Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

05 februari, 2013

Att se med hjärtat

Det har gått några dagar sedan jag skrev om min vän i inlägget "Vårt behov av tröst är omättligt".  Som så ofta förut, slås jag av den kärlek och omtanke som människor jag mött här i bloggvärlden, skänker personer de aldrig har träffat. På hur alltigenom vackert det är när människor som av många andra skulle kallas flyktiga bekanta eller rentav främlingar, så förbehållslöst bryr sig om sina medmänniskor. Jag tänker på vilken tröst som vilar i det. På hur fint det är att vi är så många som värnar om den trösten, som finner den viktig, rentav livsnödvändig. På hur glädjande det är när den värld jag möter genom bloggen, gång på gång visar sig stå i skarp kontrast till den som strömmar emot mig så ofta annars; genom teve, radio, nätet, tidningar.

Jag tänker på att vi är många, som tusen och en gång, uppmanats att, för vår egen skull, begränsa vårt engagemang för andra, stänga ute det som berör. Att lämna händelser och människor vars förutsättningar vi inte kan förändra. Att sluta vara så förbannat överkänsliga, lägga av med att noja och istället snäppa upp, låta skinnet växa sig tjockare på näsan, acceptera trista fakta!

Och jag tänker på hur jag, med tiden, förstått att ta till vara den utskällda sidan av mig själv. Att använda den, låta den berika mina möten med andra, mitt skrivande, mitt jag, mitt liv. Hur jag lärt mig att det är en sida som behöver vårdas, som behöver mycket ensamtid att landa i, för att processa det som strömmar emot mig. Som behöver att jag begränsar sådant som är onödigt hårt att bära, det som inte tillför något gott, för andra eller mig själv. Som vissa filmer, vissa teveprogram, viss litteratur. På hur det som av somliga människor ses som en svaghet, har visat sig vara min styrka, det instrument jag behöver för att vara mig själv.

Allt detta tänker jag på nu när krisen för min vän och hennes lilla flicka, är över. Den stigning mot berget i den berg - och dalbana som vi som följer med de på Den Allvarsamma Färden, fick uppleva i lördags, har fortsatt uppåt. Tack alla, för all den värme, omsorg och energi som ryms i era kärleksfulla tankar. Jag gläds så över att vi är så många som bär våra hjärtan i våra händer. Det ger hopp att vi är många som vill stå för det varma. Omtanken. Kärleksfullheten. Att vi är många som inte kan sluta se med hjärtat. Som aldrig i livet vill sluta med det.

12 kommentarer:

  1. Det är verkligen fint. Trösten som vilar i det stödet, den värmen, den omtanken. Och jag tror inte vi är överkänsliga, det är nog andra som i så fall är underkänsliga! Stora varma kramar!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis just så, min vän, precis så <3

      Radera
  2. Du ger själv sådan omtanke, kärlek och tankefyllda inlägg, du ger så mycket av dig själv (kanske inte allt som du en gång skrev) och med det så får man ju också tillbaka...
    Och du, jag blir fantastisk glad att du är med som hejarklack :)
    Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Underbara du, så lycklig jag blir, tack! Och detsamma= )

      Stora, varma kramar

      Radera
  3. Jag läste ett reportage i en Amelia om just highly sensitive people, om starksköra människor och annat som du och Queen o.Kamm. skriver om ibland.

    Jag känner igen mig så tydligt i mycket av det, hur min värld stannar upp när något händer som kanske inte har med mig att göra men som tränger in, rakt in i kroppen på mig. Jag har alltid fått höra att jag är överkänslig men tack vare er så vet jag nu att det finns fler som jag. Sedan tänker jag mig att det yttras på många olika sätt, jag har sedan jag hörde uttrycket för första gången läst och hört om många i min omgivning som menar att de är HSP. Ibland undrar jag om inte alla, eller de flesta i alla fall, ser sig som känsliga, empatiska med mera, och att det kanske ibland inte alls betyder att man är en hsp. Men vem är jag att avgöra?

    Jag vet bara att det är en lättnad att veta att det finns fler. Fler som blir så oerhört berörda att vi nästan inte klarar av att läsa nyheterna, fler som får en orolig stickande känsla i kroppen ibland. Som har ont i magen av världen ibland. Jag har alltid känt mig som en udda fågel i de situationerna, men precis som du säger så kanske det är så att det är det som är jag. Jag måste bara tillåta mig det. Jag tror faktiskt också att det är så att de som är extra "känsliga" ofta är kreativa människor med mycket fantasi. Och som Pia så fint skriver ovan så är det kanske så att det är andra människor som är underkänsliga?:)

    En varm kram sänder jag dig och jag är så glad för att det gick bra för din vän och hennes lilla!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vackra vännen min, jag tänker att just den känsligheten lägger grunden till den vänskap vi bygger och som är en sådan källa till glädje.

      Och visst är det fint att vi är många...jag hoppas också att när vi blir fler som känner igen oss i varandra och börjar ta plats, ska våra egenskaper börja ses som den tillgång de faktiskt är i vårt samhälle.

      Stor, varm kram!

      Radera
  4. Jag hittade in till dig i dag och läste det här inlägget. Många gånger har jag förundrats och känt sådan enorm tacksamhet över den kärlek och omtanke vi visar varandra i bloggvärlden, inte bara när den ges till mig. Det har ofta gett mig hopp om livet när jag samtidigt har känt att samhället bara blir hårdare och hårdare. Bloggvärlden har då varit en motpol och ett bevis på hur många snälla, omtänksamma, medkännande människor det faktiskt finns.

    Så skönt att allt gick väl för din vän!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hej Linn! Vad glad jag är att du tittade in, välkommen = )

      Vad fint att du känner igen dig i min bild av bloggvärlden som motpol, det är så fantastiskt att den är det!

      Allt gott till dig!

      Radera
  5. Ja, absolut det varma, fina och glada! Det som får en må bra och som skänker glädje till andra! Vilken himmelens tur att det gick bra för vännen och den lilla!

    En stoor kram till dig!
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaaa! Precis så är det!

      Och visst är det en lycka att det gick bra med den lilla! Jag längtar så efter att hon ska komma ut, (fast inte än, lilla vän, stanna inne lite till!) så att jag får träffa denna lilla hjältinna.

      Stora kramar tillbaka!

      Radera
  6. Så oerhört vackert skrivet, jag tror på medmänsklighet och inte vara motmänniskor. Jag blir så glad att höra att din vän mår bättre.
    Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina du. Jag tänkte att du skulle förstå på djupet vad jag talar om, för sådan är din blogg och jag tror att den speglar dig= )

      Allt gott önskar jag dig = )

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.