Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

30 december, 2013

Gott nytt år, Herr Vardag!

Det är nyårsafton i morgon och jag tänker tillbaka på det år som gått. Jag ser på headern jag ritade när jag började blogga i mars 2012. De två kategorier som kommit att prägla de flesta blogginlägg jag skrivit finns inte med. Det blir så tydligt trösterikt och ledsamt, hur den största sorgen kan följas av den största glädjen och tvärtom. Jag ser att "Barn" med sina tjugoen inlägg snart har hunnit upp "Stroke" med sina tjugofyra. Ändå har Valentin funnits i mitt liv under ett år minus två veckor kortare än den stora stroke som drabbade min mamma och oss.

Det finns en babygunga i lekparken nära vårt hus och jag och Valentin brukar gå dit. Det är så stort, så svindlande mäktigt att se min unge tjuta av förtjusning över det jag tyckte var roligast när jag själv var barn. Jag brukade gunga till andra världar, gungan var en Narniaport till dem. Då ville jag aldrig sluta och återvända till vardagen, nu omfamnar jag den. Det är så nytt och skimrande att den är själva njutningen. Jag står ofta i fönstret med Valentin i famnen och ser barn på väg till skolan, släpande sina fötter över asfaltsmarken. Då brukar jag tänka på de tider i mitt liv när jag längtade mig förtvivlad efter en vardag, efter rutiner, efter dagar på räls, likadana, sådana jag kände igen. Jag köpte en liten brun plasthund på loppis och döpte den till Herr Vardag. Den fanns med mig i många år som en symbol för min längtan, som en påminnelse. Och tidvis lyckades jag leva en vardag, men jag landade aldrig i den. Den varade aldrig länge, jag drog iväg, bröt upp, rörde till allt, jag kunde inte andas, den kvävde mig. Idag har jag vardagen hos mig, och för första gången i mitt liv har jag stannat upp så pass att jag kan vara i den. Nu behöver jag inte Herr Vardag längre, jag vet inte ens vart han ligger, om jag har honom kvar eller om han är slängd.

Imorgon börjar ännu ett år, kommer nyåret ännu en gång. Och jag önskar att de kategorier som fyller era tankar, ska präglas av glädje, hopp och kärlek. Gott nytt år, tack för att ni läser, reflekterar, kommenterar!

All lycka,
Frida

*******************************************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

23 december, 2013

Tidevarv kommer, tidevarv försvinner

Det är något med högtider som får mig att backa, stanna mitt i farten, se tillbaka, jämföra dagar och tider jag är i nu med dem som har gått. Det är som i sången om den härliga jorden Tidevarv kommer, tidevarv försvinner, det är det där varvet, den där tiden som går, den där känslan av att fastän jag befinner mig på samma ställe, är allting annorlunda runtomkring mig.

Nu är det jul igen, den börjar imorgon och jag går tillbaka i bloggen, läser inlägget jag skrev för ett år sedan:

Det sägs att när en närstående drabbats av något livsavgörande, allvarligt, behöver det gå en årscykel innan hjulen börjar rulla igen, någotsånär, mot normalt. De måste gå ett varv först, alla årstiderna. Hösten måste gå, och vintern. Sommaren och våren. De stora högtiderna måste passera: Lucia, julen, nyåret. Påsken och valborgsmässoaftonen. Midsommaren och födelsedagarna.

För oss har sommaren och hösten passerat. Midsommar, två av födelsedagarna, valborg och lucia med. Nu är vi framme vid den största familjehögtiden av de alla. Det är den första julen sedan mamma fick en stor stroke.

Jag hör på min mamma, min syster, på mig, att vi är stadigare nu. Att den där första, allra smärtsammaste, overkliga tiden som måste gå, har gått. Förra året reste min syster, min älskade och hans mamma och hämtade mamma som var för illa däran för att ta sig till oss på egen hand. Jag fick bli hemma. Oändligt trött av graviditetens frammarsch i min kropp, väntade jag oroligt på att mina kära skulle komma tillbaka från den långa resan på snöiga vägar. Men det var viktigt för oss alla att fira jul som vanligt, tillsammans, på vårt sätt. Med sovmorgon och långfrukost i mysbyxor, med en gammal hopkrupen tomte i topp istället för en glittrande stjärna. Med saltlakrits på julbordet, med ohejdat fnitter och otvungenhet. Traditionerna, att hålla dem nära, blir viktigare än någonsin när världen blåst omkull.

Idag kommer mina kära resande, med riksfärdtjänst, med tåg. Vi ska vara tillsammans bland alla de tända ljusen, sjunga och lyssna till julmusiken. Titta på Karl Bertil och Kalle Anka på så låg volym att vi kan fylla i replikerna själva. Glädjas och förundras över att få uppleva Valentins första jul tillsammans, över släkten som följer släktens gång , finnas i det andrum som skapats i den tid som gått.


