Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

13 januari, 2013

Den blå resan

Jag ligger efter med sömnen nu. Det blir lite dimmigt i huvudet så där, luddiga konturer, det skarpa suddas ut. Är så trött i kroppen och själen söker vila inuti, men tankarna vill inte sova, behöver tröska färdigt, vända klart.

Det är ju så ibland. Att kroppen, världen, rör sig snabbare än själen och tanken, att alla delar av ens jag behöver väntas in.

Jag tänker på en historia jag fick berättad för mig, för länge, länge sedan. Jag minns inte inramningen kring den, vem jag hörde den ifrån, eller när. Men jag minns att den handlade om en man som för första gången hade rest långväga med ett flygplan. När han kom fram till sin destination, satt han kvar.

"Jag måste vänta", sa han. "Själen är inte här ännu, det är bara kroppen som har kommit fram."

Precis så kan jag känna mig nu.

Jag låg vaken härom natten, stirrade i taket, vred och vände på mig bland knöliga lakan. Och jag tänkte på historien om den där mannen, och på den gången jag fick lära mig vad en "Blå resa" var. Det var sommar, jag var barn. Jag lekte med en kompis, i hans trädgård.

"Vi ska åka på en blå resa", berättade han. "Då packar vi bara in oss i bilen och åker, så får vi se vart vi hamnar någonstans."

Jag minns det så tydligt för jag tänkte att så, så vill jag också göra. En sådan resa vill jag också ha.

Och nog har den märkts genom åren, den där kärleken till de blå resorna. Som jag tycker om att ge mig ut i världen med bara en ryggsäck, gå dit näsan pekar och se vart jag hamnar, utan mål.

Och jag tänkte på den där dikten I rörelse av Karin Boye och på några rader ur den:

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.


Jag tänkte, att den blå resan, kan se väldigt olika ut från tid till tid, från människa till människa. Som för mig. Ibland har den sett ut som en backpackerfärd genom Indien, ibland som en flytt till Portugal, eller, som nu: Som ett bygge av ett gemensamt liv med den jag älskar.

Och jag tänkte på de sista raderna i "I rörelse":

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr


Jag tänkte på att "bryta upp", också kan vara att slå ner sina bopålar och stanna kvar. På att det är så min blå resa ser ut nu och på hur lycklig jag är över att vara med just på den.

20 kommentarer:

  1. LJUVLIGT smärtsamt och så viktigt. jag fann lyckan först när jag gav upp kampen och slutade lyssna på hetsen från andra. när jag valde mig själv ♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du är en så klok kvinna Jeanette. Jag är glad att jag får läsa din blogg. Många av mina tankar får bollplankas i den <3

      Radera
  2. Underbart inlägg.. en blå resa, har inte hört det uttrycket men önskar ibland att jag hade en bil och kunde göra just det.
    Kramar från Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack snälla du...kanske kan du göra som jag gör ibland, åka till en stad du aldrig sett förut och bara vandra kring, utan karta = )
      Kramar

      Radera
  3. Precis så är det ju Frida, att bryta upp kan vara att stanna :) Och Dennis pratar ofta om det där med resan och att själen inte hinner med. Jag tror det var en indianhövding i USA som sa det när de fick flyga någonstans för att vara med på något stort möte. Så känns det ju. Stora kramar till dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vad fint! Så det är därifrån uttrycket kommer! Tack = )

      Och stora kramar, som alltid, till dig!

      Radera
  4. "Blå utflykter, ut i det blå" hette det visst när jag var barn och vi åkte på hemliga utflykter med skolan:) Jag är inte särskilt spontan av mig, mår bäst när jag mentalt får förbereda mig för det jag ska göra så jag gillade inte riktigt konceptet... Samtidigt så har jag också gjort det du skriver om, jag har packat min väska, bokat en biljett och åkt mot äventyret. Skillnaden är nog att jag själv behöver få känna att det är jag som styr bussen mot de blå resorna...

    Jag har ofta tänkt på Boyes ord när jag funderat över mitt liv. Att det är resan som är mödan värd. Jag försöker ha som livstankar att allting som sker leder till något, kanske till en förändring, kanske en förståelse om att vi borde stanna där vi är. När jag ser tillbaka på mitt liv så ser jag att det ofta varit så, att saker som kanske inte just då gått min väg, blivit som jag ville, ändå i slutändan blev bra. Det finns bara ett tillfälle jag ångrar, en flytt jag gjorde som det inte kom något bra ur, men annars har jag försökt lyssna på insikten.

    Jag tycker att det är så fint att du kan stanna upp. Att du kan vara precis i nuet och känna att du är exakt där du skall vara. Jag är glad att du just nu är här, i min värld, och berättar om dina tankar och ger mig nya funderingar...
    Varm kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nu får jag en sådan där enorm vilja och lust att sitta vid det där köksbordet med en stor himla kanna te, och bara livsprata med dig!

      Stor kram!

      Radera
  5. Så där känns det ganska ofta, tycker jag! Vi är alldeles för stressade och vi hinner inte med. I alla fall inte hela oss...

    Kram
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så...vi har mycket att lära av den där historien, att stanna upp, vänta in.

      Kram

      Radera
  6. Jag tror nog att min kropp är före själen just nu!!
    En blå resa vilken underbar beskrivning... Vi har alla olika blå resor och visst kan det vara en resa att stanna upp och är det inte underbart att stanna upp resan med den du älskar..
    Tack för dina krya på dig hälsn urk vad förkylningen slog hårt på mig, helt deckad!

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Då får vi hoppas att den snart hinner ikapp = )

      Och visst är det så, med de blå resorna...

      Kramar!

      Radera
  7. Mysigt att läsa om Blåresor i en ny vinkling. Jag gillar att ha äran att få följa med i dina tankar. "Jag måste vänta..." det är en känsla jag upplevt flera gånger. Mina tankar gick också till Robban B. "Målet är ingenting - vägen är allt".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och det är en ära att få följa med i dina!

      Känner väl till den låten av Robban B, jag tror min pappa hade alla hans skivor och han brukade spela dem för mig när jag var barn.

      Radera
  8. Jamen visst är det så..otroligt viktigt att stanna upp så att själen oxå hinner med !
    Tack snälla för din söta kommentar hos mej..lägger sig som bomull !

    Kramar till dej o en fin onsdag.

    SvaraRadera
  9. Tänk så många olika resor som pågår just nu. Och att själens resa pågår hela tiden även om kroppen förbli stilla.. Får mej att tänka på Alkemisten av Paulo Coelho och herden som söker efter skatter lång bort och sedan efter sin resa hittar dem på sin tröskel.

    Kramar till dej!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det är vackra tankar...

      Får lust att läsa "Alkemisten" nu. Den låter som en vacker historia med viktiga tankar.

      Kramar!

      Radera
  10. Vill bara tacka för alla fina kommentarer du lämnar hos mig, det värmer att läsa dem <3
    Kram Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du får tillbaka det du sänder ut <3

      Kramar,
      Frida

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.