Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

28 februari, 2013

Lycka i nätuniversum


Det har talats mycket om näthat på sista tiden. Om alla de hatare som sitter gömda bakom sina datorer och spyr svavel och galla över andra människor, många gånger utan att ens reflektera över var skiten tar vägen. Att den faktiskt landar någonstans. Att de faktiskt skadar en annan människa.

Själv är jag glad över att ha funnit en del av nätuniversum som ständigt visar mig det motsatta. Som skänker mig värme, empati, styrka och omtänksamhet. Som till exempel efter mitt förra inlägg Pausfåglar. Där talade jag om hur skrivtom jag känner mig just nu, hur trött jag är. Vilken lycka det var att  mötas av hälsningar från vackra människor, som sa att de finns kvar. Jag kan ta min tid, de förstår.

En av hälsningarna kom från Si otium est, en blogg om livsnjutning. Det är en blogg jag följer för dess varma ton och för dess målande språk, det är som små paket inslagna i vackra akvareller. Och nu har jag fått en utmärkelse av Livsnjutaren  själv. Tusen tack, av hela mitt hjärta. Det betyder mycket för mig.

I utmärkelsen ingår att jag ska svara på några frågor, för att sedan skicka den vidare till fem bloggar som har färre än 200 följare. Det finns många sätt att mäta följare på, så jag har helt enkelt valt fem bloggar som jag tycker mycket om:

Till Vidas ära - För sin otroliga närvaro i varje bild, i varje ord.

Lyckoland  - För att den är som en resa i tid och i rum.

The adventure of life - För att den lyfter fram livsäventyret som i pusselbitar för oss att dela, för sin klokskap och sin vänlighet.

Frida Sofias - För att den bjuder in oss att dela det stora och det lilla som ryms i en vardag, på ett så välkomnande sätt.

Bosse Lidén - Jag vet att den här bloggen fick utmärkelsen tillsammans med mig, men jag vill så gärna lyfta fram den jag också, så jag struntar i det. Så:

För att den inspirerar mig i mitt skrivande. För att den är underhållande och välskriven. För att Bosse som driver den, skriver med en sådan värme och för att han alltid har uppmuntrande ord att ge.

Och nu till frågorna:

Vad ville du bli när du var liten?
Författare. Alltid författare. Innan jag hade lärt mig att skriva, ritade jag böcker.


Vad är du idag?

Jag är utbildad till teaterpedagog med fördjupning inom regi, samt till undersköterska med fördjupning inom utvecklingsstörning och funktionsnedsättning. Dessa yrken kan tyckas vara två vitt skilda storheter, men för mig är de tätt sammanlänkade och har lett till arbete inom till exempel daglig verksamhet och särskola. Fast just nu arbetar jag inte. Jag har tagit en paus ifrån det, för att studera. Fundera på hur jag vill fortsätta framöver. Leta efter nya vägar inom arbetslivet. Det beror inte på att jag inte brinner för mitt arbete, för det gör jag. Det beror på att energin jag har att lägga på det är begränsad och att jag har insett att jag måste hushålla med de resurser jag har. För det är ett ständigt tärande att en stor del av mitt arbete går ut på att släcka bränder. Det är ett ständigt tärande att hela tiden jobba lite hårdare för att kompensera för allt det beslutsfattare i det här landet felaktigt anser att människor med särskilda behov kan klara sig utan. Det är ett ständigt tärande att se hur man utnyttjar att dessa människor många gånger inte har några krafter kvar för att slåss för sina rättigheter, eller ens möjligheten till det.

Det är ett ständigt tärande. Och det gör ont.

Så är jag också manusförfattare och skriver teaterpjäser, förstås. Och det är en lycka att få vara det.


Vart vill du helst resa?
Svaret blir som alltid Portugal. Det landet bor i mitt hjärta. Jag levde där ett tag, och jag vill alltid tillbaka. Till naturen. Havet. Maten. Musiken. Språket. Människorna. Det är ett land som bär på mycket smärta, men jag längtar ändå dit, ofta, ofta.


Var ser du dig själv om fem år?

