Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

29 april, 2013

Håller ihop när vi faller isär

Det här inlägget skrev jag för snart två månader sedan, men det har inte varit rätt tid att publicera det. Egentligen passar det inte min sinnesstämning idag heller, men det är ändå fint att läsa det så här i efterhand och att dela det med er.

Ibland blir det för lyckligt, för berörande, nära.
Då vill jag inte må bra, inte tänka ljusa, vackra tankar.
Vill jag vältra mig i elände, tycka synd om mig, nicka eftertryckligt, humma olycksbådande, självgott säga:

"Jo lu´, jag sa ju det, det var ju det jag sa!"

Det är sådana dagar jag drar ner persiennerna, stänger av telefonen, ber min älskade om ursäkt i förskott, säger:

"Det är inte du, det är jag!"

Startar upp datorn, tittar på avsnitt efter avsnitt av 24 , serien där den desillusionerade Jack Bauer tar livet av folk enligt utilitarismens regler, på löpande band.

Det för mina tankar till grundskolan. Läraren brukade fråga om vi var rädda för de uppstoppade djuren i biologisalen, om vi fann de obehagliga, och visst gjorde jag det. Men det var ingenting mot känslan inför rymden, den vilsenheten, den bottenlösa rädslan, det var inte det.

Så kommer min älskade in i rummet och håller om mig i alla fall och ändå, fastän jag är full av taggar, vass att ta i, helt och hållet så.

Jag sitter i hans famn och jag tänker på raden ur Mia Skäringers text:

Håller ihop när vi faller isär
som kärleken är

Och jag är så lycklig över att min älskade finns och att han är just här.

22 april, 2013

En dag som skaver

Det är ljummet ute, vår, som jag längtat. Min älskade och jag tar en promenad i solen. Valentin ligger i barnvagnen, vi är lyckliga, stolta, tycker att hela världen borde se hur nya han och vi är, hur vacker han är, hur oroliga vi är! Tittar in i vagnen gång på gång, andas han? Han andas väl? Ja! Ja, ja, ja, det gör han.

Så uppfyllda är vi av hans närvaro. Samtidigt: Det är en dag som skaver. I minnet. I hjärtat. Det är på dagen ett år sedan det där telefonsamtalet från min syster. Det där hon berättade att mamma hade fått en stroke. Att vi måste åka till Mora lasarett nu genast, det fanns ingen tid att vinka på, ingen kunde svara på hur allvarligt det var, bara att!

Och jag, jag bara stod där i vårsolen med telefonen i ena handen och med kassen med loppisfynd i den andra och stirrade en stund. Innan jag samlade ihop mig, skrev en "Att göra - lista" i mitt huvud, där i overkligheten:

1. Ringa till min älskade som var på fotbollsplanen så att han kunde hämta bilen.
2. Ta bussen hem.
3. Ringa till sjukhuset och tvinga dem att tala om för mig hur allvarligt det verkligen var.
4. Packa.
5. Ringa till vännerna vi var hembjudna till på kvällen och ställa in.

Sedan: Hur vi kastade oss i bilen, hur vi körde, körde, körde, hur vi försökte stänga av våra hjärnor och vårt medvetande, för att stå ut med alla mil som måste gå innan vi var framme, med all den asfalt som måste passera under de rullande hjulen. Hur vi tvingades inse att vi var tvungna att stanna och äta, hur oviktigt det än kändes, mitt i allt. Hur jag åt spaghetti och köttfärssås på en pizzeria i Falun, allting annat var stängt.

Hur vi kom fram till lasarettet, sjukhuslukten, dessa långa korridorer, så rummet med sängen med mamma i, hur det var hon som låg där, men ändå inte på något sätt. Så liten var hon, mycket mindre än jag mindes. Armarna, de som brukade röra sig så outtröttligt, vilade längs med sidorna, som vore de utan liv.

Hur vi sov över på sjukhuset, min syster och jag, på en bäddsoffa i rummet bredvid mammas, i någon slags förråd. Hur trötta vi alla var, hur ansiktsgrå, uttröttade, energilösa. Hur tårarna inte fanns där, inte då.

Så idag. Hur hon överlevde, hur vi alla lever. Hur svårt det är, att mitt i tacksamheten, också sörja det som hänt och det som var. Hur hon kämpar i ett lopp som ingen av oss känner, med ett mål som hela tiden ändras, flyter. Hur det är hoppet och hopplösheten med stroke.

15 april, 2013

Valentin - tid

Vi är i en bubbla av närhet; min älskade, vårt barn och jag.
Vi går på Valentin - tid.
Sover när han sover, är vakna när han är vaken.
Det är nätter som smälter ihop med dagar, med ögonblick som läggs till ögonblick. Är mjuka sjok av tid som böljar i en rytm som bara är, som vågor att vaggas i.
Som belyser, förstorar, förstärker: Hans lillfingernagel. Hans näsa. Doften i hans nacke. Den mjuka huden på hans mage, på armarna.
Ögonen. När han öppnar dem. Hur de är portar till en världsrymd.
Jag sjunger sånger jag glömt fram till nu.

08 april, 2013

Det bidde inget blogginlägg. Det bidde en bebis!

Jaa, precis så är det!
Igår kl. 17:03 fick jag och min älskade universums vackraste unge. Han heter Valentin, är 49 cm. lång, väger 3110 gr. och är alldeles på riktigt, och det mest otroliga, overkliga som hänt på samma gång.

01 april, 2013

Lite sjuker

Ibland, som idag, är jag lite sjuker. Lite tycka synd om mig själv. Lite ligga under täcket och vara lite risig, lite vråla åt min älskade: "TA HAND OM MIG!"

Därför skickar jag in en pausfågel här på bloggen och utlovar ett riktigt inlägg av mer kvalitativt slag, när jag är frisk igen.

Visserligen har jag visat fågeln förut, men det var ungefär ett år sedan, så för tusan, what the heck, why not? Den är ju ändå och trots allt en av de få fåglar jag har ritat sedan tvångstecknandet i grundskolan, så den förtjänar att visas igen. Visserligen är den död, den här tuppen, men jag tänker att nu när påsken är över är det helt okej.

Och, tusen tack för alla fina kommentarer till mitt förra inlägg! Jag vill svara på dem alla, men det blir när jag har ynkat färdigt och frisknat till mig.

( Om ni vill kan ni läsa inlägget som hör till bilden på http://www.frkfridafortissima.blogspot.se/2012/04/tuppen-ar-dod.html )
 
 

    
                                          

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.