Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

29 januari, 2013

Bibliotekskärleken och dess längtan

Jag kom att tänka på det där med bibliotek idag. Att det var himmelens länge sedan jag besökte ett på riktigt, så där utan att leta efter någon kursbok eller så, utan bara för att vara där, ändå.

Jag har flyttat många gånger i mitt liv. Bytt bostad, stad, landsände, land. Och jag tycker om att flytta, det där äventyret, kicken, känslan av nytvättat, utbytt, nytt. Men det finns också dagar när det är alltför pockande, påträngande, när jag behöver ro, en paus.

Då letar jag mig alltid fram till ett bibliotek. Eller, egentligen har jag gjort det för länge sedan, det brukar vara bland det första jag gör, så viktigt är det. För när den där känslan som behöver ro kommer över mig, vill jag ta mig till tryggheten, direkt.

Det är något med hur böckerna doftar likadant var jag än är. Det är tystnaden, den rofyllda, känslan av att vara tillsammans med andra utan att egentligen umgås. Den är så fin att få känna när ensamheten i att vara ny, tränger sig på. Det är alla nerskrivna historier jag omges av. De som rymmer så många människor som säkert skulle förstå hur det känns att vara jag, om de bara kunde kliva ut ur boksidorna så att vi fick mötas en dag. Det är de ordnade raderna jag ser när jag går längs med bokryggarna, ett strukturerat system i allt nytt, allt kaos.

Som i våras när mamma låg på sjukhus efter sin stroke. När allt gjorde så ont att jag bara dog och dog, samtidigt som jag inte kände någonting alls. Då letade jag upp sjukhusbiblioteket, tog med mig min dagbok och min penna, satte mig ner i en fåtölj där. Kunde andas.

Men ibland kan bibliotek göra mig besviken och olycklig också. När det gemensamma rummet tillåts ägas av skrik och av gap. Som i fallet med det lilla bibliotek som fanns i den förort jag bodde i för några år sedan. Där hade man placerat en liten lekplats i det stora bokrummet. Jag kan förstå tanken att alla ska känna sig välkomna i ett bibliotek, men jag kände mig så ledsen där ändå. Det hände ofta att jag gick därifrån, med ens. Ibland kan jag känna att det liksom inte får vara tyst och rofyllt någonstans. Att det alltid måste vara roligt och full fart och kul överallt. Det finns så många platser att stimma på, och så få att vara tysta på, tillsammans.

Jag tänker ofta på "mitt" bibliotek i Lissabon. Jag kan längta dit så att det gör ont lite grand. Jag längtar till de kaklade, vackra rummen. Till de gamla bokskåpen med glasdörrar, de som täckte väggar från golv till tak. Till tystnaden som rådde, vaktad av den stora, kaklade skylten ovanför ingången: "Silêncio" ("Tystnad"), stod det där. Jag längtar till känslan av svalka undan hettan som rådde på gatorna utanför. Till pauserna jag tog från studerandet i den stora läsesalen, när jag gick till det lilla caféet på bakgården, där påfåglar struttade fram.

För att få ett lånekort där var jag tvungen att visa upp mitt hyreskontrakt. Skriva på blanketter. Jag tog med mig mitt pass. Jag får fortfarande nyhetsbrev i min inkorg från mitt Lissabonska bibliotek. Varje gång det händer, färdas jag tillbaka dit i tanken och önskar att jag kunde flyga, så att också min kropp fick följa med.

25 januari, 2013

"Ett riktigt brev med frimärken"


För en tid sedan fick jag ett brev. "Ett riktigt brev med frimärken" som det sjungs i Kents "Duett".
Jag hade önskat mig ett recept på vörtbröd av Queen of Kammebornia, Pia. Hon, som till min stora lycka, tycker att jag skulle passa fint som poesiminister i en ny regering som skulle göra världen bättre. Hon, vars vänskap är en av de vackraste skatter jag fått här i bloggvärlden.