Det vet jag inte. Sådana frågor har jag aldrig kunnat svara på. Eller ens velat. Jag bygger inte mitt liv på det sättet. Men jag vet att jag kommer att skriva. Och att jag är med min älskade Johan. Att mina vänner är med. Det är det viktiga. Allting annat, det reder sig.

 
Rött eller vitt?
Tveklöst rött vin.


Sommar eller vinter?
Sommaren. Vintern gör mig olycklig. Den är för kall, ogästvänlig, mörk. Men jag ser den gärna från och med första advent, till och med en vecka efter nyår.

Fast egentligen är det varken sommar eller vinter jag längtar efter under året. Det är våren. Våren med sina ljusa kvällar, sin längtan, sina livsandar som vaknar. Sin löftesrika förväntan. Det är den.

 
Skog eller hav?
Hav. Doften, skummet, de salta vågorna. Sanden och stenarna. Horisonten. Det läker mig och jag längtar alltid dit.

 
Hiphop eller dansband?
Nej! Nej, nej, nej. Aldrig någonsin dansband. Ibland hiphop, men bara ibland. När den bjuder mig texter som berör, som landar.

Annars. Musik av Kent och Lars Winnerbäck till exempel.
 
Eller fantastiska röster som Adele, Edith Piaf, Leonard Cohen.
 
Klassisk musik. Stora körverk.

Bland annat.

 
Vad gör dig ledsen?
Jag är sällan ledsen. Men när jag är det är det ofta tätt förknippat med frustration, ilska och maktlöshet. Och ofta handlar det om olika former av förtryck och orättvisor. Som i fall när alla människors lika värde och lika rättigheter plöjs ner, pissas på och ignoreras. Eller när människors livsöden tycks utmejslade av Djävulen själv. Sådana saker.

 
Vad vill du bli bättre på?
Att ta ut glädjen i förskott, att inte oroa mig, utan se glaset som halvfullt.


Vad är det bästa du vet?
Jag ändrar ”vad” till ”vilka” och ”det” till ”de.” För svaret måste bli mina nära, kära. Utan dem är ändå ingenting värt något.

24 februari, 2013

Pausfåglar

Idag hade jag tänkt, eller snarare önskat, att jag skulle skriva ett inlägg om hur jag inte har bloggat för att jag har vandrat runt i mina egna penséer. Så där vackert och helt okej, signalerande att "Här händer det grejer", "Jag ligger inte på latsidan", "Jag tänker alltså är jag."

Att vandra runt i mina penseér... Jag har tyckt om det uttrycket ända sedan jag fick höra det någon gång i lågstadiet, men det är inte ofta jag får tillfälle att använda det, så där i vardagen. Det är synd. För fint är det, vackert att tänka på. Att tankarna är som blommor som jag strosar runt bland, där de växer och frodas i rabatten. Att jag plockar en och sätter den i vatten. Eller pressar en och samlar den i ett herbarium, tillsammans med andra blommor. Artbestämmer. Sorterar. Bläddrar bland, under kontrollerade former. Eller att jag drar upp en blomma med rötterna och tar död på den, så jag slipper se den.

Sedan hade jag tänkt beskriva mina tankar som en sådan där bordsprydnad med massor med strån som spretar ut från en liten boll. Jag hade tänkt skriva om hur jag sticker mig på stråna när jag samlar ihop dem, och hur de, så snart jag släpper taget för ett ögonblick, är lika yviga igen.

Men sanningen är att det är fullständigt tomt i huvudet. Det riktigt ekar därinne. Det är inte ens dammigt eller fyllt med spindelväv. Det är blankt. Eventuellt kan jag höra någon pausfågel som kokoar lite trött någonstans. Som påminner om att det finns en kreativ värld att vistas i, utanför den soffa som jag har tippat omkull i på sista tiden, halvslumrande framför oändliga avsnitt med teveserier.

