Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

22 april, 2013

En dag som skaver

Det är ljummet ute, vår, som jag längtat. Min älskade och jag tar en promenad i solen. Valentin ligger i barnvagnen, vi är lyckliga, stolta, tycker att hela världen borde se hur nya han och vi är, hur vacker han är, hur oroliga vi är! Tittar in i vagnen gång på gång, andas han? Han andas väl? Ja! Ja, ja, ja, det gör han.

Så uppfyllda är vi av hans närvaro. Samtidigt: Det är en dag som skaver. I minnet. I hjärtat. Det är på dagen ett år sedan det där telefonsamtalet från min syster. Det där hon berättade att mamma hade fått en stroke. Att vi måste åka till Mora lasarett nu genast, det fanns ingen tid att vinka på, ingen kunde svara på hur allvarligt det var, bara att!

Och jag, jag bara stod där i vårsolen med telefonen i ena handen och med kassen med loppisfynd i den andra och stirrade en stund. Innan jag samlade ihop mig, skrev en "Att göra - lista" i mitt huvud, där i overkligheten:

1. Ringa till min älskade som var på fotbollsplanen så att han kunde hämta bilen.
2. Ta bussen hem.
3. Ringa till sjukhuset och tvinga dem att tala om för mig hur allvarligt det verkligen var.
4. Packa.
5. Ringa till vännerna vi var hembjudna till på kvällen och ställa in.

Sedan: Hur vi kastade oss i bilen, hur vi körde, körde, körde, hur vi försökte stänga av våra hjärnor och vårt medvetande, för att stå ut med alla mil som måste gå innan vi var framme, med all den asfalt som måste passera under de rullande hjulen. Hur vi tvingades inse att vi var tvungna att stanna och äta, hur oviktigt det än kändes, mitt i allt. Hur jag åt spaghetti och köttfärssås på en pizzeria i Falun, allting annat var stängt.

Hur vi kom fram till lasarettet, sjukhuslukten, dessa långa korridorer, så rummet med sängen med mamma i, hur det var hon som låg där, men ändå inte på något sätt. Så liten var hon, mycket mindre än jag mindes. Armarna, de som brukade röra sig så outtröttligt, vilade längs med sidorna, som vore de utan liv.

Hur vi sov över på sjukhuset, min syster och jag, på en bäddsoffa i rummet bredvid mammas, i någon slags förråd. Hur trötta vi alla var, hur ansiktsgrå, uttröttade, energilösa. Hur tårarna inte fanns där, inte då.

Så idag. Hur hon överlevde, hur vi alla lever. Hur svårt det är, att mitt i tacksamheten, också sörja det som hänt och det som var. Hur hon kämpar i ett lopp som ingen av oss känner, med ett mål som hela tiden ändras, flyter. Hur det är hoppet och hopplösheten med stroke.

30 kommentarer:

  1. Liv och död går verkligen hand i hand, hela tiden. Och det är fint att kunna sörja och glädjas på samma gång. Att tillåta de känslor som finns.
    Kram till er!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det som du säger, att det är något fint i den dubbelheten.
      Kram

      Radera
  2. Vad är detta för något sammanträffande Frida. Exakt samma dag. Läs mitt inlägg idag på min blogg. Har vi samma dag som skaver. Otroligt. Vad världen krympte.
    Kram Bosse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Å, så märkligt! Och, som du säger, världen krympte. Den blev närmare och varmare, mitt i det mörka.
      Stor kram

      Radera
  3. Frida! Jag känner mig igenom din text och minns mina att-göra-listor i huvudet när jag var på väg till mormor på Huddinge lasarett. Hur jag var ensammast i världen och hur mycket jag älskade henne och hur liten hon var helt plötsligt. Jag minns mina listor i huvudet när Dennis fick hjärtinfarkt. Hur jag till och med avbeställde en tårta på ett konditori... All kraft till dig och jag tänker på Valentin varje dag, med ett leende. Stor kram!!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Käraste du. Som jag minns din text om Dennis <3 Närheten och också trösten i igenkänningen är stor, samtidigt som jag önskar att den upplevelsen hade besparats er.

      Stora kramar, jag blir så lycklig över att du tänker på oss och gläds!

      Radera
  4. Åhh, finaste mamman Frida! Så ont det gör i mig när jag läser detta! Kan bara skicka en varm kram i cyberrymden och önska allt gott och att allt blir så bra det bara kan!

    Varmaste kraamen!
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack för varma kramen! Den lindrar i hjärtat.
      Stora kramar tillbaka!

      Radera
  5. Märklig känsla det där, hur man reagerar och agerar...
    Minns när min mamma åkte ambulans till sjukhuset och hur jag hann tänka på annat som skulle fixas, ringas...
    Så härligt att läsa att allt är bra med er alla tre... Och det där om att kika om han andas, oj oj miljoner ggr har jag nog kollat...
    Ha en fortsatt härlig vecka
    Kram Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det, och hur saker och ting runtomkring plötsligt blir så himla viktiga!
      Ledsen att också du behövt uppleva det.
      Många varma tankar och kramar

      Radera
  6. Tänk vad vi kastas hit och dit i olika skeenden och händelser. Livet. Ibland känns det inte rimligt det vi ska klara av. Grips av din berättelse. Hoppet och hopplösheten som hela tiden finns där.
    Och så lille Valentin, underbart att läsa om er stolthet över honom! Och så oron, visst är den oerhört jobbig?
    Hade en sån noja med båda mina när de var nyfödda och andra bar runt på dem, tänk om de inte håller ordentligt? Att de skulle tappas var min värsta farhåga.
    Ha en fin vecka Frida,
    kram Johanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är märkligt det där, hur ofta man tänker att: NEJ! Det här klarar jag bara inte av! Det här GÅR inte längre!
      Och sedan, på något sätt, går det ändå.