Pia skrev som så, att hon ville skicka mig ett brev med receptet, istället för att maila det. Det var december. Det var mörkt. Det var ganska tungt inuti mig på många sätt. Och det där brevet som skulle komma, det blev en sådan glädje för mig. Detta att Pia verkligen skulle sätta sig ned, ta sig tid att plocka fram brevpapper och frimärken och gå till postlådan för att lägga på ett brev till mig. Bara för att hon ville det.

Jag blev så glad när jag såg brevet ligga där på hallmattan. Det var så fint, också kuvertet, så jag väntade med att öppna det till min älskade kom hem, så att också han skulle få se. Vi tittade på den vackra handstilen och det fina bokmärket, jag läste det, sedan vek jag noga ned brevet i kuvertet och sparade det.

Jag kom att tänka på den tid när jag hade brevvänner, på vad som hände med dem. På varför vi slutade skriva, jag undrade varför det rann ut i sanden.

Jag mindes Kickan, min brevvän från högstadiet, som också var min tremänning och som jag skrev till varje fredagkväll. På linjerat papper (ja, på den tiden tyckte jag fortfarande att linjerat var okej), med en sådan där blå kulspetspenna som alltid plumpar sig, så att både handen och skrivbordet blir blåprickiga av den.

Jag mindes när en av mina bästa vänner hade skickat ett brev till en brevvänsförmedling som förmedlade kontakter till främmande länder, och fick sådana drivor med svar att hon drunknade i dem och måste skyffla över brevvänner till alla runtomkring sig.

Jag mindes när jag själv svarade på en annons i en tidning och bara kände att, välj mig! Välj mig! Och hur hemskt det var sedan, när jag faktiskt blev den utvalde brevvännen, och insåg att jag inte kunde leva upp till mitt brevskrivarjag, hur mycket jag skämdes över det sedan.

Jag kunde inte låta bli att googla på en av de brevvänner jag hade från och till, då och då, under flera år. Hon hade ett så ovanligt namn och kom från en liten ort, kanske bodde hon fortfarande kvar? Och visst, det gjorde hon. Det fanns flera träffar på det liv hon lever idag. Jag skrev inget till henne, det var inte det. Jag ville bara se hur tiden hade gått, och om hon fanns kvar.

Jag mindes den underbara filmen om de två brevvännerna Mary and Max, ni kan se en trailer på den här (Pia, jag tror verkligen att du skulle tycka mycket om den.)

Till slut tänkte jag på att jag själv inte skrivit ett riktigt brev med frimärke på flera år, och på att jag vill att 2013 ska bli det år när jag börjar med det igen.

Med dessa tankar, önskar jag er alla en mycket fin helg!
Själv ska jag lägga sista handen vid manuset som ska vara färdigt den 31 januari, så att jag kan ta mig ut ur bubblan sedan. Det kan behövas. Jag vill gå på café inne i stan och dricka baljor med te, med en god vän.

Och! Jag vill också tacka er som kommenterade inlägget om de gamla, skavande spökena. Det har nämligen visat sig, att värmen från er och vissheten om att jag inte är ensam om att ha spöken i hälarna, är en underbart fin medicin mot sådana förföljare.

21 januari, 2013

De gamla, skavande spökena

Det är märkligt med de där gamla, skavande spökena. Hur de kan fortsätta jaga mig år efter år och ändå överraska mig med sin närvaro. Hur de kan hoppa fram på natten under de där vargtimmarna när jag borde sova, för då: Är det som om allt det nya är utraderat, saknar betydelse, som om ingen tid har hunnit gå.

Och plötsligt är jag tillbaka i det gamla. Föryngras flera år. Plötsligt är tiden borta, den förmildrande som läker, som måste gå.

Jag har märkt att de gamla spökena gärna dyker upp i tider som dessa. När jag stressar. När det är för mycket som händer på en och samma gång, när jag inte riktigt orkar hänga på. När det händer saker i mitt liv som jag inte kan kontrollera, det är då. Det är som om jag, på något plan, känner att de gamla spökena är lättare att tas med än det liv jag lever idag. Lättare att tala till rätta, få ordning på. De är ju inte nya, vi har ju haft de där konversationerna så ofta, de och jag.