Men så tänker jag att den kokoande fågeln är förinspelad och går på en automatisk repeat, precis som serierna. Det är som när jag var liten och på studiebesök på skogsmuseét Silvanum i Gävle. Där fanns fyra urholkade trädstammar, en för varje årstid. I varje holk fanns ett gäng uppstoppade fåglar märkta med siffror. Vid sidan av holken fanns en lur, som en telefon. Om man tryckte på till exempel "5" började en liten röd lampa blinka framför den fågel som bar den siffran. Så kunde man lyssna på den fågelns läte. En död fågel som kopplades samman med ett mekaniskt kvittrande ljud. Det var kusligt, och samtidigt omöjligt att låta bli att lyssna.

Fast fullt så illa är det inte ställt med mitt huvud, det kan jag inte påstå, inte på något sätt. Den där fågeln som kokoar så trött, är nog vid liv, och jag ska snart byta ut dövörat mot ett lyssnande aktivt. Jag måste bara sova färdigt först. Äta några fler mazariner. Dricka en till balja med te. Men jag ville bara skicka en hälsning ut i rymden, säga "Hallå! Hallå! Ett, två! Ett, två!" till er. Så att jag vet att jag är kvar. Det är mest det.

20 februari, 2013

Vargtimmen

Jag fastnade i vargtimmen natten till igår.

Det är den tid när man är närmare än någonsin, tillsammans med andra. När teet i botten på kopparna för länge sedan svalnat, blandats upp med tebladen, smält samman. När närheten man känner är som ny, så äkta, som så nära kunde ingen gå.

Men det är också den tid när jag kan känna mig som allra ensammast: När jag är vaken. Själv.

Det är då det inte går att finna tröst i att så många andra människor på andra platser också är vakna, i att mina nätter är deras dagar, liksom mitt golv är Dragspelsgrannens tak.

Det är då jag glömmer bort att vargtimmens tankar alltid blir stora som jättar, som snöbollar satta i rullning, men att de smälter i ljuset från dagen när morgonen kommer.

Så jag fastnade i tankerundlar utan slut. Hittade inte ut. Gick upp och ner ur sängen hundra gånger om, försökte skriva mig ur det, sätta tankarna på pränt i halvdunklet utan att tända lampan, för att inte vakna än mer.

För att till slut ändå välja att lägga mig i sängen, stanna. Väcka min älskade och be honom maka sig närmare. Vila handflatan mot hans rygg. En kontaktyta mot verkligheten. Tryggheten. Ett ankare.

17 februari, 2013

Snart nog dansar du igen!

Jag mindes det idag när jag satt framför datorn, stel och tradig med axlarna uppdragna mot öronen:

Hur länge sedan det var jag dansade, så där vilt och levande så att svetten yr och ingenting annat finns!

Hur länge sedan det var som jag hävde isvattnet i baren under andlösa pauser, svepte bägare efter bägare, fort, fort, innan jag rusade tillbaka till dansgolvet, för att dansa mig ännu mera lycklig, till nästa låt!

Jag mindes när jag var tonåring och dansade som en vettvilling i flera dagar på Falun folkmusik festival, i mig själv och tillsammans med andra, med långkjolen svepande över sandalerna.  Hur jag och min vän till och med dansade till ljudet av soptunnorna som drogs över den ojämna marken, till rytmen som fanns i det.    

När dansade jag senast till en soptunna?

Och jag lovade mig själv i ett enda nu, att dansa mera, och att börja genast, där i vårt kök! Och jag letade fram en av de låtar som jag virvlat mig vildast till genom åren: Vottikaalina med Hedningarna. Jag reste mig upp från skrivbordsstolen, sparkade av mig tofflorna och föste undan mattan.

Och när jag slöt mina ögon och började dansa, mindes jag, att inuti mitt huvud är mina dansskor alltid röda som blänkande karameller. De har en bred, fast klack och runda, formade kurvor kring tårrna och klappret från klackarna smattrar genom världen.

14 februari, 2013

Det var genom orden min älskade kom

Jag gick i gymnasiet, det var sommar, det var varmt. Jag slölåg i kökssoffan hemma hos mamma och lyssnade på Peter Birros sommarprogram. Han talade om kärleken. Den stora, omvälvande kärleken. Om passionen, smärtan, lyckan, styrkan, modet, sårbarheten som följer med den.