*******************************************************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

16 december, 2013

Julefrid

Så går jag där med Valentin i vagnen och det är så himla jobbigt, varmt och svettigt, trångt och bläkigt, stökigt och brötigt. Valentin yvas i den uppknäppta overallen, hojtar argt och viftar vilt. Han vill inte ligga där, han vill ut ur affären och jag förstår honom. Jag vill inte heller traska runt på snöslaskiga golv i trånga varugångar med lysrörssken och köpa tandkräm och toapapper och blöjor i stora paket, men jag måste ju det. Så jag gör det så trivsamt jag kan, sjunger små sånger och berättar för min unge om allt det vi ser. Med ena handen drar jag en varukorg på hjul, med den andra barnvagnen. På den balanserar ett stort paket som jag lindat in i min halsduk, för att Valentin inte ska skära sig på de plastiga snörena runt det.

Så är jag då i vägen, det tillhör ju sakens natur och jag skyndar mig att säga:

"Förlåt mig!"

För jag pallar inte att bli snäst åt också, då börjar jag gråta, jag känner det. Men farbrorn jag spärrat in mellan lussekatterna och brödhyllan, svarar bara:

"Det gör jag så gärna!"

Och ler så där varmt, så där uppriktigt, så att jag förstår att det inte bara är något han säger för att vara artig, han menar det verkligen.

Plötsligt går det så mycket lättare att andas där bland hyllorna, i dagen, i hela julefriden. Och när sedan expediten vänligt tejpar den stora varupåsen som spruckit längs med sidan, orkar jag le hela snöslaskvägen hem.

*******************************************************************

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

09 december, 2013

Hon finns kvar där ännu

Jag ville veta hur jag såg ut när jag somnade. Ville fånga själva ögonblicket när sömnen tog vid och jag lämnade den medvetna världen och övergick till den där hörseln och synen fick vila, den där mitt inre inte gick att styra. Jag tänkte mig en filmkamera ovanför min säng, men jag kände inte någon som ville låna ut en till ett barn. Jag funderade kring möjligheten att använda mig av en jättestor spegel i taket, men det skulle inte heller gå. Jag kunde ju inte somna med ögonen öppna hur jag än försökte.

Tankarna var sprungna ur samma nyfikenhet som när jag stod med min väckarklocka vid övergångsstället och undersökte om pipen som hördes tillsammans med Herr Gårman, hade samma ton som väckningssignalen. I så fall skulle jag kunna avgöra vilken det var, genom att lyssna till väckarklockans ringande samtidigt som jag letade reda på dess ton på pianot. Jag ville skapa ett musikstycke för väckarklocka, övergångsställe, cello och piano.

Jag vet fortfarande inte hur jag ser ut när jag somnar och jag minns inte om jag kom fram till vilken ton plingandet vid ett övergångsställe har. Men jag blir glad när jag sitter och skriver och märker att hon är kvar inuti mig ännu, den där ungen som undersökte sin omvärld.
 
*******************************************************************
 
Idag börjar Musikhjälpen i P3 sina sändningar. Årets tema är "Alla tjejer har rätt att överleva sin graviditet." Jag vill uppmana alla att skänka en slant genom att sätta in ett valfritt belopp på konto 90 1950-6 och skriva ”Musikhjälpen” på inbetalningen, eller genom att önska en låt. Jag önskar också att alla bloggare länkar till Musikhjälpens insamling
 
*******************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

02 december, 2013

Någon slags glädje, någon slags sorg

Ja, det var första advent igår och jag bakade lussekatter, vi fäste vackert mönstrade stjärnor i fönstren, hängde upp polkagriskäppar på ljusslingan i köket, och jag grät från och till.

"Det är som en tromb inuti", sa jag till min älskade, "och jag vet inte varför den är där."

Men det är något som händer var gång julen nalkas, den slår an någonting djupt inuti. Fastän jag mycket väl vet att den kommer är jag aldrig beredd och allt förväntansglitter golvar mig. Kanske är det för att allt som är svårt syns mycket mer bredvid alla juleljusen. Kanske är det för att jag vänjer mig vid de bjärta kontrasterna, återfår balansen, liksom landar i någon slags glädje, någon slags sorg, som jag gråter mindre och mindre allteftersom vi närmar oss julafton.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

