Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

10 juni, 2013

Världen innanför

Valentin ligger och sover. Han är djupt avslappnad, den lilla munnen vidöppen, andhämtningen lugn. Så händer något, skriket kommer plötsligt, förtvivlat, från ingenstans. Hela kroppen spänns, ögonen öppnas trots sömnen. Vi skyndar till. Lägger lugnande händer omkring honom, tröstar, talar mjukt. Försöker nå in till hans drömmar, ändra dess riktning, ge honom ro. Vi undrar vad som sker inuti honom, hur mardrömmarna ser ut, och jag tänker på mina egna. På att trots allt som hänt genom åren som gått, trots allt det jag upplevt, lärt, varit med om, har huvudtemat för mina mardrömmar inte ändrats. Det är eld, det brinner, jag är fången i hettan från lågorna.

Jag tänker på en av de filmer jag älskar mest. Den heter De förlorade barnens stad. Den handlar om en vetenskapsman som kidnappar små barn och kopplar upp dem mot en maskin i hopp om att stjäla deras drömmar. I en scen tar sig en äldre flicka fram till maskinen och in i en liten pojkes huvud. Han är mitt i en fruktansvärd mardröm när hon stiger in. Hon lyfter upp honom i sin famn och bär ut honom från hans dröm, räddar honom. Jag minns när jag var liten och kom på att om jag öppnade ögonen när jag drömde en mardröm, vaknade jag. Jag tänker att när Valentin blir stor nog att förstå, kan jag åtminstone lära honom det.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

18 kommentarer:

  1. En vacker bild, att rädda barnet ifrån mardrömmen. Det är så hemskt när det drabbar dem. Vår yngste har lidit av nattskräck genom sina sju år, det är fruktansvärt men börjar tack och lov att avta. Man önskar dem allt annat än fruktan, de små.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, så hemskt att ha nattskräck! Skönt att det börjar avta. Hoppas att ditt barn snart slipper nattskräcken helt.

      Radera
  2. Bästa Frida! Vill att du ska veta att jag är en lika trogen läsare av din fina blogg som vanligt - det är bara tekniken som strular och gör så mina kommentarer aldrig landar hos dej utan försvinner.. Nu stannande jag till på jobbet för att säga det till dej, hoppas att det funkar här :-)

    Å vad man önskar att man kunde förstå de små liven ibland, tiden innan de kan berätta själva. Det enda man kan göra är att vara nära, som ni är. Så fint när dina ord handlar om Valentin, att få dela lite av detta magiska med dej!

    Varma kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är ju fin! Att du till och med stannar till på väg till jobbet för att kommentera hos mig = )Det är fler än du som har problem att kommentera på min blogg. Jag vet inte varför =/

      Visst önskar man att man kunde läsa barnens tankar! Man vill ju rädda dem från allt ont.

      Tack för dina fina ord,
      varma kramar tillbaka till dig

      Radera
  3. Om det är en av dina bästa filmer så måste jag ju se den! Och Valentin har den finaste mamman. Hurra för det!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det tycker jag! Och se den på franska, då är den som bäst =)

      Fin du är som skriver så om mig som mamma, du som själv är den finaste mamman =)

      Hurra för oss!

      Radera
  4. hej rara! vad fint att läsa dina ord. har också sett den där filmen och blev lite rädd minns jag. mycket jag blir rädd för ibland. drömmar också. mina barn har inte verkat ha så mycket mardrömmar som tur är. fast med de minsta vet man ju aldrig. Liten brukar lätt somna om bara man kramar och lägger om. nappen i munnen (ler) våra minsta fina..är helt säker på att du är en underbar mamma..

    kramar genom sommaren, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära du!
      Ja, den är lite otäck, det håller jag med om.

      Så skönt att Liten somnar om så lätt, så tryggt och lyckligt för er alla!

      Å, så glad jag blir över dina ord om mig som mamma. Jag är säker på att du också är en underbar mamma, det finns en sådan kärlek i orden när du skriver om dina barn.

      Kramar tillbaka till dig!

      Radera
  5. Underbart att bli räddad från sin mardröm.

    Kram Helena

    SvaraRadera
  6. Ja jag längtar också tills lille N blir så stor och kan prata, nu är det ett da-da-da och pekande, och gråten den är smärtsam när man inte förstår honom! Oftast pekas det på kylskåpet, ja en matglad krabat har jag hehe...
    Jag tänker ofta och säger till min man, tänk att vi bara går och lägger honom i sängen för natten, stoppar om honom, smeker honom på huvudet, säger Godnatt, jag älskar dig och sen ligger han där tills han somnar men det jag egentligen förundas över är att bara lägga ner honom sådär och han ligger där i sitt sovrum som i hans värld säkert är gigantiskt och rätt kalt.. och han finner sig i det!
    (ja detta är en period nu, och det njuter man av, kommer ju säkert också att ändras med sovrutiner)

    Må så gott fina du
    Kram Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fina tankar kring Ns värld! De spinner vidare i mig..