Aldrig hade jag hört någon beskriva kärlek så. När programmet gick i repris vid midnatt, satt jag beredd vid min bergsprängare. Spelade in det på ett kassettband och lyssnade på det om och om igen.

Ja, jag gick i gymnasiet och jag var så ofta fel. Så väldigt arg. Så väldigt glad. Eller så väldigt ledsen. Alla känslorna var så väldiga och runtomkring och överallt. Svällde ut, svämmade över, dränkte mig i sig.

Och jag undrade om jag någonsin skulle hitta en sådan kärlek som Birro pratade om. Om jag någonsin skulle möta någon som jag kände så för och som kände så för mig. Som skulle mäkta med allt det där. Som skulle kunna älska alla de där känslorna, hela den där röran, det där virrvarret som var jag.

Och det gick många år med flera kärlekar. Fina. Kära. Flera av dem minns jag med stor värme än.

Men någonting hände alltid. Det var alltid något som hände, med mig, med oss, med dem. Och jag kunde inte stanna upp. Framför allt och mycket, var det det. Att jag aldrig slutade fortsätta framåt. Att jag aldrig kunde sluta med det.

Till en dag för snart två år sedan, när jag plötsligt stannade.

Och det var genom de skrivna orden på nätet han nådde mig. Det var genom bokstäverna och meningarna, Johan, min älskade kom.

Och det var så jag nådde honom.

Idag har jag bakat hans favoritkakor och ritat ett kort med "Alla hjärtans dag".

Och det är en sådan skatt, att han finns. Och att han vill finnas tillsammans med mig.

11 februari, 2013

Okokta makaroner och drönardagar

I diktsamlingen Kärlek och uppror som jag fullständigt levde med när jag gick i högstadiet, finns "1/2 haiku" av Bengt Anderberg:

Ensamheten är bäst.
Synd att man ändå alltid
måste bo ihop med sig själv

Jag tyckte att den var skit. Upprörd klottrade jag:

"NEJ! Jag VILL bo ihop med mig själv!"

 

Ett par år senare fann jag kommentaren i boken otroligt pinsam (jag tyckte mig vara en djupare diktläsare som såg fler dimensioner då), och rev ut den. Men faktum kvarstår: Jag trivs alldeles förträffligt i mitt eget sällskap.

Ibland tänker jag att jag nästan trivs för bra. När jag är ledig under långliga tider, kan jag närapå glömma bort att det faktiskt är fint att träffa andra människor också. Inte bara mig själv. Även om vi har det så bra, jag och jag.

Min älskade träffar jag förstås, han bor ju här han med. Tursamt nog är han också mycket förtjust i sitt eget sällskap. Vi kan spendera dagar med att vara ensamma tillsammans, och bara slänga åt varandra ett par ord och en kyss då och då.

Men igår var jag alldeles ensam hemma. Min älskade, den friluftsiga, var borta hela dagen och åkte skidor, så att han blev alldeles matt.

Själv drönade jag runt och bara njöt. Tittade ut genom fönstret. Lade mig lite i soffan. Tog en kopp te. Satt i fåtöljen i vardagsrummet och tittade upp i taket. Sådana saker. Så tankarna får ströva fritt omkring utan att behöva spärras in, fokuseras, koncentreras, skärpas till, snöras av.

Och jag tänkte på hur skönt det är att jag är vuxen nu. Att jag får ha de här drönardagarna utan att någon som inte fattar att det händer massor inuti som inte syns utanpå, kommer och stör och tycker att jag ska göra något vettigt, ta mig samman!
  
Jag tänkte tillbaka på min barndoms drönardagar. Mindes känslan av att planlöst trycka ner tangenter på pianot, samtidigt som jag tuggade i mig ännu en näve okokta makaroner. Det var något särskilt med den mjöliga smaken, det knapriga ljudet och de vassa flisorna som plötsligt kunde skära ner i tandköttet, som fick mig att tänka bättre, tyckte jag.




08 februari, 2013

Utmärkelser och uppförsbacksdagar

Det finns dagar som är rena rama uppförsbackar i allt jag tar mig för. Sådana när jag tappar lusten alldeles och sitter seg, bläkig och bepansrad framför teven, tycker ganska synd om mig själv och morrar dovt åt allt jag ser.

