Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

25 mars, 2013

Vägar som korsas inuti mig

Ibland korsas vägarna inuti mig. Det låter underligt, jag hör det själv, men jag kan inte beskriva det på något bättre sätt.

Som för ett par veckor sedan när jag och min älskade var på IKEA och handlade. Gick med stora vagnen, fyllde den. Valde. Valde ut. Förkastade. Valde igen.

Så gick jag på toaletten. Vita, blanka väggar. Toapappersrester på golvet, intrampade, precis innan stängning var det så tydligt att tiden var ute, man skulle gå hem.

Så hörde jag en kvinnas röst. Från taket eller någon av väggarna? Jag vet inte. I alla fall. Sval, korrekt, välartikulerad.

"Känner du dig osäker?" sa den. "Har du valt rätt?"

Jag stannade upp. Ställd. Började formulera svar för mig själv, på de där frågorna. De lät så uppfordrande, välbekanta, hur många år, hur många gånger har jag inte mött dem?

Men jag kom av mig när reglerna för öppet köp började rabblas. Man ska spara kvittot, tydligen. Om man ångrar sig.

De korsade vägarna...som idag. Jag vaknade till efter att ha lagt mig ner en stund och vilat. Gick ut i köket, sömndrucken. Solen sken genom smålamporna på ljusslingan i fönstret, så att den såg ut att lysa utan batterier.

Jag blev stående en lång stund, blundade i den värme som inte finns i utomhusvärlden. Mjuk i kroppen, nästan vaxartad, som om jag smälte.

Till jag öppnade ögonen igen. Såg hur skitiga fönstren var, verkligen, verkligen skitiga. Hur jag verkligen, verkligen borde se till att tvätta dem.

Kom plötsligt att tänka på den där kvinnorösten på IKEA. Kunde höra hur hon ville sälja mig gardiner till nytvättade fönster som ska spegla blanka i vårsolen. Önskade mig ett kvitto så att jag kunde lämna tillbaka den tanken.

19 mars, 2013

Musikalen äR på Avesta teater!

För er som har vägarna förbi Avestateater den 25 - 26 mars, vill jag tipsa om estetiska programmet vid Karlfeldtsgymnasiets uppsättning av musikalen "äR", som Jonas Ek har regisserat, och som jag har skrivit manus till.


Jag minns när jag skrev originalmanuset till "äR". Sara-Kajsa Lundgren som arbetade på Kvartersteatern i Norrköping, kontaktade mig och frågade om jag kunde tänka mig att skriva ett manus för en grupp ungdomar hon jobbade med.

Jag var arbetslös just då. Var hänvisad till en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som i folkmun kallades för vuxendagis. Jag undrar om valet av pjäsens tema”Identitet”, hade varit så givet om det inte hade känts som om vuxendagiset gjorde allt för att sudda ut min egen. Karaktärerna blev en spegling av min livssituation och av de människor jag mötte i min vardag. Där fanns känslor av att ha ägnat ett helt liv åt en karriär man aldrig ifrågasatt förrän man blev arbetslös och upptäckte att all den kunskap man skaffat sig, visade sig sakna värde. Frustrationen över alla val som skulle göras i stort som smått, utan att man visste vad de skulle leda till. Funderingen kring den egna identiteten, vem man är i relation till sig själv och till andra, och den känsla av ensamhet och utanförskap det kan väcka.
"äR" har spelats som teaterföreställning vid ett flertal tillfällen. 2006 kom Musikteatergruppen Latadana med ett nytt, spännande förslag som jag genast tackade ja till. Under ett e -postmaraton utan dess like mellan mig, kompositören Johan Larsson och librettisten Hanna Larsson, skapades en musikalversion av "äR". Den har satts upp tre gånger tidigare, senast för snart ett år sedan. Nu är dags igen och jag är så glad över det!
Ps! Av någon outgrundlig anledning bestämde sig blogger för att ändra datum från den 18 till den 19, när jag gjorde en ändring i texten i efterhand. Bara så att ni vet varför detta inlägg annonseras ännu en gång. Ds.

18 mars, 2013

Tankar kring en måndagsblogg

Nu har det gått en vecka sedan jag gjorde verklighet av mina tankar om en måndagsblogg. Det glädjer mig att se att det var rätt beslut. Det gav mig ro. En annan stillhet i kropp och i tanke. Samtidigt: Fler idéer, fler nerklottrade papperslappar med trådar att spinna vidare på; till bloggen, till mitt skrivande. En annan öppenhet i sinnet, en känsla jag saknat. Och då är jag ändå precis i början av den här nystarten. Jag är nyfiken på att se vart den här vägen leder.

Jag är också så glad över alla kommentarer jag fått, alla positiva reaktioner från mina vänner i bloggvärlden. Jag fick känna att jag inte är ensam om att treva runt, tappa lusten, inspirationen, stanna upp, tänka om. Min älskade brukar le varmt när han talar om "den delen av bloggvärlden". Vi hade nästan bara sett den kalla, destruktiva sidan, den som visar sitt fula tryne i massmedia, innan jag började blogga. Precis som jag blev han lyckligt överraskad över att det också finns en så varm sida, så fylld av omtanke. Tack för att ni finns, allesammans!

Melodifestivalen och drömmarna

De svenska uttagningarna för Melodifestivalen är över för i år, och jag har sett alla deltävlingar. Hejat på, glatts, gömt mig bakom skämskuddar. Det är som små kalas varje gång Melodifestivalen visas. Det att dela känslorna, dramat, tårarna, allt det där som är på riktigt, men ändå på låtsas på samma gång. För det är ju inte riktigt verkligt, i alla fall inte för mig framför teven, i vilket fall som helst är det inte på liv eller död för någon.

