Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

24 februari, 2013

Pausfåglar

Idag hade jag tänkt, eller snarare önskat, att jag skulle skriva ett inlägg om hur jag inte har bloggat för att jag har vandrat runt i mina egna penséer. Så där vackert och helt okej, signalerande att "Här händer det grejer", "Jag ligger inte på latsidan", "Jag tänker alltså är jag."

Att vandra runt i mina penseér... Jag har tyckt om det uttrycket ända sedan jag fick höra det någon gång i lågstadiet, men det är inte ofta jag får tillfälle att använda det, så där i vardagen. Det är synd. För fint är det, vackert att tänka på. Att tankarna är som blommor som jag strosar runt bland, där de växer och frodas i rabatten. Att jag plockar en och sätter den i vatten. Eller pressar en och samlar den i ett herbarium, tillsammans med andra blommor. Artbestämmer. Sorterar. Bläddrar bland, under kontrollerade former. Eller att jag drar upp en blomma med rötterna och tar död på den, så jag slipper se den.

Sedan hade jag tänkt beskriva mina tankar som en sådan där bordsprydnad med massor med strån som spretar ut från en liten boll. Jag hade tänkt skriva om hur jag sticker mig på stråna när jag samlar ihop dem, och hur de, så snart jag släpper taget för ett ögonblick, är lika yviga igen.

Men sanningen är att det är fullständigt tomt i huvudet. Det riktigt ekar därinne. Det är inte ens dammigt eller fyllt med spindelväv. Det är blankt. Eventuellt kan jag höra någon pausfågel som kokoar lite trött någonstans. Som påminner om att det finns en kreativ värld att vistas i, utanför den soffa som jag har tippat omkull i på sista tiden, halvslumrande framför oändliga avsnitt med teveserier.

Men så tänker jag att den kokoande fågeln är förinspelad och går på en automatisk repeat, precis som serierna. Det är som när jag var liten och på studiebesök på skogsmuseét Silvanum i Gävle. Där fanns fyra urholkade trädstammar, en för varje årstid. I varje holk fanns ett gäng uppstoppade fåglar märkta med siffror. Vid sidan av holken fanns en lur, som en telefon. Om man tryckte på till exempel "5" började en liten röd lampa blinka framför den fågel som bar den siffran. Så kunde man lyssna på den fågelns läte. En död fågel som kopplades samman med ett mekaniskt kvittrande ljud. Det var kusligt, och samtidigt omöjligt att låta bli att lyssna.

Fast fullt så illa är det inte ställt med mitt huvud, det kan jag inte påstå, inte på något sätt. Den där fågeln som kokoar så trött, är nog vid liv, och jag ska snart byta ut dövörat mot ett lyssnande aktivt. Jag måste bara sova färdigt först. Äta några fler mazariner. Dricka en till balja med te. Men jag ville bara skicka en hälsning ut i rymden, säga "Hallå! Hallå! Ett, två! Ett, två!" till er. Så att jag vet att jag är kvar. Det är mest det.

22 kommentarer:

  1. Varje gång jag ser att du skrivit ett inlägg så kikar jag in för att läsa ditt svar på kommentarerna på inlägget innan. Alltid så trevligt:) Men nu när jag tittade så såg jag att jag visst inte skrivit något! Och jag skäms! Som en dålig ursäkt/förklaring eller vad man nu ska kalla det så märker jag att jag fortfarande har vissa minnesproblem, var på ett läkarbesök i veckan som jag sedan glömde att jag varit på... Jag minns inte heller om jag kommenterat hos folk utan måste se efter...

    Ja ville bara säga det, att jag faktiskt LÄSER vad du skriver, det gör jag!! Men ibland så blir det visst lite knas- som nu då. Så förlåt!