      Och visst är den svår, den där oron för våra små! Det är ju en sådan skatt att få ha dem i livet, så rädslan blir så stor att något ska hända dem.

      Önskar också dig och de dina en fin vecka!

      Varm kram

      Radera
  7. Just nu lever jag och min gubbe i en så där "konstig" värld då vi inte riktigt vet vad som hänt.. Jag kanske berättar på bloggen så småningom men jösses vad fort allt kan förändras..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var verkligen tråkigt att höra Maidi! Skickar varma tankar och hoppas att det ska gå bra för er med allt, vad det än är som skett.

      Kram

      Radera
  8. Ja, de där dagarna som skaver... jag har också en sån.. där någon jag en gång älskade var med i en allvarlig olycka, det samtalet och de följande timmarna och månaderna glömmer jag aldrig.. även om han är frisk idag och våra liv gått skilda vägar...
    Kramar från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, sådana dagar sätter spår som aldrig försvinner, oavsett vad som händer med den relation man haft...
      fint att höra att det gick bra för honom.

      Stora kramar

      Radera
  9. Det finns verkligen vissa dagar och stunder som för alltid har fastnat i huvudet, ja i hela kroppen. Det är nästan som om det ristats in med en osynlig penna. Man återupplever det gång på gång och hoppas på att det ska mildras med tiden. Ja nästan hoppas på att om man önskar riktigt mycket så ska historien få ett annat slut. Men så blir det givetvis inte...

    Jag är så ledsen för att du och din familj ska behöva uppleva det här, att ni måste sätta er i bilen och köra mot sjukhuset utan att veta riktigt vad ni har att vänta.

    Vet inte om jag sagt det förr men jag har jobbat med ffa strokepatienter under en period, det var på en rehabavdelning dit de kom efter sjukhuset och innan hemgång eller var de nu skulle. Det jag minns bäst från den tiden var hur otroligt starka människor är. Tvingas bli. En stroke kommer ju ofta utan någon som helst föraning och på en enda liten stund förändras livet för alltid, både för den drabbade och de anhöriga. Plötsligt ska man "slåss" mot sig själv! Kanske slåss FÖR sig själv också. Många var rädda och oroliga för hur de skulle klara av det nya livet, men framför allt så hade de på något sätt mött döden och vänt. Det gör något med människan och de hon håller nära...

    Jag har ju aldrig träffat din mamma men jag tänker på henne ibland. På hur hon har det och hur ni som finns runt henne har det.

    Det är som någon här skrev att livet och döden verkligen går hand i hand. Jag är så glad för att din mamma finns kvar hos er nu, även om jag förstår att vägen ofta är kämpig. Och vilken glädje att lille V nu har kommit till er, som en påminnelse om att livet faktiskt kan vara rätt fantastiskt ändå!

    Många kramar till er alla!! //T

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du skriver så rätt, du förstår så väl. Det är så fint för mig att läsa och känna.

      Tack för dina tankar,
      kära vän!

      Stora, varma kramar

      Radera
  10. Vilken berättelse, vännen. Jag ville bara komma längst ned för att se hur det gick med din mamma, kunde inte läsa fort nog. Du skriver så otroligt bra. Hälsa V och din käre och ha en fin kväll tillsammans. Njut av och i nuet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära vän, för dina ord! De glädjer och värmer =)
      Stora kramar!

      Radera
  11. Den där sköra, sköra tråden som livet hänger på. Och hur nära det är mellan sprudlande liv och... det där andra. Att läsa om er resa upp till Mora, en overklighetskänsla.

    Glad att din mamma finns kvar hos dig, även om vägen tillbaka är lång och svår. Det är en tröst att ha varandra i de stunderna.

    Njut av livet och av ert alldeles nya, fina lilla underverk!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack finaste Linn!
      Så lycklig över din hälsning och dina tankar. De värmer.

      Kram

      Radera
  12. Frida, jag är alltid mållös av dina texter. Det gör ont i hjärtat att läsa men jag gläjs i slutet av att ni ändå fortfarande har varandra. Och att du har din Valentin. Ni har valt ett helt underbart namn på er son!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så glad och rörd jag blir av din kommentar. Tusen tack, fina Frida!

      Radera
  13. Kära du, jag vet precis hur jobbiga de är de där minnena. Jag har liknande från när Staffans pappa gick bort, mitt under glädjen över min graviditet. Hur vi sov natt efter natt i den där trånga skrubben bredvid sjukhussalen, hur allt flöt ihop och hur inget blev sig likt. Jag blir tårögd över att din mamma klarade sig, att hon fortfarande finns och över att ni har en väg tillbaka. Eller ja, framåt i alla fall. Jag vet att jag inte behöver säga åt dig att värdesätta den! Kram

    SvaraRadera
  14. Åhh, vännen. Nu sitter jag här och gråter. Igen. Som så ofta när du skriver direkt ur hjärtat. Och jag minns, för det var i den vevan jag hittade hit till din underbara lilla livsvrå. Mitt i ert kaos fann jag dig och dina ord. Och stannade kvar.

    Livet är så skört. Kanske det som gör det extra vackert. Den där skörheten och hur vi verkligen bara har här och nu. Och de där dagarna och minnena som skaver, de finns alltid med oss. En påminnelse om livets skörhet och skönhet. Dagar som formar och förändrar.

    Ta hand om dig och de dina kära vän.♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina, fina vännen!
      Jag blir rörd av dina ord, av din värme.
      Tack för att du finns!
      Stor kram

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.