      Allt gott till dig och de dina,
      kram

      Radera
  7. Fint för lilla Valentin att ni finns där. Man tycker det är så konstigt att de kan drömma när de är så små. Men de kan de öppenbarligen och allt man kan göra är att vara där, klappa, vyssja, vara nära och lyfta ut dem från drömmen...

    Kraam
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det konstigt! Jag undrar hur drömmarna ser ut...

      kramar

      Radera
  8. Man vill allt och lite till när det gäller sina älskade små oskyddade barn. Drömmar är intressant. Märligt att pyttesmå barn redan har så många inre bilder som ska bearbetas. Samtidigt inte. Tänk att komma ut från den behagliga miljön hos sin mamma och bombaderas av intryck när inte ens synen är helt utvecklad. Det är synd att man inte får bestämma själv när man vill ut. :)
    Fint måndagsinlägg som vanligt Frida. Blev nyfiken på filmen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst vill man det! Jag önskar att jag kunde skydda honom från allt ont utan att kväva honom...

      Ja, tänk vilken omställning det måste vara! Det är både tråkigt och tur att man inte minns det...

      Tack så mycket, jag blir alltid lika glad =)

      Se filmen vetja! Välj den franska versionen, då blir den ännu läckrare tycker jag.

      Radera
  9. Du målar upp en sådan vacker bild, den av lilla V i sin bädd... Kan nästan se det framför mig när du står där och försöker blåsa bort allt det elaka ur hans medvetande. Det är så otroligt rogivande att se på sovande barn, kanske allra särskilt när de är så små som lille Valentin. Men så kommer de där stunderna... Visst är det så att man önskar att man själv kunde ta alla dåliga drömmar istället. Max drömmer mycket nu, han ropar "nej" och vänder och vrider på sig och jag vill bara ta honom i famnen då... Har känt mig så ledsen för att han upplever sådant som blir till mardrömmar, även om jag förstår att det är utvecklingsfaser som han ska gå igenom.

    Men så nu, en kväll när han som vanligt sov i sin säng, så hörde vi att han lät därinne. P gick dit och hittar en (fortfarande sovandes) M som sitter upp i sängen och skrattar för sig själv. Då blev jag glad, härligt att han också får ha fina drömmar och inte de otäcka som kommer alltför ofta nu. Jag märker på honom att han också är en känslig sort.Jag har själv alltid drömt mycket, speciellt då mardrömmar och precis som du nu skriver om så är temat detsamma; jag blir jagad. Jag försöker fly men hinner inte...

    Speciellt ofta kommer drömmarna när jag flyttat eller på annat sätt bytt miljö. Även de gånger då en stor katastrof inträffar, jag har i mardrömmarna varit fast på Estonia och fångad i diskoteksbranden... Det tar dagar innan jag återhämtar mig. P däremot verkar aldrig minnas det han drömmer, och heller inte får han dessa mardrömmar. Men det är kanske logiskt då jag är mycket mer "känslosam" även i det vakna livet. Jag önskar ofta att jag liksom flickan i filmen du berättar om skulle bli räddad från mina drömmar...

    Nu är det sen kväll och jag sitter här och tillverkar dekorationer till tårtan som ska serveras imorgon. Typiskt mig att sitta uppe när jag egentligen är trött bara för att jag "måste" göra något lite extra:) Jag har heller aldrig lärt mig att "provbaka" innan jag serverar så precis som förra årets Red velvet cake blev den första (hittills enda) så blir morgondagens variant det också. Jag hoppas att ni alla tre sover sött snart (även om jag vet att du ofta är vaken sent:-)) och att ni mår bra. Så fantastiskt fint kort på dig och V som du lagt ut på fb förresten:)

    Kraaam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Käraste Tanja!
      SOM jag tycker om att läsa dina kommentarer på mina inlägg, hur du spinner vidare på mina tankar, så att jag får växa vidare i dem!

      Lilla Max... en känslig sort. Det är både svårt och lätt, precis som hans drömmar, tänker jag.

      Och jag vet precis hur det känns att fastna i känslan av en dröm! Jobbigast tycker jag att det är de få gånger jag inte minns vad jag drömt, och bara sitter fast i känslan. Då är det bara att vänta på att den ska försvinna, det går ju inte att bearbeta på något sätt...

      Jag är säker på att tårtan blev underbar, du är så duktig på att baka! Ska kvista förbi din blogg och ta mig en titt, jag hoppas och tror att du lagt ut en bild där!

      Kramar!

      Tack för orden om fotot på mig och Valentin. Det är egentligen det enda foto jag verkligen tycker om på honom och mig tillsammans.

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.