Men ändå är det så mycket mer för mig än ett teveprogram. Det är minnen från när jag var liten, när Melodifestivalen ägde rum en enda gång varje år. När jag fick vara uppe så sent att det kändes som mitt i natten. Fick sitta med mamma, pappa och lillasyster, bland chipsskålar och saftglas. Skriva poäng, sudda ut, diskutera, fundera, skriva in nya eller samma poäng i de nerkluddrade färdigtryckta dagstidningsrutorna.

Melodifestivalen är också en del av mina drömmar. Jag tänker på hur jag letade efter en artist att identifiera mig med varje år. Att byta ut mot mig själv, där i tankarna. Hur jag sedan återupplevde det gång på gång framför spegeln med den sladdlösa mick pappa gjort av en bit rundstav, en pingisboll och svart tejp. Med Carola iklädd rosa blus, sittandes på en poolkant, plaskandes med benen i vattnet, som affischerad publik på min vägg.

Jag tänker på alla år som gått sedan dess. På drömmarna som ändrats med tiden, förnyats, anpassats, och på de delar som blev kvar. Som den där drömmen om att bo alldeles själv i en lägenhet, där jag skulle sitta och skriva utan att någon störde mig. Fast ibland, då skulle jag ha fest och bjuda hem massor med människor. Jag skulle ordna till kyld, smält vaniljglass att dricka, och bjuda på stekta burkchampinjoner till. Det lät så gott och lite ovanligt på samma gång, tyckte jag.

Författandet, det har stannat kvar. Stekta burkchampinjoner har jag provat på, men jag har inte druckit smält, kyld vaniljglass. Jag har bott ensam, i flera omgångar till och med. Ikväll ser jag mig runt här hemma i längtan efter att min älskade ska komma hem från jobbet. Tänker att det är en underbar tur att inte alla drömmar uppfylls helt och hållet, det är det.

11 mars, 2013

Frk. Frida Fortissima börjar måndagsblogga

Jag har aldrig kunnat göra saker och ting så där lite halvdant. Antingen gör jag det helt och hållet, eller också inte alls. Jag bränner hellre allt på ett par saker i taget, än pytsar ut min energi och mitt fokus i olika burkar och lådor, ni vet.

På sista tiden har bloggen börjat kännas som en uppsjö med kartonger och askar, som jag pytsar lite halverst i. Jag har tappat styrfart, och det trivs jag inte med. Jag bloggar allt mer sällan, inläggen är allt svårare att få till. Och jag vill att det ska vara meningsfullt, givande. Jag vill lägga upp tankar och texter jag kan stå för och tycker är bra. Jag vill driva min blogg med lust och passion, annars kan det vara.

När det kommer till mitt skrivande är jag min egen chef. Det är jag som gör upp tidsplaner, ser till att texterna är pågående och i rullning, slutförs. Prioriterar. Så när jag satte mig ner häromdagen för att fundera över mitt skrivande och min första spontana tanke bildade de rödpennade versalerna:

BLOGGEN BESTÄMMER INTE ÖVER DIG!

--- insåg jag att jag måste syna den i sömmarna, bestämma mig för hur jag vill ha det, hitta en ny form.

Jag kom fram till att jag vill fortsätta blogga. Det är viktigt för mig på flera plan:

För att de vänskapsband som knyts i bloggvärlden är fantastiska. För att bloggen ger mig en unik och värdefull möjlighet att kommunicera och mötas kring de tankar som rumsterar om i mitt huvud. För att bloggen utvecklar mitt skrivande.

Men jag kom också fram till att jag har börjat pressa mig på ett sätt som inte är bra. Att jag blir stressad när jag inte har bloggat på ett tag. Känner mig misslyckad inför mig själv, att jag inte uppfyller mitt åtagande.

Jag vet av erfarenhet att det enda jag kan göra i det läget är att ta ett steg tillbaka. Backa. Minska kraven. Jag kom fram till att jag vill göra det på följande sätt:

På obestämd framtid är "frk. Frida Fortissima" en måndagsblogg. Får jag lust att blogga andra dagar i veckan kan jag göra det, men inläggen publiceras inte förrän följande måndag om ingenting särskilt inträffat. Sedan, om en tid, gör jag en utvärdering och ser hur jag vill gå vidare. Om jag vill fortsätta måndagsblogga, eller om jag vill fylla på med fler dagar, en i taget. Så får det vara, så vill jag ha det och så får det bli. För jag vill inte att bloggen ska vara ett krav som tynger, en tvångströja. Det är jag som ska bestämma över den, inte tvärtom.

Så, det här är mitt första måndagsinlägg, och det känns bra och rätt inuti.

Med önskan om en fin vecka,
Frida.

05 mars, 2013

En annan värld än den här

Jag tycker om att tro på en del saker. Jag tycker om det så mycket att jag inte bryr mig om huruvida det är logiskt, realistiskt, vetenskapligt bevisat eller ens troligt. Det är inte viktigt. Jag tycker om det därför att det gör mig gladare. Ibland tryggare. Därför att det skapar en spännande värld som är rolig att leva i, mer fantasifull, med fler skikt och lager att röra sig emellan.

Som en värld med vättar, spöken, älvor och gårdstomtar.

Änglar.

Som den natt när jag var mycket liten och vaknade till med en känsla av att jag inte var ensam i mitt rum. Bredvid min säng satt två ljusa kvinnogestalter. När jag slöt ögonen och öppnade de igen, var de borta. Men jag har aldrig glömt dem.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.