25 november, 2013

Han är så söt när han sover

Det finns något så vackert med när människor släpper sina masker och öppnar sina avvisande ansikten, glömmer bort att stänga av, stänga ute. Som igår när jag stod lutad mot en vägg på Stockholms central och väntade på min älskade. Tungt mot min axel låg min sömnvarma unge. Jag höll honom alldeles nära, sjöng en vaggvisa helt tyst i hans öra, såg ut över den stora salen. Log tillbaka mot främlingar i de möten som uppstår när all stress som flyger förbi i tickande klockor, i rullande väskor, i alla kroppar som jagar, mjuknar, blir till leende ögon och läppar.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

18 november, 2013

For Life - För Livet

Jag sitter alltid på samma plats när jag skriver. Längst ut mot väggen i vår blyertsgrå soffa med utsikt mot gården, och med stora kuddar som stöd bakom ryggen. Datorn står framför mig på vardagsrumsbordet, frukosten med. Allt är framdukat; vattenglaset, smörgåsarna, kaffekoppen. Behöver jag resa mig upp och hämta något mer, vaknar Valentin och jag måste pausa skrivandet. Han ligger alltid i mitt knä och sover så här på morgonen, ammar då och då.




Jag är trött. Det gör det svårare att bli av med mardrömmarna jag hade i natt, de sätter stämningen, lägger sig som en matta över allt. Den upphackade sömnen gör drömmarna fragmentariska, svåra att återberätta, gå igenom, lämna bakom mig. Men som så ofta numera hade de med Valentin att göra. Något ont hände honom för att min älskade och jag inte fanns där.

Det är ju någonting så oerhört märkligt i det, att vi har blivit anförtrodda detta lilla liv som är Valentins. Jag menar, vem gav oss det ansvaret, det förtroendet? Att vara hans föräldrar, ta hand om honom, se till att han mår bra. Jag tänker att det inte är konstigt att jag drömmer mardrömmar om att vi är borta ur Valentins liv, min älskade och jag. För så är det ju, att den största lyckans andra sida är den största skräckens; den att inte få finnas till, för det käraste vi har.

Jag fick en förfrågan om att lyfta fram For Life som samlar in pengar till Cancerfonden. Jag tänkte mig ett blogginlägg som hedrade dem jag förlorat till den förbannade sjukdomen. Jag tänkte skriva om min mormor, min farmor och min farfar. Om vännernas vänner. Om dem i mitt liv som väntar på besked och som är under behandling. Om dem som tillfrisknat. Om dem som inte längre finns kvar. Om den skräck som väcks i mig varje gång jag går förbi den busskur som affischerats med en plansch från Barncancerfonden. Men jag kan inte ett skriva ett sådant inlägg. Det går inte, jag klarar inte av att gå in i det. Inte idag, inte imorgon, egentligen inte alls. Det är mig övermäktigt, gör det svårt att andas.

Så jag väljer att krama om Valentin där han ligger i mitt knä. Begrava min näsa i hans nacke, hålla om hans små tår. Linda in mig i det lugn som omger min unge när han sover, när tystnaden fylls med hans andetag. Och så skriver jag helt enkelt att jag är glad och tacksam över att det finns människor som kämpar, så att vi andra får hopp och ser ljus. Att det är skönt, mitt i allt, att det finns möjlighet att göra något, om så bara det lilla. Att ett sätt kan vara att bidra till For Lifes insamling. For Life är ett sysselsättningsprojekt i fas 3, där människor samlar in pengar till Cancerfonden, bland annat genom att sälja i-phoneskal som det här

Fotot är från ForLife


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

Jag vill också passa på att göra lite reklam för min vän Tanjas julswap. Hon driver bloggen På Selmas gata och information om julklappsbytet hittar du här.

11 november, 2013

Någon slags samtal

Jag sörjde bladen när de föll från träden. Sörjde dem för Valentins skull, och för min egen och min älskades. Sörjde slutet på resorna vi fick fara på tillsammans alla tre, när vi såg bladverken genom Valentins ögon. Tänkte att promenaderna skulle bli så mycket fattigare när löven inte längre avtecknade sig mot himlen.

Istället släppte Valentin plötsligt skallran han sög på och stannade upp ett ögonblick där i vagnen. Innan han tjöt till av lycka över de kala grenarna högt däruppe, över de röda bären och de gröna barren på buskarna och träden.
Och vi kan stå i fönstret och vinka till min älskade när han väntar på bussen till sitt jobb nu, för han kan se oss ifrån vägen.

