Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

21 januari, 2013

De gamla, skavande spökena

Det är märkligt med de där gamla, skavande spökena. Hur de kan fortsätta jaga mig år efter år och ändå överraska mig med sin närvaro. Hur de kan hoppa fram på natten under de där vargtimmarna när jag borde sova, för då: Är det som om allt det nya är utraderat, saknar betydelse, som om ingen tid har hunnit gå.

Och plötsligt är jag tillbaka i det gamla. Föryngras flera år. Plötsligt är tiden borta, den förmildrande som läker, som måste gå.

Jag har märkt att de gamla spökena gärna dyker upp i tider som dessa. När jag stressar. När det är för mycket som händer på en och samma gång, när jag inte riktigt orkar hänga på. När det händer saker i mitt liv som jag inte kan kontrollera, det är då. Det är som om jag, på något plan, känner att de gamla spökena är lättare att tas med än det liv jag lever idag. Lättare att tala till rätta, få ordning på. De är ju inte nya, vi har ju haft de där konversationerna så ofta, de och jag.

Just nu är flera av de gamla, skavande spökena, människor som klippts bort ur mitt liv. Som jag sett mig tvungen att välja bort i samråd med de så kallade omständligheterna. Människor som angått mig på djupet och rört vid mitt hjärta. Som jag släppt in och tyckt så himla mycket om, men som jag inte mått bra tillsammans med, ändå. Som jag gjort allt för att hitta en plats för, men som jag till slut tvingats släppa, låta gå. Ofta på ett trasigt sätt, som, även om det var det enda som fanns att göra, skaver ändå.

Men kanske är det så det måste få vara. Kanske kan det vara så. Att det är det där berömda priset vi måste betala,  när vi släpper in människor, nära inpå. Att en del av dem visar sig vara änglar, medan andra blir spöken som fortsätter skava, som lämnar små sår när de går.

22 kommentarer:

  1. Jag hoppas jag inte blev ett skavande spöke. Våra år tillsammans betyder fortfarande väldigt mycket för mig. Trots att vi kanske tappade bort varandra någonstans längs vägen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kära du! Du är absolut inte ett skavande spöke. Du är en av de där änglarna som jag skiljts ifrån genom tiden och flyttarna. Så glad jag är över att du skrev!
      Stora kramar och all lycka till dig och de dina <3

      Radera
  2. Åh vad du beskriver det bra! Jag har ett par spöken jag med, speciellt ett som stör mig titt som tätt och som jag inte "kommer över".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina! Vad eländigt...hoppas du finner på ett sätt att jaga bort dem!

      Radera
  3. Du sätter ord på något som jag inte kunnat benämna.. men att se dem som små skavande spöken.. på nåt konstigt vis känns det bättre.. undra om man kan bjuda dem på the och se om de minskar i sitt omfång när man ger dem goda kakor? Som när man stirrar sina stora rädslor i ögonen och även om man känner att man inte ska klara eller överleva det så krymper de oftast efteråt.

    Kramen och tack för tanken om spöken.. för även jag har de som skaver

    Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, det gör vi! Te och goda kakor...kanske kan det hjälpa? Att liksom avdramatisera dem.

      Stora kram, och tack själv för att du delar med dig av det som skaver.

      Radera
  4. jag gick och lade mig en kväll med tanken om att nu ska jag fråga honom vad han vill, han som jag saknar så. han som jag lämnade för att kliva in i nåt alldeles fördärvligt. han som jag tänker på varje minut. men inte har träffat på 13 år.
    så jag ställde frågan och har inte haft honom med i drömmarna sedan dess.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så starkt. Så mäktigt. Tack för att du delade med dig av det <3

      Radera
  5. hej fina! har varit sjuk och allt det där. bättre nu, men en envis hosta skaver hos mig. har också haft spöken på besök någon dag nu. de finns i musiken jag spelar när jag målar taket. fick tanken att jag kanske borde ta kontakt..men så slog jag bort det. för den relationen var aldrig bra för mig. en del behöver bara låtas vara..men visst finns de där i tanken. ett parallellt liv där någonstans, alltid en bit i bakhuvudet. Du sätter verkligen ord på sådant som tanken mest bara nuddar ibland. tack för dina kloka tankar..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, hej kära du! Så roligt att "se" dig igen!Tråkigt att höra att du varit sjuk, men fint att du är på bättringsvägen.

      Tack själv för att du finns, skriver här och delar med dig av dina tankar. Det gör mig glad.

      Ja, tänk, så är det...de kan finnas i musik, ja, också annorstädes, de där eländiga spökena...

      Varma kramar

      Radera
  6. Känner igen det där med spöken och änglar. Spöken som jag trodde var borta sedan länge som plötsligt helt oväntat dyker upp mitt i natten. Objudna. Frätande. Skavande. Tjatande. Det är märkligt. Sedan kan det följas av långa perioder av stiltje. Finns det något vackrare än änglar?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Kände på mig att du är en av dem som skulle känna igen dig i det här...liksom i änglarna, de vackraste vackra, som kommer till oss, och som jagar bort de skavande spökena.

      Radera
  7. Vi alla har nog något skavande spöken... vet du vad, jag går ofta och tänker på ditt "mysbyxvän" inlägg.. jag ler åt det, ofta ler jag åt det! och är så attans glad att jag har en mysbyxvän i mitt liv...

    Kram Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så...
      Så glad jag bli att du tänker på mysbyxvännerna! De brukar dessutom vara en finfin medicin mot skavande spöken.

      Kram,
      Frida

      Radera
  8. Just det där med att komma farande mitt i natten, det är ett ofog tycker jag! Som vanligt beskriver du vardagliga små saker på ett strålande sätt! Kram till dig Frida och bu för spökena!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja! Bu och bort och blä och sjas!
      Tack och kramar underbara du = )

      Radera
  9. Jag kännër igen mig väldigt väl i din text. Det är så svårt, alla de där avvägningarna vi måste göra i våra liv, alla relationer... Förra året var året då jag insåg att min vän som jag känt så länge, stått så nära,inte längre bidrog till något bra i mitt liv. Det var så tungt. Jag har också fått uppleva att någon jag känt sedan barndomen, trott vara en nära vän, inte riktigt orkat med mitt liv som sjuk. Och det funkar ju tyvärr inte så. Och som du säger är det ju på natten tankarna kommer, smyger sig in i mitt medvetande och gräver hål i hjärtat... Största kramen till dig som alltid sätter ord på det jag känner!!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag tänkte på dig en del när jag publicerade det här inlägget faktiskt...på att människor som du, som gått igenom en så stor livsförändring, antagligen har en del spöken som följer dig. Livsförändringar brukar föda fram dem...men livsförändringar visar en också änglarna, förstärker de man redan visste finns, och lyfter fram de tidigare dolda.

      Stora kramar till dig, min vackra vän, som själv är en ängel!

      Radera
  10. Schas till spökena och välkommen änglar!

    Kram
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det bestämmer vi, fina Petronella!
      Kram

      Radera
  11. Ett inlägg som passade in väldigt bra i mitt liv just nu!
    Ha det gott!
    Melodys matte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint att höra!
      Allt gott till dig,
      Frida

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.