Just nu är flera av de gamla, skavande spökena, människor som klippts bort ur mitt liv. Som jag sett mig tvungen att välja bort i samråd med de så kallade omständligheterna. Människor som angått mig på djupet och rört vid mitt hjärta. Som jag släppt in och tyckt så himla mycket om, men som jag inte mått bra tillsammans med, ändå. Som jag gjort allt för att hitta en plats för, men som jag till slut tvingats släppa, låta gå. Ofta på ett trasigt sätt, som, även om det var det enda som fanns att göra, skaver ändå.

Men kanske är det så det måste få vara. Kanske kan det vara så. Att det är det där berömda priset vi måste betala,  när vi släpper in människor, nära inpå. Att en del av dem visar sig vara änglar, medan andra blir spöken som fortsätter skava, som lämnar små sår när de går.

17 januari, 2013

Inför deadline

Det är sådana dagar när jag mestadels befinner mig annorstädes, är hemma, fastän borta i tankarna. När jag vistas i en annan värld, en påhittad en, där varken jag, min älskade, min mamma, min syster eller någon annan från vardagsverkligheten finns. Det är en värld där helt andra människor har tagit plats i mitt huvud och pratar på så att det rinner vidare ner genom fingrarna, sida upp och sida ner, på papperen. Det är nya människor som kommer med egna, överraskande infall, egna hittepå.

Anteckningsboken är fulltecknad med scheman och olikfärgade klisterlappar, överstrukna ord, utropstecken, frågetecken, inringade meningar som:

"OBS! Komplettera scen 2 med tydligare scenanvisningar!"

"WIHAAAA! 2/3 FÄRDIGA! Och, faktiskt, skapligt genombearbetade!"

och

"Skissa scen 15!"

Min älskade får avstå från vårt delade spotifykonto, jag behöver Nick Cave and The Bad Seeds "Murder ballads" på hög volym i timmar nu, på repeat, det är som ett soundtrack till detta manus.

Och det gäller att inte stanna upp, börja tänka, utvärdera mitt i en mening, mitt i en scen, det gäller att köra på! Tids nog kommer småpetet, ändringarna, flyger avslitna hårtussar genom rummen, är tvivlet där. Tids nog ska texten tröskas i minst femton varv innan den tål att någon läser den, men inte nu, nu måste de väck, alla tankar på sådant.

Och jag är så lycklig mitt i allt (om än lätt stressad och förvirrad), och jag tänker att dessa dagar egentligen inte skiljer sig åt från alla de tusentals timmar jag lekte som barn, inte ett dugg. Jag tänker att jag glömmer bort det alldeles för ofta, låter prestationsångesten styra, missar varför jag egentligen skriver, ångeststressar förbi själva kärnan i skapandet.

Jag tänker att det är en evinnerlig lycka detta, att som vuxen få fortsätta leka, vila mig från verkligheten, närhelst jag behöver, eller bara har lust.

13 januari, 2013

Den blå resan

Jag ligger efter med sömnen nu. Det blir lite dimmigt i huvudet så där, luddiga konturer, det skarpa suddas ut. Är så trött i kroppen och själen söker vila inuti, men tankarna vill inte sova, behöver tröska färdigt, vända klart.

Det är ju så ibland. Att kroppen, världen, rör sig snabbare än själen och tanken, att alla delar av ens jag behöver väntas in.

Jag tänker på en historia jag fick berättad för mig, för länge, länge sedan. Jag minns inte inramningen kring den, vem jag hörde den ifrån, eller när. Men jag minns att den handlade om en man som för första gången hade rest långväga med ett flygplan. När han kom fram till sin destination, satt han kvar.

"Jag måste vänta", sa han. "Själen är inte här ännu, det är bara kroppen som har kommit fram."