November är så mycket ljusare än jag minns. Blundar jag till mot solen en stund, slappnar min kropp och mitt ansikte av, som om det vore sommar ännu. Aldrig kunde jag väl tro att november skulle vara en månad att samla ljus och sol i, men nu är det så. Samtidigt finns den ju där, den oundvikliga förgängligheten. Kanske var det därför jag blev så berörd när jag passerade det mörkt gula huset med den avskavda bruna färgen på stuprör och dörr häromdagen. På gården stod en gammal farbror och krattade med en metallräfsa som skallrade bland de prasslande löven. Jag såg att fönstrens persienner var nedfällda, att ingen kikade ut, vinkade, höll sällskap ens på håll. Och jag önskade farbrorn doften av kokkaffe när han slog upp dörren och skrapade skorna rena på hallmattan. Sköra kaffekoppar i porslin, nästan genomskinliga i hans händer. Färdigbredda limpmackor med kokt skinka och ost. Sockerbitar att nypa tag i en efter en med fingertopparna, i en skål med skirt målade blommor. Elvanyheterna på radion. Skalade potatisar i en kastrull med vatten och salt på spisen, färdiga att koka till middagen sedan. En människa till vid bordet. Någon slags samtal.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

04 november, 2013

Tandsprickning

Det är tandsprickningstider. Kliande, onda, gråtande för Valentin. Bärande, vaggande, vyssjande, sjungande, för mig och min älskade. Dimmiga dagar och vaknätter. Bitringar på kylning bland matlådor och grönsakspåsar i vår frys. Alvedon beredd utifall, men ännu räcker sången och kramarna för sömn, som lindring. Stå ut, vänta ut. Känna på det ömmande tandköttet på vår unge och hoppas att pinan snart är över. Men det är ju som min mamma mycket riktigt sa:"Han kan ju inte gå utan tänder hela livet", och det har hon ju rätt i. Önskar bara att vi kunde förklara det för Valentin, så att han får veta varför han har ont, och varför vi inte kan få det att sluta.

Jag sitter och blindstirrar framför mig i soffan med min sovande unge i knäet. Vadderad av trötthet slösurfar jag på telefonen, orkar inte göra annat, vill bara bli förströdd, serverad. Så läggs nya foton ut på Facebook, det är bilder från en annan stad, ett annat land. Foton av främmande gator och torg, stränder, ett djupblått hav. Det är statusuppdateringar om spännande möten och nya vägar, resor med tåg, med båt, med flygplan.

Och jag känner det välbekanta stynget inuti. Jag gör mig beredd, stålsätter mig inför fortsättningen, den som alltid brukar komma, särskilt nu. När den fuktiga gråheten och de brunsvarta uppluckrade löven övermannar mig, parar ihop sig med förhatliga november, stjäl mina färger. Då kommer den, instängdheten. Rastlösheten. Längtan efter att lämna allt, resa iväg, vartsomhelst egentligen.

Men ögonblicket bara passerar, stynget sluts igen. Ingenting mer händer hur jag än letar, känner efter. Och jag tänker på hur ofta jag tror att jag vill iväg, hur det är min reaktion, den spontana. Därför att det brukade vara så. Därför att det var mitt jag, mitt obönhörliga sätt att leva. Det är så märkligt att förstå att det inte längre är min väg att gå, att märka hur stynget kommer mer och mer sällan, varar allt kortare tid, bara finns där av gammal vana.

Jag ser på Valentin, hör min älskade där han pysslar i köket och förundras över hur lycklig jag är, hur hundraprocentigt säker jag är på, att det är precis just här jag vill vara.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

28 oktober, 2013

Ä - Ärgade, Ängel

Den här månaden är jag med i en bloggutmaning till förmån för Bröstcancerfonden. Ni kan läsa om det här.

******************************************************************************************************

Ärgade
Den tunga koppen mönstrad i svart och i grönt, fanns hemma hos Tant Märta. Jag tog fram den ibland, bar den försiktigt till köksbordet, jag fick använda båda händerna för att orka. Tant Märta var noga med att jag inte skulle stoppa ner handen i koppen, jag kunde sticka mig på de olikfärgade majblommenålarna som blivit krokiga efter att hon burit dem på sin kappa. Koppen hade en annorlunda struktur just där mönstret var. Det kändes skrovligt, liksom randigt, upphöjt mot fingrarna, när jag vände koppen uppochned över köksbordet för att titta på skatterna.

Där fanns gummisnoddar, gem, grågröna sudd och avlånga hårnålar. Majblommorna då, och ärgade kopparslantar. De var bruna, delvis gröna, en beläggning som kändes annorlunda. Det var åldern, berättade Tant Märta. Precis som på tuppen som gol i vindarna på taket över den gamla kyrkan, kunde man se att åren hade farit fram med slantarna.

Bilden visar de ärgade kopparslantarna i förgrunden och de gyllenbruna, blänkande kopparsticken som hängde längs med väggarna i Tant Märtas kök, i bakgrunden. Kopparsticken som mycket väl kunde tänkas vara lika gamla som tuppen och slantarna, men som inte hade färgats gröna med tiden. Skillnaden, sa Tant Märta, var att de vårdades omsorgsfullt med puts och med trasa.

