Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

11 februari, 2013

Okokta makaroner och drönardagar

I diktsamlingen Kärlek och uppror som jag fullständigt levde med när jag gick i högstadiet, finns "1/2 haiku" av Bengt Anderberg:

Ensamheten är bäst.
Synd att man ändå alltid
måste bo ihop med sig själv

Jag tyckte att den var skit. Upprörd klottrade jag:

"NEJ! Jag VILL bo ihop med mig själv!"

 

Ett par år senare fann jag kommentaren i boken otroligt pinsam (jag tyckte mig vara en djupare diktläsare som såg fler dimensioner då), och rev ut den. Men faktum kvarstår: Jag trivs alldeles förträffligt i mitt eget sällskap.

Ibland tänker jag att jag nästan trivs för bra. När jag är ledig under långliga tider, kan jag närapå glömma bort att det faktiskt är fint att träffa andra människor också. Inte bara mig själv. Även om vi har det så bra, jag och jag.

Min älskade träffar jag förstås, han bor ju här han med. Tursamt nog är han också mycket förtjust i sitt eget sällskap. Vi kan spendera dagar med att vara ensamma tillsammans, och bara slänga åt varandra ett par ord och en kyss då och då.

Men igår var jag alldeles ensam hemma. Min älskade, den friluftsiga, var borta hela dagen och åkte skidor, så att han blev alldeles matt.

Själv drönade jag runt och bara njöt. Tittade ut genom fönstret. Lade mig lite i soffan. Tog en kopp te. Satt i fåtöljen i vardagsrummet och tittade upp i taket. Sådana saker. Så tankarna får ströva fritt omkring utan att behöva spärras in, fokuseras, koncentreras, skärpas till, snöras av.

Och jag tänkte på hur skönt det är att jag är vuxen nu. Att jag får ha de här drönardagarna utan att någon som inte fattar att det händer massor inuti som inte syns utanpå, kommer och stör och tycker att jag ska göra något vettigt, ta mig samman!
  
Jag tänkte tillbaka på min barndoms drönardagar. Mindes känslan av att planlöst trycka ner tangenter på pianot, samtidigt som jag tuggade i mig ännu en näve okokta makaroner. Det var något särskilt med den mjöliga smaken, det knapriga ljudet och de vassa flisorna som plötsligt kunde skära ner i tandköttet, som fick mig att tänka bättre, tyckte jag.




19 kommentarer:

  1. Ensamhet är underskattad! Jag behöver de där tysta stunderna för mig själv. Tid för tankar och stillhet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, och visst är de där stunderna så viktiga att minnas att prioritera.

      Radera
  2. Jag bara älskar att få vara ensam, jag och jag!
    Helst ensam hemma, där man kan sitta ner och bara stirra, läsa en bok, baka ett bröd, kanske städa i egen takt, hänga lite tvätt, ringa någon..
    Att åka iväg själv(ärenden, köpcenter mm) är inte samma ensamhet för mig...
    Lugn och ro tack!
    Kram Sandra

    Psst jag har ätit massor av okokta makaroner...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint med en okokt-makaron-vän ; )
      Dina ensamdagar låter mycket lika mina...även om jag också kan njuta av av att vandra ensam på stan och i affärer, titta på folk och bara drula runt :)
      Kram!

      Radera
  3. Nu blev jag riktigt full i skratt för jag kände verkligen igen mig, men jag åt okokt spaghetti!
    Kram
    Melodys matte

    SvaraRadera
  4. Åh, så fin du är min vän! Jag är ju likadan! Och kan bli lika upprörd över diktrader :) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. :) Så fint! Så är du min besläktade själ ;)
      Kram!

      Radera
  5. Vilken härlig känsla! Min sambo är precis som du och trivs med sitt eget sällskap väldigt bra. Jag har ju varit ensam (singel) i många år och har inte lidit av det, men nu när jag är sjuk så känner jag en viss oro över att vara själv. Kanske för att det inte är självvalt liksom? och det är ju en oro som hör ihop med att jag inte vill vara ensam när jag är som sämst.

    Sedan hade jag föräldrar som ständigt oroade sig när jag var själv. Min mamma blir stressad av det och hos oss var det alltid svängdörrar hemma, grannen, faster, ja alla klev rätt in. Telefonen ringde oavbrutet. Så när jag flyttade så njöt jag av tystnaden, av att få välja själv vilka som får komma in, när jag ska omge mig med folk. Jag mådde väldigt dåligt av den röriga vardagen och det faktum att man aldrig visste vem som satt i soffan när man kom hem. Så på det sättet trivs jag så bra, jag får bestämma själv och ingen kan komma och säga åt mig att jag "måste" umgås. Sonen växer upp i ett väldigt lugnt hem eftersom jag vill ge honom det jag aldrig fick. Han å sin tur kanske blir översocial som vuxen, vem vet?:)

    Jag knapprade förresten också på okokta makaroner förr, mycket bra tänkarmat:) Kram goaste du!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är väl det att den påtvingade ensamheten, eller det påtvingade sällskapet för den delen, är så mycket tyngre att bära. När man inte får välja själv, vara beredd på det som komma skall.
      Vad fint att du kan välja själv nu, styra hur du behöver ha det omkring dig för att få ro.

      Roligt med ännu en makaronknaprare! Det är oväntat många som visat sig tillhöra den gruppen människor!

      Kramar!

      Radera
  6. Underbara minnen! Tur att vi har dem. :) Okokta makaroner? Ok konstigare saker har ätits, det är klart, men ändå. :) Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är de där minnena fina att plocka fram ibland:)

      Av kommentarerna på detta inlägg att döma, tycks det finnas många fler makaronknaprare än jag någonsin kunnat ana, du kanske skulle ta dig en tugga eller två ; )

      Kramar!

      Radera
  7. jag gillar oxå. behöver inte ofta det sociala spelet och tävlingarna där utanför.

    SvaraRadera
    Svar
    1. = ) Anade att du är en av dem som skulle dela mina tankar och förstå.

      Radera
  8. Fint skrivet, och jag känner igen mig! Jag har också alltid uppskattat mitt eget sällskap och behöver inte mycket mer än det under långa perioder.

    Fast helt ensam skulle jag inte vilja vara. Uppskattar att träffa familj och vänner. Märker dock direkt om jag prioriterat bort den viktiga ensamtiden och tillfällena där jag bara får gå och skrota och göra ingenting.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint = )

      Nej, helt ensam skulle jag inte heller vilja vara. Det är som jag skrev till fröken Gredelin ovan, att ensamhet man inte valt själv, är tung att bära. Jag tänker på det ibland, vilken lycka det är att jag faktiskt kan välja.

      Radera
  9. Jag önskar dig en riktigt fin och kärleksfull hjärtans-dag! Stor kram!

    SvaraRadera
  10. Önskar dig en fin alla hjärtans dag
    Kram Sandra ,

    SvaraRadera
  11. Här kommer en varm alla hjärtans dag-kram från mej! :-)

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.