Precis så kan jag känna mig nu.

Jag låg vaken härom natten, stirrade i taket, vred och vände på mig bland knöliga lakan. Och jag tänkte på historien om den där mannen, och på den gången jag fick lära mig vad en "Blå resa" var. Det var sommar, jag var barn. Jag lekte med en kompis, i hans trädgård.

"Vi ska åka på en blå resa", berättade han. "Då packar vi bara in oss i bilen och åker, så får vi se vart vi hamnar någonstans."

Jag minns det så tydligt för jag tänkte att så, så vill jag också göra. En sådan resa vill jag också ha.

Och nog har den märkts genom åren, den där kärleken till de blå resorna. Som jag tycker om att ge mig ut i världen med bara en ryggsäck, gå dit näsan pekar och se vart jag hamnar, utan mål.

Och jag tänkte på den där dikten I rörelse av Karin Boye och på några rader ur den:

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.


Jag tänkte, att den blå resan, kan se väldigt olika ut från tid till tid, från människa till människa. Som för mig. Ibland har den sett ut som en backpackerfärd genom Indien, ibland som en flytt till Portugal, eller, som nu: Som ett bygge av ett gemensamt liv med den jag älskar.

Och jag tänkte på de sista raderna i "I rörelse":

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr


Jag tänkte på att "bryta upp", också kan vara att slå ner sina bopålar och stanna kvar. På att det är så min blå resa ser ut nu och på hur lycklig jag är över att vara med just på den.

10 januari, 2013

"Jag tänker, alltså finns jag"

När jag gick i mellanstadiet var jag helt insnöad på att försöka förstå, sätta fingret på, ringa in, definiera, vem jag var. Mina dagböcker var fyllda med frågetecken och funderingar, med listor på egenskaper som jag antingen ansåg mig ha, eller som jag önskade att jag hade.

Jag minns att jag brukade stirra djupt in i spegeln till ögonen tårades och upprepa mitt namn om och om igen. Det var ju också en del av min identitet, tänkte jag. Hur såg man egentligen ut när man hette "Frida"? Jag upprepade mitt namn gång på gång, till det bara blev en odefinierad sörja av vokaler och konsonanter. Det lät helt knäppt, och ingenting blev mer klart.

Jag minns tydligt den dag jag till slut, äntligen! Kom på, vem jag faktiskt var. Hur jag glädjestrålande rusade ner i köket och meddelande min pappa att nu! Nu var det klart! Nu visste jag verkligen, nu skulle jag aldrig mer behöva grubbla över vem jag var!

Men min pappa, han bara log och sa, att vi är under ständig förändring. Vår identitet funderar vi över livet ut.

Jag tyckte att han var helt körd i huvudet och att jag inte kunde tänka mig att han hade rätt. Men visst hade han det, och ingenting blev lättare.

Till slut tog mina föräldrar med sig mig och min syster på roadtrip till Lappland. Min mamma har sina rötter där, och tanken var att jag skulle få veta varifrån jag kom i alla fall. Och jag fick se var mormor och morfar hade vuxit upp. Jag fick träffa morfars systrar och se att de hade likadana näsor som jag. Jag fick äta pitepalt och förfäras över dess vidriga smak. Jag fick träffa mammas kusiner och mina tremänningar. Jag fick doppa fötterna i Vindelälven, och besöka bagarstugan i min morfars uppväxtby Björksele och delta i tunnbrödbak.

Jag vet inte om det hjälpte. Eller ja, lite grand. Jag fick känna att jag kom någonstans ifrån i alla fall, och att mina frågor togs på allvar.

Men funderingarna fanns kvar. Det gör de ännu. Men de är mer avgränsade, definierade och strukturerade, idag. De är inte längre lika intensivt ägande, pockande. Det finns en annan ro i dem nu. De handlar om att försöka förstå mig själv och mina reaktioner. Mina relationer. De val jag gjort i livet. De val jag gör idag. De val jag står inför att göra.