Ängel
I mormor och morfars stuga, i sovrummet med de breda, bruna takplankorna och de mörkt gröna vävtapeterna, såg min mormor en ängel. Under en av alla de kvällar hon låg svårt sjuk, stod den plötsligt där. Jag tänker mig bilden med ängeln som ett ljus i människohöjd, min mormor i sängen bland vita kuddar och mjuka lakan, och så tavlan som hängde på väggen ovanför. Det var en sådan tavla som föreställer två små barn som flyr på en bro över en fräsande fors, med en ängel bakom sig. Den håller sina vackra vingar över dem som en mjukt skyddande mantel, vakande, redo att fånga dem, om bron skulle brista och de falla igenom.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

21 oktober, 2013

U - undulat

Den här månaden är jag med i en bloggutmaning till förmån för Bröstcancerfonden. Ni kan läsa om det här.

******************************************************************************************************

Undulat
Jag minns inte exakt hur gammal jag var, men jag gick i lågstadiet när vår undulat Tangla blev sjuk. Hon slutade kvittra och äta, satt håglös och tufsig på sin pinne, stirrade blint. De vackra, gula fjädrarna började falla, genom det tunna skelettet spretade dun. Mina föräldrar berättade för mig och min syster att Tangla skulle dö. De visste det inte säkert förstås, men de trodde verkligen att det var så det skulle bli. Men sådant är ändå svårt att tro, att förbereda sig på, och hur gör man under tiden, när man väntar? Det blev som vanligt ändå på något vis, fast med oron då, med hoppet som steg och sjönk, och med värmelampan som lyste genom burens smala stänger, såväl på natten som på dagen.

Så kom ändå den där stunden. Den jag inte ville ha in i vårt hus, i min verklighet eller ens bland mina tankar, jag ville verkligen inte det. Men den kom, och den gjorde det när pappa var på jobbet och mamma och min lillasyster hade gått till affären. Själv satt jag vid köksbordet och läste när jag hörde ett svagt ljud från buren på byrån intill. Jag såg Tangla svepa sakta med sina vingar, göra hackiga mönster i sanden på burgolvet. Skaka, flacka med blicken, andas i stötar, den korta stunden var evig där i vårt kök. Jag ville springa därifrån, till mamma och min syster i affären, men samtidigt ville jag inte att Tangla skulle ligga och dö alldeles ensam, så jag stannade kvar. Jag tror att jag sjöng, jag vill att jag öppnade burdörren och strök henne lite över det duniga bröstet, men sanningen är att jag inte minns om gjorde det. Men jag vet att jag grät över Tangla och över att vara ensammast i världen. Över maktlösheten, över att jag inte kunde göra något för att stoppa det som hände. Och jag minns den märkliga blandningen av tomhet, lättnad och sorg när döden kom till slut, tog Tangla ifrån mig. Hur mamma och min syster kom hem strax efteråt, hur jag såg dem genom köksfönstret, sprang ut och kastade mig i mammas famn där på gårdsplanen.

Vi begravde Tangla under häcken som löpte längs med gräsmattan i vår trädgård. Det lilla korset vi gjorde av hoplimmade glasspinnar, är dagens bild. Det och dess text "Vila i frid Tangla", som lyste bland de prasslande, brunt krullade löven.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

14 oktober, 2013

N - Näsor, Nejlikor, Näranäranära, Närvarande

Den här månaden är jag med i en bloggutmaning till förmån för Bröstcancerfonden. Ni kan läsa om det här.

**********************************************************************************************************

Näsor
Det är höst, jag är på promenad med andra barn och någons mamma, jag minns inte vems. Luften är hög och klar, solen skiner, jag har nya skor som väger mer än dem jag bar under sommaren. Plötsligt stannar mamman upp under en lönn. Hon säger att vi ska få nya näsor allesammans. Jag förstår ingenting, det verkar jättekonstigt! Till hon böjer sig ner och plockar upp något från marken. Det är våra nya näsor, de räcker till oss alla, vi får flera stycken! Och hon visar hur vi ska fästa dem längst ut på nästippen. Så tågar vi vidare, fnissande med våra näsor pekande rätt upp i himlen, inte ner mot jorden såklart, hur skulle vi då kunna prata? Där tänker jag mig att jag tar mina foton, det blir en hel rad.

Jag tänker tillbaka på hur näsor blev svårare att finna och att fästa, allteftersom hösten gick. Hur de blev allt torrare, allt jordigare, vittrade sönder allt mer. Hur jag undrade när det skulle komma nya, färska näsor, hur jag längtade litegrand efter det.