Men lika grådassigt pissiga som sådana dagar kan vara, lika snabbt kan de vända, byta färg, lysas upp. Som häromsistens, till exempel. Då var det min besläktade själ Queen of Kammebornia som målade om det grå i hallonrött och rosa, och vände på uppförsbacksdagen så att den blev helt tvärtom. Det är också hon som bjuder oss till ett magiskt Narnialand, där klädskåpet är hennes blogg och Narnia är kungariket Kammebornia. Fast det är Narnia efter att den Vita häxan försvunnit förstås, men essensen, kärnan av magi, den är densamma.

Det Queen of Kammebornia gjorde den där dagen, var att skänka mig en bloggutmärkelse. Jag blev så himmelens glad!

I utmärkelsen ingår att skicka den vidare till fem av mina favoritbloggar, och att berätta åtta saker om mig själv. De bloggare jag valt att skicka till, kan sedan göra detsamma om de vill, och sprida glädjen och kärleken vidare:

Johannas bilder - till Johanna! För att du skänker mig underbara foton att vila i, dagar när jag är ord - och bokstavstrött, och behöver vara i ett rofyllt nu.

Kvinna i ett hem - till Jeanette! För att du påminner mig om själva kärnan i livet, det viktiga. Om att vara i mig själv, att gräva där jag står, att det jag gör är tillräckligt.

Villa Ell -  till Sandra! För att du med öppet sinne bjuder in oss till din virvlande vardag, och för din självklara värme och omtänksamhet.

Fröken Gredelin - till Tanja! För att du står där med hjärtat i handen. För allt du ger och allt du tar emot.

Livskrafter - till Emma! För att du andas en sådan positiv kraft genom rymden att det blåser rätt igenom datorn!

Och nu! Åtta saker om mig själv:

1. De, i runda slängar, tusen gånger om dagen som jag blir ivrig, har jag ett så vilt kroppsspråk att jag tappat räkningen på alla gånger jag viftat till folk av misstag, vält pryttlar och blivit utglodd av folk som VERKLIGEN tycker att jag borde lugna ner mig.

2. Jag har egentligen krulligt hår, men jag blev så innerligt trött på att vara "den krulliga" att jag drar ut mina lockar med kam, gele och ren armstyrka numera. Som bonus kan jag vifta undan hela luggen i ett och samma schamporeklamsvep. Det är fint som snus det.

3. Jag beundrar Barbro Lindgrens författarskap alldeles hejdlöst, och har gjort det större delen av mitt liv. Jag tycker också att det är så fint att hon så öppet och självklart är sin egen. Som hon uttryckte det i senaste numret av "Vi läser" (fantastisk tidning för övrigt, den rekommenderas varmt!):"Jag är den ensligaste människan jag känner."

Samtidigt kan jag bli fånigt, självcentrerat sorgsen när jag läser det, för jag förstår ju att jag aldrig kommer att få träffa henne i verkligheten. Som om ensligheten är det enda som hindrar det. Som om jag ändå inte skulle bli så nervös att jag pladdrade helt hysteriskt och inte kunde vara riktigt närvarande i alla fall. Äsch.

4. Jag älskar tulpaner. De ropar tag i våren i mig, så att jag blir alldeles vild och lycklig. När jag gifter mig med min älskade vill jag ha tulpaner i alla dess färger som brudbukett. Gärna lite spretig. Så att jag känner igen mig själv.

5. Jag blir olycklig av att spela sällskapsspel. Det är något med reglerna som alla ska hålla sig till. Stämningen som förändras. Folks uppblossande speldjävul. När jag var liten och vi hälsade på andra familjer för att äta middag, tyckte de vuxna ofta att det var så fint om vi barn spelade spel efter maten. Då brukade jag smyga iväg och leta upp bokhyllan istället. Eller också satt jag med när de andra spelade och hejade på. Det är märkligt svårt för människor att förstå att man kan tycka att det är roligare att titta på när andra spelar än att själv vara med. Fast ibland, vart annat år eller så, kan jag få ett ryck av spellusta. Då spelar jag ett och samma spel i timmar, om och om igen, till både jag och alla andra ber om nåd.