Just nu funderar jag mycket över det nya kapitlet i mitt liv. Det som jag befinner mig i nu och som visar mig nya delar av min personlighet. Att jag kan bygga ett gemensamt liv med den jag älskar. Att jag kan trivas i mitt hem. Att jag kan finna en glädje och ro i de rutiner som kallas vardag. Att jag tycker om att baka och kan ägna timmar åt det, och åt att laga mat. Sådana saker, ni vet.

Idag vill jag också tacka Nina med bloggen "Den vassaste kniven" , som lyfte fram mig som en av årets bloggar 2012.  Nina, som jag inte har träffat eller haft kontakt med på så himmelens många år, men som jag fått finna på nytt, här i bloggvärlden. Nina, som genom sin blogg, skänker så mycket hemtrevnad, positiva tankar och inspiration. Nina, som inte skyr att ryta ifrån i sin blogg, när hon ser att människor beter sig illa på olika sätt. Tusen tack till dig Nina! Det du skrev i ditt inlägg betydde så mycket för mig. Jag blev så rörd och glad.

07 januari, 2013

"Hjärtat ska gro av drömmar..."

Det är en vecka efter nyårsafton idag. De glittrigaste festblåsorna har stuvats undan, och fyrverkerierna har bränts av. Till och med de enstaka, sparade smällarna som hittas kvarglömda i somligas fickor och lite tröstlöst bränns av i tid och otid längs gångvägarna, tycks ha tjänat klart.

Jag surfar runt i bloggvärlden och ser hur det nya året har startat igång mångas kreativa processer. Det spinns drömmar, vävs framtid, inspirerar och inspireras överallt.

Och jag har försökt samla ihop mig, mobilisera mina krafter, bläddra i min nya kalender. Gjort listor, mål och delmål, ställt krav. Men det är något som inte funkar, som liksom skaver, som inte är i fas. Och jag blir så arg på mig själv när jag gör så. När mitt huvud driver på och planerar utan att kroppen är med, eller själen. När drivet att prestera och vara duktig tar överhanden, bestämmer över mitt mående, mitt jag.

Och så vägrade fotot jag för en gångs skull hade tänkt ladda upp här på bloggen att samarbeta med mig. Och min älskade behövde använda vårt gemensamma spotifykonto, så att den där musiken med Tori Amos som så sakteliga skulle få mig i skrivarstämning försvann, putz weg.

"Det är ändå bara skit med alltihop", tänkte jag och lämnade skrivbordet. Gick runt här hemma och svor och förbannade, muttrade, rynkade ögonbrynen. Spillde äckelspad över hela spisen när jag skulle ta ut kycklingfileérna ur ugnen och blev vansinnig på det med. Ja, ett innerligt, uppriktigt, självömkande, har dragit upp riktlinjerna här hemma idag, och det är inte vackert. Och jag vill att det ska vara vackert! Jag vill att världen ska vara vacker, och händelserna i den, och människornas handlingar. Jag vill bestämma att det är så, och så vill jag att det ska vara så, helt enkelt. Från och med nu, här och idag.

Så till slut, nästan utan att jag märkt det, hade jag rasat klart. Hamnat framför datorn igen. Skrivit ihop det här.

Och jag tänker på raderna av Bo Bergman, de som följt mig sedan jag var barn:

Hjärtat ska gro av drömmar
Annars är hjärtat armt

Och jag tänker på, påminns om, att det är ur hjärtats bädd av drömmar som alla dessa måsten har grott, all min prestation. Och att det är när jag glömmer att gå tillbaka till ursprunget, till självaste källan där allting började en gång, som det blir så här. Det är då det börjar skava och drömmarna byter skepnad från inspiration, driv och glädje, till prestation.

Så jag bestämmer mig för att stuva undan alla listorna, målen och delmålen, som har blivit till ställda krav. För att ta fram dem igen när jag ser de i det ljus de ska vara;  en del av mitt driv och min glädje, min inspiration.