Nejlikor
Fotot är från köket i ett av de hus vi bodde i när jag var liten. Lampan bildar en ö av ljus, en bubbla mot mörkret i vrårna och utanför fönstren. Det är december, julafton nalkas. Vi sitter runt köksbordet hela familjen; det är pappa, mamma, min syster och jag själv. Vi gör julpynt och alla är hemma, alla är sams, alla är med. På bordet ligger apelsiner, kryddnejlikor och långa, röda bomullsband. Vi knyter banden kring de gyllene frukterna, och pressar in nejlikor i dem. Där är doften av apelsin och av nejlika, de blandas, fyller andetagen. Det är svårt att trycka in de vassa kryddorna, jag minns avtrycken på fingertopparna, som djupa stjärnor.

Näranäranära
Närvarande
Bilden är från den första tiden med Valentin. De första månaderna, veckorna, dagarna, nätterna, timmarna, minuterna, sekunderna. Jag står framför helfigurspegeln i vårt vardagsrum. Mitt ansikte är så rent, så trött, så mörka är skuggorna under ögonen. Valentin sover i min famn, den lilla kroppen vilar från min halsgrop och ner över magen. Han är utanpå nu, inte inuti som förut. Men närmare och mer närvarande än någonsin någon annan är han, är jag.

**********************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram manuset "Räddare" tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). Jag tycker att ensemblen och regissören har gjort ett fantastiskt fint jobb, så varmt, så innerligt, och jag är så lycklig över det. Nu återstår endast två föreställningar, den 19 och den 20 oktober. Vill ni gå bör ni skynda er att boka plats! Gårdagens föreställning var utsåld, så biljetterna försvinner snabbt.

Så här skriver regissören Martin Hanson om "Räddare":
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


**********************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

07 oktober, 2013

G - Gratulation, Glitter, Glad, Grodor, Grahamsmjöl

Jag surfar runt i bloggvärlden och hittar en utmaning hos Fröken Foto och Bara Sara. Tanken är att varje bokstav i alfabetet kopplas till en dag under oktober månad, och att man ska fota något som börjar på den bokstaven och publicera bilden på sin blogg. För varje kommentar man får, förbinder man sig att skänka en krona till Bröstcancerfonden. Jag känner genast att jag vill delta i utmaningen, men mina bilder blir sällan något vidare värst, åtminstone inte för dem som inte känner mig. Så jag tänker att jag skriver fotona istället, plockar dem inifrån. Jag tänker mig stillbilder sorterade i avlånga plastlådor, grå. Jag tänker på ett mörklagt klassrum, tomt på luft, bänkrader riktade framåt mot en belyst vägg, en knölig duk. Jag hör bilderna som matas fram och skiftas. Ljudmassan från en stor grupp uttråkade människor: dragkedjor som öppnas och sluts igen, de tunga andetagen från dem som somnat. Knackande fingrar över bänklocken, suddgummin i färd att genomborras av blyertspennor. Den malande rösten från läraren, så det plötsliga avbrottet när en bild hamnat uppochned och måste vändas rätt igen.

Så skiftar tankarna och jag åker bil. Jag är barn, vi är på semester. Det finns stora, gula rapsfält utanför fönstren. Jag har fått godis, de är lite kladdiga, ligger knöliga längst ner i påsen. Det gäller att spara för resan är lång, längre än jag kan förstå, det är svårt det där med tider. Så leker vi en lek, det gäller att komma på ord för varje bokstav i alfabetet. Det är en bra lek när man måste vara stilla i en bil i hundra dagar, för så långa är stunderna där bilen rusar fram över vägen. Så rätt som det är har vi kommit till bokstaven G och orden:

Gratulation
Glitter
Glad
Tre ord som hör samman, fogar ihop ett kollage av bilder av födelsedagskalas med glittrande ögon och serpentinsnören. Presenter i blanka papper att öppna varligt, för att vikas ihop och spara till sedan, till nästa kalas, någon annans, inte mitt eget. Men det är inte det viktiga nu, det är det kalasbilderna som är, hur de sköljer över mig. Lyckliga och glada, aldrig svåra, i minnet. För där kommer alla som är bjudna, solen skiner alltid, och saften är godare än den finaste sockerdrickan man kan ställa på de solskensdukade borden.

Grodor
Mjuk, solvarm sand, lite våt efter regnet. Små, små grodor i mina barnahänder. Jag tänker mig att det är grodornas barn, som nyligt hoppat ut i världen. Jag har funderat över det senare, om de var bebisar eller bara en mycket liten art. Jag tar aldrig reda på det, för någonstans tycker jag om den, ovetskapen. Tycker om att grodor, oavsett ålder eller art, väl ändå är som folk är mest, är barn någonstans, inuti eller utanpå, på något sätt.