6. Jag har genomfört ett stort antal intervjuer i egenskap av ett stort antal sysslor (konståkningsstjärna och Eurovisionvinnare, för att nämna ett par), med mig själv genom åren. Ofta har intervjuerna också inneburit tacktal. Jag är därför mycket välformulerad på det området. Jag skulle heller inte behöva någon fusklapp för de personer jag skulle tacka lite extra, på låt säga, Guldbaggegalan och Oscarsgalan. Just sayin´.

7. Jag tycker om nästan all mat utom koriander som är bland det vidrigaste jag vet. Det var väldigt besvärligt när jag backpackade i Indien. Många indier tyckte att det var lika anmärkningsvärt att jag inte tycker om koriander, som många svenskar tycker att det är att jag viftar vilt med armarna när jag blir ivrig. Men en liten nepalesisk man vars restaurang jag ofta åt på, tog det med ro. Han skrattade alltid så att det rynkade sig så där vänligt kring ögonen när jag skulle beställa, och hälsade "Miss Koriander", hjärtligt välkommen.

8. När jag var elva år och på semester i Lappland, köpte jag en tovad hatt. Jag tyckte att den var så fin att jag bar den hela sommaren, trots värmen. Nu är den på tok för liten och ligger i min sekretär och längtar efter mig:

 
Och med detta önskar jag er en underbar helg, alla kära!

07 februari, 2013

Gästbloggaren: Brev till Skolverket om drama som ämne och om lärarlegitimationen

Idag har jag fått den stora äran att gästblogga i den fantastiska frk. Frida Fortissimas blogg.


Jag är en av alla dessa lärare som brinner för mitt yrke. Varje dag möter jag fantastiska barn och ungdomar som alla kämpar för att hitta sin identitet i en värld som är alltför stor för att få grepp om. Varje dag möter jag frågor om livet och elevernas egen roll i allt detta stora. Varje dag undervisar jag barn och ungdomar i svenska, engelska och matematik, men det räcker inte. De vill veta mycket mer än så.  

När jag läste min utbildning till lärare i grundskolans tidigare år, började jag med det som kändes viktigast av allt för mig: en ämneslärarutbildning i Drama (60 hp) med fördjupning i ”Dynamisk pedagogik ”(30 hp). Dramautbildningen läste jag utöver min teoretiska lärarutbildning med inriktning mot svenska, engelska och matematik. För mig är dramautbildningen ett verktyg för att stötta eleverna i den personliga utvecklingen och jag kan i min tur ge verktygen vidare till dem. Drama används regelbundet som metod i många skolor för att bl.a. arbeta med konflikthantering, medling, stärka medvetenheten om sin egen roll, medvetandegöra betydelsen av förhållningssätt till olika människor samt för att skapa trygghet i en elevgrupp.
 
Den 14 september 2012 kom beslutet angående min legitimation med avslag för legitimation i ämnet drama. Den 19 september 2012 kontaktade jag Skolverket och fick då ett chockerande besked: Drama är inte ett ämne i skolväsendet och därför kan inga legitimationer utfärdas. Beskedet berör mig som dramalärare, men framförallt berör det eleverna på våra skolor. Om lärarlegitimationen inte omfattar drama, finns en risk att kunskapen att undervisa inom ämnet urholkas, då  man kan anta att färre kommer att välja att fördjupa sig inom det.  

Jag startade facebookgruppen ”Ska vi acceptera att drama inte är ett ämne i skolväsendet?” (https://www.facebook.com/groups/121766507970533/). Gruppen har i nuläget 927 medlemmar.  Tillsammans med min vän och kollega, Hanna Larsson, skrevs det brev som idag är Skolverket tillhanda.

