Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

24 juni, 2013

Ställtid

Det kliar inuti själen och tanken idag. Det är en liten rastlöshet som stressar, skaver, vinkar ett behov om att återta kontrollen, få ordning på tankar, rada upp, ordna till, se efter vad som är vad. Det blir alltid så när jag haft mycket omkring mig. Visst har det varit roliga dagar med glada möten och midsommarkalas, men jag blir alltid lite ledsen efter sådana tider, oförklarligt låg. Sedan minns jag vad jag glömt och saknar. Det är ställtiden. Jag behöver landa i det som sker, andas. Låta allt sjunka in. Se det bli minnen av vissa ting, och spinna vidare på andra.

Det är molnigt ute och det passar mig bra. Idag hade jag inte mäktat med solen. Den är underbar, men kan också stressa, kännas obarmhärtigt rask och manande, i synnerhet dagar som den här. Idag behöver jag det rofyllda i ett regn.

Valentin sover lugnt i vagnen bredvid mig, balkongdörren står öppen mot gården. Det doftar regn, blåser stilla i träden, men solen lurar bakom molnen. Det måste ha kommit en skur som vi sov förbi tidigare i förmiddags, den asfalt som inte skyddas av träden, är mörk. Jag hoppas på ännu ett regn, ett ihållande, svalkande. Då ska vi gå ut i det, Valentin och jag, och jag ska låta tankarna forsa längs gatorna, tillsammans med regnet.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

17 juni, 2013

Ljuden

Ljuden är så annorlunda nu när jag lever mina dagar med en människa som hör allting för allra första gången.

Frukostflingornas rasslande ner i skålen. Barnvagnens hjulsnurrande mot gruset, gräset, asfalten. De viskande bladen.

Att jag kan höra hur vädret är, har jag inte tänkt på förut. Jo, regnet förstås, och blåsten. Men inte att en mulen dag låter annorlunda än en solig.

Jag väljer bort teven och musiklyssnandet allt oftare. Radion, som brukade gå för jämnan, är tyst. Det finns liksom inte plats annars, för alla ljud, känner jag.

Men det handlar också om något annat. Att jag orkar, önskar, vill och kan vara närvarande nu, i hela mitt jag.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

10 juni, 2013

Världen innanför

Valentin ligger och sover. Han är djupt avslappnad, den lilla munnen vidöppen, andhämtningen lugn. Så händer något, skriket kommer plötsligt, förtvivlat, från ingenstans. Hela kroppen spänns, ögonen öppnas trots sömnen. Vi skyndar till. Lägger lugnande händer omkring honom, tröstar, talar mjukt. Försöker nå in till hans drömmar, ändra dess riktning, ge honom ro. Vi undrar vad som sker inuti honom, hur mardrömmarna ser ut, och jag tänker på mina egna. På att trots allt som hänt genom åren som gått, trots allt det jag upplevt, lärt, varit med om, har huvudtemat för mina mardrömmar inte ändrats. Det är eld, det brinner, jag är fången i hettan från lågorna.

Jag tänker på en av de filmer jag älskar mest. Den heter De förlorade barnens stad. Den handlar om en vetenskapsman som kidnappar små barn och kopplar upp dem mot en maskin i hopp om att stjäla deras drömmar. I en scen tar sig en äldre flicka fram till maskinen och in i en liten pojkes huvud. Han är mitt i en fruktansvärd mardröm när hon stiger in. Hon lyfter upp honom i sin famn och bär ut honom från hans dröm, räddar honom. Jag minns när jag var liten och kom på att om jag öppnade ögonen när jag drömde en mardröm, vaknade jag. Jag tänker att när Valentin blir stor nog att förstå, kan jag åtminstone lära honom det.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

03 juni, 2013

Jag vill att orden ska omge mig

Jag har fått hit mina böcker nu. De som har stått på olika platser, olika vindar, omhändertagna av andra, väntandes på mig. På att jag skulle sluta flacka runt, bo i resväska, lägga min hatt i kortvariga hem.

Nu står de där i hyllorna, i dubbla rader, annars får jag inte rum med alla mina böcker. Jag tycker egentligen inte om att en del av dem är dolda, jag vill att alla titlar ska synas, att alla ord ska omge mig. Jag vill inte välja vilka böcker som är viktigast; vilka som ska synas och vilka som inte ska göra det. Ändå står de bara där och samlar damm nu, är skådebröd, prydnader.

Det är för att något hände med mig förra året, då, när allt var så tungt. Det var ett helvetesår det där 2012, på flera sätt, på många vis, det säger vi ofta till varandra; min syster, min älskade och jag. (Så här i efterhand vet vi ju att det också var ett lyckans år, eftersom Valentin kom till. Men det visste vi inte då.)

Sådana helvetesår sätter spår, ynglar av sig på allehanda, oväntade sätt. För mig blev det omöjligt att läsa. Jag som läst så länge jag kan minnas - mycket, alltid, hela tiden och som en nödvändighet i mitt liv, slutade plötsligt. Det var en sorg, och det dröjde innan jag ville förstå att det hänt. Jag gick till biblioteket och lånade böcker precis som vanligt, men lämnade tillbaka dem olästa, oöppnade. Jag köpte böcker, men lät dem ligga kvar i kassarna.

Det tog sin tid innan jag förstod vad det var som hänt:

Jag kunde inte följa trådarna genom raderna, fokusera, jag var för slutkörd för att bidra med mitt känsloliv. För det är ju så det är att läsa, att man själv fyller på med det som orden inte räcker till. Har man inte kraft till det blir orden döda, stela, faller platta i marken, saknar liv.

Så häromdagen när jag gick förbi bokhyllan, såg jag en bok jag inte läst. Jag fastnade för titeln, läste på baksidan, öppnade den och läste de första raderna för att se om språket tilltalade mig. Precis så har jag alltid gjort när jag söker efter något att läsa, det är en invand procedur.

Så plötsligt fann jag mig läsande en bok igen, lika plötsligt som jag upphörde med läsningen, har jag börjat igen.

Jag antar att cirkeln är sluten, jag antar att jag har börjat om igen. Eller fortsatt kanske, det beror på hur man ser det.

I vilket fall som helst, boken heter "Ibland undrar jag om jag minns rätt" och är skriven av Astrid Trotzig. Om du mot all förmodan skulle snubbla över min blogg, Astrid, så vill jag säga "Tusen tack!" till dig.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.