    Jag har tänkt på dig! och ibland tänker jag att eftersom du skriver så klokt och blir så hyllad så kanske du också känner att det blir svårt att skriva av just den anledningen? Att du liksom känner ett slags prestationsångest eller så? Isf vill jag bara säga att jag hoppas du vet att vi gillar dig ändå! Även om du bara skriver "hej" och inget mer:) Och hallå på dig själv förresten:) Sitter här och läser bakåt på bloggen som jag tipsar om i min egen blogg (Skitungar) och gråter och gläds med alla barnen och tänker att det finns så fantastiska människor därute som verkligen gör skillnad, inte bara för sin egen lilla familj utan i det större perspektivet... Många kramar skickar jag till dig genom natten!:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Käraste, vackra vän!
      Som jag skrev inne hos dig; inte ska du känna så för att du missat att kommentera ett av mina inlägg. Så är livet ibland, men du är min vän och jag vet att du finns för mig = )

      Och visst händer det att prestationsångesten hugger klorna i mig, du har så rätt. Och då är jag extra lycklig över att ha så fina människor som du här i bloggvärlden, som vet att få mig på banan igen!

      De där minnesproblemen du lider av...så tungt det måste vara för dig. Jag vill att de försvinner snart, snart, så att du inte behöver lägga kraft på dem!

      Många, varma kramar,
      din vän Frida.

      Radera
  2. Såklart att vi finns kvar! Vi kan gott vänta lite också!

    SvaraRadera
  3. fina Frida! Så där tomt och proppfullt är det ibland. Jag tror det är startbanan som sopas inför nya flygningar helt enkelt.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så bra du sätter ord på det! Jag tycker mycket om att tänka på det så, och har läst din mening många gånger.
      Stor kram!

      Radera
  4. Vi finns här och du finns där eller här eller hur det nu är. Men ibland måste det bara få vara tomt. Stora varma kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära du för dina tankar och kramar! Det är fint att veta att du finns.
      Stora, varma kramar tillbaka till dig!

      Radera
  5. Efter dagar av gråväder och noll fotograferande och med en inflammerad fot som inte vill gå de rundorna jag vill känner jag mej helt tom. Har inget att komma med och längtar efter ljuset. Och måste acceptera att det också är okej.. fast det är så tråkigt! Så jag förstår ditt Hallå hallå!
    Här kom vändningen nu i helgen, foten blev bättre och solen kom och jag och kameran umgicks på ett fält med prassliga löv... Äntligen!
    Kram på dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är det ett elände när det blir så där! Och så himmelens skönt när det äntligen släpper! Jag är glad att höra att det gjort det för dig, för jag skulle sakna dig i bloggvärlden om det dröjde länge = )
      Kramar!

      Radera
  6. Jag har inte hört det uttrycket.. att vandra i sina penseer.. så oerhört vackert. Jag tar med det i tanken och funderar lite kring det. Ta den tid du behöver tills fåglar sjunger och blommor är redo att plockas.. vi har all tid i världen. Vila, dansa, lek i ordet när du finner det du vill.
    Varm kram från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina för dina tankar...de är så mjuka och varma att jag blir alldeles lugn.
      Varm kram tillbaka till dig!

      Radera
  7. Jag väntar också precis som alla ovan...
    Ta din tid:)
    Åååå så vackert det lät med alla penseér! Tycker du gör rätt i att äta lite mer mazariner och dricka te...
    Hoppas att du har haft en fin helg och en bra start på veckan
    Kram Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack goa Sandra!
      Du är en fin vän här i bloggvärlden = )
      Kram

      Radera
  8. Ibland är det så där... Men vet du Frida, ha inte dåligt samvete för att du tittar på lite serier, för faktiskt kan den minsta lilla obetydliga serien få den där briljanta idéen att dyka upp, det gäller bara att orka vänta ut den... Men den kommer, det är jag övertygad om...

    Kraam
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för din klokhet Petronella! Du är fin du = )

      Kramar till dig och de dina!

      Radera
  9. Låt det vara tomt en stund. Pausfåglar är vackra att lyssna till de också. Jag väntar så gärna på dig. Kramis

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack kära du för din värme. Jag blir så glad!
      Kram

      Radera
  10. Du får då alltid till det.. Pausfåglar och vandra runt i Penséer. Måste komma ihåg att använda det uttrycket någon gång..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla = ) Ja, det är ett finfint uttryck det!

      Kram!

      Radera
  11. Du är bara så bra, ja det är du! Jag får alltid ett leende på läpparna av dina härliga och omtänksamma kommentarer!
    Önskar dig en fin fin helg
    Stor kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.