/Sarah Mellström

 
Till Skolverket ang. drama i skolväsendet

 

I beslut om avslag för ämneslärare inom drama står följande:

”Av behörighetsförordningen framgår att Skolverket ska besluta om behörighet i ämne och skolform och i vissa fall i årskurs. Du har uppgett nedanstående uppgifter i din ansökan. Uppgifterna motsvarar inte ett ämne i skolväsendet. Din ansökan om behörighet utifrån dessa uppgifter ska därför avslås”. (Beslut om lärarlegitimation, ärendenr: 3331­2011­0042648)

 

Drama är inte ett ämne i skolväsendet. Trots detta har Stockholms universitet utexaminerat ämneslärare i drama. Utbildningen för ämneslärare i drama med teater­ eller dramafördjupning vid Stockholms universitet, med examen för grundskolans äldre åldrar och gymnasiet (270­330 hp), fastställdes av Stockholms Universitet senast 2010­06­09.  (http://sisu.it.su.se/search/show_education_info/17239?area=3, 2012­02­02, 18:46). Detta trots att dramaämnet inte är ett ämne enligt Skolverket. Hur kan staten erbjuda en ämneslärarutbildning i ett ämne som inte finns i Lpf­94? Hur kan Skolverket sedan inte utfärda en lärarlegitimation, när staten är den instans som erbjudit utbildningen? En student som söker ett utbildningsprogram bör kunna lita på att en ämneslärarutbildning som staten erbjuder innehåller adekvata, behörighetsgrundande ämnen. När man examineras i ämnet måste detta också kunna leda till legitimation. Att detta inte stämmer hävdar vi är en felaktig myndighetsutövning.

 

Redan i förskolans läroplan etableras drama som enskilt begrepp:

”Att skapa och kommunicera med hjälp av olika uttrycksformer såsom bild, sång och musik, drama, rytmik, dans och rörelse liksom med hjälp av taloch skriftspråk utgör både innehåll och metod i förskolans strävan att främja barns utveckling och lärande.” (Lpfö 98, s. 6)

 

Drama är en del av både övergripande mål och riktlinjer, samt området för skolans uppdrag i LGR11. I kunskapsmålen står formulerat att:
”Skolan ska ansvara för att varje elev efter genomgången grundskola kan använda och ta del av många olika uttrycksformer såsom språk, bild, musik, drama och dans samt har utvecklat kännedom om samhällets kulturutbud.” (LGR11, s.14)

 

Vidare kan vi inom ramen för skolans värdegrund och uppdrag ta del av texten:

”Eleverna ska få uppleva olika uttryck för kunskaper. De ska få pröva och utveckla olika uttrycksformer och uppleva känslor och stämningar. Drama, rytmik, dans, musicerande och skapande i bild, text och form ska vara inslag i skolans verksamhet. En harmonisk utveckling och bildningsgång omfattar möjligheter att pröva, utforska, tillägna sig och gestalta olika kunskaper och erfarenheter. Förmåga till eget skapande hör till det som eleverna ska tillägna sig.” (LGR11, s.10)

 

Staten har erbjudit en ämneslärarutbildning i ett ämne som inte finns och examinerat ämneslärare för grundskola och gymnasium i detta ämne. Skolverket bör ta sitt ansvar och legitimera de dramalärare som fått en statligt godkänd ämneslärarexamen. Skolverket bör också erkänna drama som ämne, utifrån de egna läroplanernas formuleringar.

 

Hanna Larsson

Universitetsadjunkt

(ha.larsson@gmail.com)

 

Sarah Mellström
Lärare i grundskolans tidigare år

(sarahmellstrom@gmail.com)




05 februari, 2013

Att se med hjärtat

Det har gått några dagar sedan jag skrev om min vän i inlägget "Vårt behov av tröst är omättligt".  Som så ofta förut, slås jag av den kärlek och omtanke som människor jag mött här i bloggvärlden, skänker personer de aldrig har träffat. På hur alltigenom vackert det är när människor som av många andra skulle kallas flyktiga bekanta eller rentav främlingar, så förbehållslöst bryr sig om sina medmänniskor. Jag tänker på vilken tröst som vilar i det. På hur fint det är att vi är så många som värnar om den trösten, som finner den viktig, rentav livsnödvändig. På hur glädjande det är när den värld jag möter genom bloggen, gång på gång visar sig stå i skarp kontrast till den som strömmar emot mig så ofta annars; genom teve, radio, nätet, tidningar.