Jag bestämmer mig för att börja i andra änden. Ta en promenad. Baka. Måla med starka färger. Låta tankarna vandra. Låta det som skaver mjuka upp sig självt, långt därinne. Det blir bra. Och jag vet att den tid listorna vrålar åt mig att jag förlorar på att göra så, tas igen sedan, det vet jag.  Bara vi får fasa in i varandra: Drömmarna, målen, delmålen och mitt jag.

04 januari, 2013

Blue

Jag är blue idag. Jag blir ofta det i tider som denna, när det har varit många människor nära, överallt. När jag inte har hunnit andas ensam, fördela andra människors energier, sortera allt prat och alla tankar.

Det är den där känslan som ligger som en blå liten rök över själen och som är så svår att sätta fingret på. Den som ofta kommer till mig lite smygande, en smula obekväm och lätt förlamande, men inte skrämmande, inte alls. Den saktar ner världen litegrand, vänder mig inåt, för vila.

"Du är blue", sa mamma till mig när jag var liten och frågade henne vad det var jag upplevde. Så berättade hon om bluesmusiken för mig. Spelade Bessie Smith och Billie Holiday.

Och jag fick en färg och toner, att sätta på min känsla.

Jag fick vara i det blå. Fick känna att det var okej.

01 januari, 2013

Bokslut och att börja om

Det är den första januari 2013 och jag är nyårsstinn och socialgemenskapstrött. Egentligen vet jag inte huruvida jag kommer att förmå att samla ihop mig till bloggformulerade tankar, men det känns viktigt att försöka ändå. Det finns de som säger att nyårsafton inte är något särskilt. Att det ju, på sätt och vis, börjar ett nytt år, varje dag. För varje dag är det ju ett år senare. Det är sant förstås, och ger en ständig chans till nystart, en ständig möjlighet att börja om.

Men jag tycker om symboliken kring det nya året. Jag tycker om känslan av att så många människor samlas kring det, på en och samma gång. Kring det nya, kring det gamla, kring den jublande önskan om ett gott nytt år. Det finns ett hopp i det, en framtidskänsla, en chans att rensa ut, börja om.

Jag tycker om att bläddra i min nya kalender och ta i alla oskrivna dagar. Jag tycker om känslan av det nya som ligger framför. Jag tycker om att göra bokslut över det gamla, börja på ett nytt kapitel, vända blad.

2012 har varit ett år kantat av tyngder, av livets ytterligheter. Av gränslös lycka och gränslös sorg. Av den sjukdom som drabbade oss i familjen, när mamma fick en stor stroke. Av den lycka som sköljde över mig, den dag min älskade frågade om jag ville gifta mig med honom. Den lyckan är en ständig följeslagare. Den sköljer över mig, gång på gång.

2012 har ofta varit blytungt och becksvart, tårfyllt och kantat av sorg. En del av det har jag delat med er här på bloggen, men inte allt, långt ifrån. En del har jag behövt läka ensam och med mina närmaste. En del av det känner jag att jag vill berätta, längre fram. Jag måste bara läka själv först, lite grand.

Men 2012 har också varit året då vännerna varit överallt, burit mig i sina armar, funnits där jag inte visste att de fanns. Det har också varit året då jag gav mig in i bloggvärlden, och möttes av en värme, omtanke och klokskap, jag aldrig kunnat drömma om att finna här. Nya vänskaper har bildats, börjat vävas, kommit att bli en del av mitt liv, genom denna blogg. Vilken lyckoskatt det är att finna gång på gång, att det finns så många människor ute i internetrymden som bär sina sköra hjärtan öppet, och som sträcker ut sina händer till de som behöver en extra sådan.

Nu lägger jag bort 2012. Jag blickar framåt. Det känns bra att datera mina dagar med "2013". Det känns fint att få önska er alla ett riktigt gott nytt år, fyllt med kärlek, glädje, värme och kraft.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.