstans

Häromdagen kom så regnet, det fullkomligt forsade ner. Valentin var trött. Han låg länge i mitt knä och sov, djupt, med de små händerna avslappnade mot kinderna. Jag satt och läste, lyssnade på regnet som smattrade mot rutan, flöt i strömmar utanför på marken.

Tänkte på tidigare somrar, valde ut minnen från en särskild plats; mina morföräldrars sommarstuga i Gammelfäbodarna i Gästrikland. Mindes hur varmt vattnet alltid var när vi badade i dammen, min syster och jag. Hur den var så grund att vi kunde promenera rakt igenom den om vi bara höll andan i mitten. Hur vi satt i sanden vid vattnet och rev ut trådar ur handdukarna, hur kalla och stumma våra barfotafötter blev när vi sprang tillbaka till stugan på den instampade, en gång sandade vägen. Hur vi fick rita på väggarna i sovrummet, och hur våra teckningar blandades med dem som mamma och hennes syster ritat när de var barn. Så att våra åldrar avspeglades på väggarna, hur vi var jämnåriga där, fastän ingen annanstans.

Och jag tänkte på när vi åkte till Tyresö slott; jag, Valentin och min valde bror som också är Valentins gudfar. Hur vi bara var där i solen. Låg länge under ett träd och tittade på hur solen lyste igenom bladverket, hur vi lyssnade till prasslandet. Hur han fascinerades av det, Valentin. Gjorde stora ögon, munnen öppen. Jag tänkte på att jag alltid vill minnas det; hur han plockar ut en liten bit i tillvaron, upplever bara den.

15 juli, 2013

Om konstprojektet "Mirakel"

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mysbyxvännerna. Det handlade om de vänner som färdas genom livet i samma farkost som jag själv, och som jag vet kommer att finnas i  mitt liv i hundratals, tusentals år.

En av dessa mysbyxvänner är den underbara konstnärinnan Martina. Hon driver bloggen Att ge och få - och ibland även ta, men denna måndag lånar jag ut min blogg till henne:

Hej.

Det är jag som är Charlies mamma.
Jag bar på Charlie i tjugonio veckor.

Jag bor i Lissabon stora delar av året. När jag var på väg till flygplatsen för att resa hem för sista gången innan det var dags att föda barn, bestämde sig Charlie för att komma. Han föddes tio veckor för tidigt på ett sjukhus fyra dagar senare.

Vi har haft tur. Charlie föddes stark och frisk och har så förblivit. Idag är han en aktiv och pigg sextonmånaders kille.

Alla har dock inte sådan tur och många föräldrar till för tidigt födda (prematurer), får kämpa med sjukdom, oro, problem i förhållandet, amning, resor, ekonomi med mera.

Jag har startat Konstprojekt Mirakel med tanken att med hjälp av underbara vänner och främlingars stickade och virkade lappar, skapa ett eller flera konstverk för försäljning. Intäkterna ska sedan doneras till
 
www.prematurmirakel.se.

Jag hoppas att ni blir inspirerade till att vara med i detta projekt. Färg, mönster, material; det spelar ingen roll. En 10 gånger 10 cm stor lapp och du är med och bidrar till att små mirakel och deras föräldrar får det de behöver. För er som vill följa projektets gång finns en sida på facebook som heter Konstprojekt mirakel. Där finns också information om vart ni kan skicka era bidrag. Ni som inte har facebook, kan e-posta mig på cronholm1978@gmail.com.
Tack på förhand,
Martina


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar,
Frida
 

08 juli, 2013

"Love will make this garment last longer"

Det är så med lyckan och med den intensiva närvaro jag känner just nu, att den stundtals slår över, lämnar ett allt för litet utrymme, en allt för liten plats att andas ensam i. Jag kan ha svårt att märka det ibland, jag bara skrattar vidare, kör på, till ilskan (det är oftast den, sedan gråten), slår ut allt, kräver sin återhämtning.

Som idag: Fann mig fräsande, snäsande ilsk till tårarna kom och jag grät en god stund, där på badrumsgolvet.

Gick en promenad tillsammans med min älskade och Valentin, och fick prata, prata och prata av mig, till vi kommit fram till sjön och jag kunde simma länge i det svala vattnet.

Och det känns bättre nu, helt, inte så fransigt. För det är som det står i Valentins pyjamas:

"Love will make this garment last longer. Handle with care."





Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

01 juli, 2013

Den rytm som är hans som är min

Jag ser över min blogg och inser hur många av de inlägg jag har skrivit som bygger på minnen, tillbakablickar, jämförelser mellan förr och nu. Jag undrar varför det är så. Lever jag så mycket bland mina minnen, eller har bloggen blivit ett sätt att återvända till dem, att knyta ihop dem med nutiden, finna ett sammanhang, trådar mellan tider? Jag vet inte.

Samtidigt: Jag har aldrig levt så mycket i nuet som nu när jag lever så nära mitt barn, i hans tid. När våra nätter smälter ihop med våra dagar. När det inte ges tid för tillbakablickar, minnen och gammalt, när allt är nu och nu och nu. När hans rytm är min, den enda. Hans sömn. Hans hunger. Hans glädje. Hans sorg. Hans nu.

"Njut", säger människor till mig. De är vänner, bekanta, främlingar som stoppar mig på gatan. "Passa på och njut!" säger de och jag svarar att jag gör det. Jag tror att de menar att jag inte ska springa förbi, skynda snabbare, eller släpa efter Valentin. Att jag ska vara i nuet under den korta tid rytmen i mitt liv är hans, när vi är näranäranära, närmare än någonsin någon annan.

Och jag anar ett stråk av sorg i deras röster. Jag tänker att det är samma stråk som kommer till mig när jag sorterar ut den första omgången kläder som Valentin har vuxit ur.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.