Jag tänker på att vi är många, som tusen och en gång, uppmanats att, för vår egen skull, begränsa vårt engagemang för andra, stänga ute det som berör. Att lämna händelser och människor vars förutsättningar vi inte kan förändra. Att sluta vara så förbannat överkänsliga, lägga av med att noja och istället snäppa upp, låta skinnet växa sig tjockare på näsan, acceptera trista fakta!

Och jag tänker på hur jag, med tiden, förstått att ta till vara den utskällda sidan av mig själv. Att använda den, låta den berika mina möten med andra, mitt skrivande, mitt jag, mitt liv. Hur jag lärt mig att det är en sida som behöver vårdas, som behöver mycket ensamtid att landa i, för att processa det som strömmar emot mig. Som behöver att jag begränsar sådant som är onödigt hårt att bära, det som inte tillför något gott, för andra eller mig själv. Som vissa filmer, vissa teveprogram, viss litteratur. På hur det som av somliga människor ses som en svaghet, har visat sig vara min styrka, det instrument jag behöver för att vara mig själv.

Allt detta tänker jag på nu när krisen för min vän och hennes lilla flicka, är över. Den stigning mot berget i den berg - och dalbana som vi som följer med de på Den Allvarsamma Färden, fick uppleva i lördags, har fortsatt uppåt. Tack alla, för all den värme, omsorg och energi som ryms i era kärleksfulla tankar. Jag gläds så över att vi är så många som bär våra hjärtan i våra händer. Det ger hopp att vi är många som vill stå för det varma. Omtanken. Kärleksfullheten. Att vi är många som inte kan sluta se med hjärtat. Som aldrig i livet vill sluta med det.

02 februari, 2013

"Vårt behov av tröst är omättligt"

Det är soligt ute. Det är en dag som luras vårvinter i februari. Den är grusknastriga, asfaltsbara gångvägar med nerskitade snödrivor längs med. Den är att stå lutad mot en solig husgavel, blundandes, låtsandes att det växer tussilago bredvid.

Och som jag behöver den. Ibland behövs en dag som andas hopp och lättnad, idag mer än på länge, behöver jag det. För, det är ju som han skrev en gång, Stig Dagerman, att "vårt behov av tröst är omättligt". De senaste dagarna har det varit mer än lovligt sant, det har det.

För vad gör jag, vad gör vi alla vänner som samlas, sluter upp, vill skydda, trösta, ge? När orden bara är "de där jävla orden", när de faller så platta och verkningslösa och inte kan hindra eller ändra det som sker? När allt vi vill är att springa allt vi har, så fort vi orkar, hur långt det än är, för att vara där, nära bredvid? När vi inte kan ge den där kramen, den där närheten, den där värmen, som stolpiga, kantiga bokstäver inte mäktar med.

För vad ska vi göra när vår älskade vän måste ligga i sin säng på ett sjukhus, dag efter dag?  Med en kropp som inte tycks vilja vara med? På det där med att den lilla, lilla bebisflickan som ligger inuti vår väns mage, behöver stanna därinne i det varma mörkret, vaggas i flera veckor till?

Och det är en berg - och dalbana att följa med i, fast utan tivolimusik, kittel i magen, sockervadd. Det är Den Allvarsamma Färden, men vi alla åker med. För sådan är den villkorslösa vänskapen, sådan är all den kärlek som den ger.

Men jag tänker att skriva kan jag göra, även om  jag inte vet riktigt vad det ger. Men vårt behov av tröst är omättligt, och kanske kan det hjälpa, lite grand, en liten bit, jag hoppas det. Att skicka ut några extra bokstäver i rymden, jag provar med det. För jag, som inte tror på böner till några gudar (även fast det händer att jag hoppas ändå, och ber), men väl på kraften i det goda som ryms i människors tankar, tänker att orden kanske kan ge:

Många varma, energifyllda tankar från er som läser, tankar med kraft i som kan komma den lilla bebisflickan och hennes mamma till del. 

Och idag har vi vaknat till ett meddelande om att vi äntligen är närmare berget än dalen på berg - och dalbanan. Jag letar efter tecken i solen på att det får fortsätta så, finner ett hopp och en glädje  i det.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.