Så en sista bild, den kommer ifrån vuxenheten:

Grahamsmjöl
Den stora bakbunken på diskbänken. Det röda decilitermåttet i den uppvikta mjölpåsen. Solljuset på väg in genom köksfönstren. Den rutiga bakduken redan framtagen, väntande ovanpå ugnsgallret. Mina händer i degen. Nersjunka, tillfälligt stilla tillsammans med tanken.

************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram ett manus tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). I lördags såg  jag föreställningen "Räddare". Jag tycker att ensemblen och regissören har gjort ett fantastiskt fint jobb, så varmt, så innerligt, och jag är så lycklig över det. 

Så här skriver regissören Martin Hanson om "Räddare":
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Föreställningsdatum:
28, 29 september
6, 13, 19, 20 oktober

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

30 september, 2013

Att göra tillräckligt

Det är en sådan där gråhet ute som skänker vila och förlamar på en och samma gång. Jag sitter i vårt vardagsrum vid fönstret ut mot gården, ser de stora blodlönnarna härifrån. Valentin sover i mitt knä, kaffet ska till att svalna, väntar upphällt i hjärtkoppen intill. Jag har precis loggat ut från facebook, där den vanmäktiga vreden över frikännandet av sex våldtäktsmän, präglar mina vänners statusuppdateringar, delningar, kommentarer. Och jag har svurit, blivit tårögd, tryckt mina likes, delat vidare, kommenterat. Som om det hjälpte!

Jag bloggar inte om politik eller samhällsfrågor, det är ett medvetet val. Jag är för skör för det. Jag mäktar inte med att ta den kampen, jag har inte vapen, inte sköld, inte skydd nog inympat i huden, i min själ. Min ilska flammar upp så lätt, så hastigt, jag vrålar högt, skanderar, blir så arg att jag blir vansinnig! För att sedan känna hur vreden faller samman, går sönder, blir till gråt, en skyddslös liten klump långt bort från alla barrikader.

Jag minns när jag var liten och besökte en vän till familjen. Hon hade en bild på sitt kylskåp, den föreställde ett gråtande, svältande barn. Texten ovanför lydde "Ingen kan hjälpa alla, men alla kan hjälpa någon". Jag tyckte att det var så dumt, så urbota dumt. Varför bara hjälpa en, när man kan hjälpa alla? Tänkte jag. Då. Innan vuxenheten kom och körde över det fullständigt.

Och jag minns när jag började studera skrivande på Ölands folkhögskola. Jag inser hur kokett det låter så här i efterhand, men tro mig, jag hade så oerhört svårt att berättiga mina studier. Jag kunde inte se meningen med att sitta på mitt arsle och skriva, när jag kunde göra något konkret. Jag tyckte egentligen att en utbildning till sjuksköterska så att jag kunde ge mig ut i världen och jobba och hjälpa, hade varit det enda raka. Samtidigt hade jag inte alls någon begåvning för naturvetenskap, och även om jag hade haft det, hade min själ inte mäktat med den typen av arbete. Jag minns hur min fina lärare Majbritt Wiggh tog mina funderingar på allvar och verkligen pratade med mig om dem. Hur hon sa att det jag gjorde var tillräckligt. Hur hon uppmanade mig att utgå från den jag faktiskt var och använda det. Hur hon hjälpte mig att förstå att jag kunde mejsla ut min egen väg för att göra något, någonting för människor runtomkring mig.

Och jag tänker på hur jag gick vidare med de tankarna, på hur viktiga de är för mitt skrivande. På att därifrån kommer min vilja att lyfta fram en mjukhet, någon slags tröst. Därifrån kommer detta att jag vill skriva med hjärtat i handen. Att jag ofta har kommit att skriva om själar som är lite annorstädes, lite eljest i all sin mänsklighet och medmänsklighet, om hur svårt det kan vara, och om att det är okej.

************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram ett manus tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). I lördags såg  jag föreställningen "Räddare". Jag tycker att ensemblen och regissören har gjort ett fantastiskt fint jobb, så varmt, så innerligt, och jag är så lycklig över det. 

Så här skriver regissören Martin Hanson om "Räddare":
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Föreställningsdatum:
28, 29 september
6, 13, 19, 20 oktober

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

23 september, 2013

Älskade Valentin Björn Tage Elion

Jag vaknade till, det var mitt i natten och jag kunde inte se eller höra dig, kände inte genast vart du var.

”Vart är min unge?” ropade jag i mörkret, hann nästan börja gråta där
Innan jag sträckte ut handen. Så en pekfingerlängd från min kropp låg du

Där var du.

