Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

27 maj, 2013

"För minnenas skull"

Det är natt och tankarna vandrar. Så där dimmiga, immiga, sömndruckna som de blir mellan mina host - och snorattacker och Valentins amningar. Jag tänker att imorgon är det måndag och dags att blogga igen. Och jag vill skriva om ett minne, något vackert, inramat. Något pyntat, med angenäm doft och smak.

Istället hamnar jag i en annan fåra. I ett minne, javisst, men ett mörkare, naknare. Jag minns en kvinna som hälsade på i mitt föräldrahem en gång när jag var elva. Åtminstone tror jag att jag var det, jag minns trägolvet i vardagsrummet i det som var hemma då, glasdörrarna.

Kvinnan var en ung vuxen, till och med jag kunde se det, fastän jag själv var ett barn. Så här i efterhand tänker jag mig...trettio år? Tjugofem? Jag vet inte så noga, men någonting sådant. Jag minns att hon var vacker, olik andra vuxna jag sett, med sitt snaggade hår, sina mörka kläder, sin färgglada sjal. På ena sidan av hennes huvud löpte ett ärr, skinande vitt. Det var det som låg till grund för det samtal som ägde rum mellan de vuxna. De talade om hur hon hade blivit en kvinna utan minne. Hur de enda bevisen, de enda minnen hon hade av allt det hon upplevt, var fotografierna i hennes album. Jag minns hur märkligt det var, hur otroligt hemskt, hur jag såg på mina egna foton efteråt, försökte föreställa mig att jag var med om samma sak som kvinnan som kom på besök.

Det är henne jag tänker på när jag ligger vaken denna natt och bläddrar i mitt huvud efter minnen, skissar på den text jag ska lägga upp på min blogg. Jag tänker på hur grymt det är, hur oförståeligt, svårt. Att jag kan ligga vaken tjugofem år senare och minnas den där kvinnan, när hon inte minns vad hon gjorde igår.

Titeln på detta inlägg har jag hämtat från den fantastiska Eva Dahlgrens samlingsskiva.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

20 maj, 2013

Låt regnet kyssa dig

Det är inte bara solen jag saknar under vinterhalvåret, jag längtar också efter regnet. Det som faller så där stilla, eller sköljande, rasande, befriande, ljumt. Jag kan tycka så mycket om det tillåtande i det, i allt det mjuka. Att få dra slarvjackan över trasigtröjan, strunta i att fixa till mitt hår. Vandra ensam genom vattenpussar, känna regnet skölja över ansiktet, stanna till ibland, blunda.
Och doften! Under tiden, efteråt, innan.

Som nu ikväll. Ljuset är mjukt där utanför, och himlen. Jag väntar på ljudet av de första dropparna mot fönstret, hoppas att de kommer lagom till jag krupit i säng. Så att det blir som i vaggsången mamma och pappa brukade sjunga för mig när jag var liten, den jag gärna sjunger för mitt barn:

Låt regnet kyssa dig
Låt regnet kyssa dig
Låt regnet släppa klara silver -
droppar på ditt huvud
Låt regnet sjunga sin vaggsång för dig

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.


13 maj, 2013

"Våren är för evigt ny"

Jag lever våren, lever solen, lever de knoppande blommorna och träden. Det är så det blir när årstiden och vädret i den, gifter sig med känslan inuti mig. Jag går och går med barnvagnen över bara asfalten, längs med vattnet på mjuka skogsvägar. Jag går med Valentin i famnen, över trägolvet i vårt hem. Jag går stundtals smygande, hyssjande, oftare vaggande, vyssjande, sjungande sånger, ibland bara nynnande, hummande, när tröttheten tar överhanden.

Kanske är det allt det nya hos mig och i våren runtomkring mig: Kraften, det intensiva nuet och naturens återuppståndelse, som får mig att tänka på tidigare vårar. På hopprepspremiärer och på den gröna cykeln jag fick när jag fyllde tio. På valborgsfiranden vid kasen och på sångerna vid den. På förra årets vår, den som präglades av stroken som drabbade mamma först och oss alla sedan.

Så ringer telefonen. Det är mamma som vill berätta att de har planterat en ny buske i trädgården.

"Den heter mormorshallon", säger hon. "Tänk, när Valentin blir större. Då kan han hälsa på hemma hos sin mormor och plocka bären."

När jag lagt på, tänker jag länge på en rad ur visan "Alla fåglar kommit ren":

"Våren är för evigt ny", och jag tänker att jag vill tillåta den att vara det.


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

06 maj, 2013

Ljusa kvällar om våren

Det är något med våren som värker i mig, den känns så starkt att den nästan är smärtsam. Sådant är dess intryck, avtryck, i mig. Och jag går mitt i den, mitt bland blommorna och träden, och jag känner det starkare än någonsin inuti mig:
Det nya i våren när den smälter samman med den starka lyckan, med den ofattbara kärleken jag känner till mitt barn, där jag går med honom i vagnen.

Som igår när vi tog en kvällspromenad, min älskade och jag. Drog barnvagnen bland de sjungande fåglarna, längs med vattnet. Vi pratade om den tid som var just innan denna, om de långa, mörka månaderna, som är en del av lyckan nu. Vi mindes illamåendet och kräkningarna som aldrig släppte sitt grepp om mig, liksom värken i kroppen och de avdomnade händerna, men mest av allt mindes vi oron. Hur den stal min förmåga att glädjas, hur jag inte vågade tro, att detta lilla liv som är vår Valentin, hade kommit för att stanna. Vi mindes hur oron smälte samman med den långa, tunga vintern, hur kylan och mörkret drog ner mig med sig, hur tiden tycktes bli allt längre, trots de kortare dagarna. Hur vi promenerade tillsammans då liksom nu, drömde oss bort till våren. Hur vi sa  till varandra att då, tänk då, är allt detta över. Får vi ha honom hos oss då? Får vi promenera tillsammans med honom då, får vi dra honom i en barnvagn?  Får vi rå honom, pussa honom, bära honom i våra armar då, bland de nyutslagna blommorna, de knoppande träden?

Och jag mindes de stunder jag vågade tro. När de ögonblick lyckan i förväntan var starkare än oron och rädslan. När jag såg inuti mig hur vi skulle promenera tillsammans vi tre, som vi gör nu, under ljusa kvällar om våren.


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.