Så nära, men en bit ifrån, så långt ifrån att jag hann sakna, känna kalla handen runt mitt hjärta, skräcken komma rusande med ilfart inifrån.
För så nära är du mig.

Det finns stunder när jag tänker att i samma sekund som du började växa, började du också försvinna, resa hemifrån. Och när du gör det, när dina rosiga fötter som vilar så mjukt mot min mage, har fått vingar och flyger dig högt upp genom luften, över alla ängar, alla hav och alla skogar,
Men långt bort från alla himlar!
Önskar jag dig trygghet i den frihet som kommer när du vecklar ut dina vingar, önskar jag att du fyller dem med andetag från alla oss som älskar dig så gränslöst, min unge
Och jag vill ge dig såväl vingar som rötter, jag vill att du alltid ska veta vart du kommer ifrån, så att du alltid vet vart du kan komma 
Hem
Jag vill packa din resväska med mod, med ”älska”, med ”Jag vågar misslyckas, jag försöker igen” eller ”Jag provar en annan väg”
Jag vill packa din väska med musik, dans, sagor, och ett smittande skratt. Med förmåga att se det vackra i det lilla, med vänskap, närhet till dina känslor, med en fantasi som vill dig väl
Och jag tänker mig en väska med glitter så att den alltid ska synas i mörkret, så att du hittar den och vi dig, kalla nätter när du behöver en plats att sova, där larmet inte stör
Och jag vill att du alltid ska veta att vart du än är, vad du än gör, är mitt hjärta aldrig ens så långt som ett pekfinger ifrån
Dig
Så gick texten jag läste för min älskade unge på namngivningskalaset, och lyckan var där. Så starka, så varma, så kärleksfulla var alla vännerna, så många var skratten och kramarna. Och när jag såg ut över alla som samlats för att fira att Valentin finns, och hans moster och morfar sjöng och spelade Mauro Scoccos låt Du är aldrig ensam, kände jag i hela mig, att det var på riktigt, alldeles sant.







************************************************************************************************

Under hösten 2012 arbetade jag fram ett manus tillsammans med Sveriges äldsta amatörteaterförening, "Cirkelteatern" i Årsta (Stockholm). Nu är det äntligen dags att se föreställningen, som fått namnet "Räddare".

Så här skriver regissören Martin Hanson om den:
 "Vi bär alla på en eller flera rädslor. Rädslor som både kan skapas och frodas såväl i vårt inre som yttre rum. Saker som vi påverkar och påverkas av. Dessa rädslor gör något med oss, påverkar oss på något sätt. De kan ge oss drivkraften att förändra, skapa något nytt, annat. Men de kan också passivera oss, få oss att fastna. Det kanske rent av är dessa rädslor som gör oss till de vi är.

Vad händer om vi inte vill och vågar möta rädslorna? Låter oss känna och vara i rädslan, locka fram den ur vår mörka vrå? Då kanske vi öppnar dörren, låter en räddare kliva in. En räddare som ser oss, hör oss, tröstar oss. En räddare som inte ställer frågor eller svar utan bara möter, finns där, säger hej!"

Föreställningsdatum:
28, 29 september
6, 13, 19, 20 oktober

Tid: 19:00
Plats: Teaterlokalen vid Årsta torg
Regi: Martin Hanson
Manus: Frida Mellström
Bokning: Via e-post cirkelteatern@hotmail.com. Ange ditt namn, antal biljetter, samt vilket datum du önskar se föreställningen.
Ordinarie biljettpris: 100 kr.
Studenter och pensionärer: 80 kr.
Föreställningens längd: 1 timme och 40 min.


************************************************************************************************
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

16 september, 2013

"Minns att andas, leka och glädjas"

Det är natt därute, det yr av blåst, jag hör bladen och grenarna på träden. Jag borde sova, men vinden ger kraft. Jag brukar bli lycklig av blåst när den är ljum som nu, den öppnar upp luckorna, dammar ur själen. Men det blir inte mycket till frid ändå i natt, jag ligger vaken och stressar över allt som ska forma ett kalas nu till helgen.

Jag brukar inte ha kalas. Jag kan inte minnas sist jag hade ett. Jag kommer ju ihåg vissa av dem jag har haft förstås, och faktiskt med ett stort leende. Som det när jag fyllde fem och hade fått ett par nylonstrumpor, sådana som bara vuxna hade. Jag satt uppflugen på byrån i hallen, viftade med benen och ropade "Stäng fort, det blir KALLT, jag har NYLONSTRUMPOR på mig!" så snart en gäst steg in genom dörren.

Det är klart att jag har haft fler fester sedan dess, men för det mesta struntar jag i att kalasa. Jag blir så stressad att jag blir olycklig redan innan det har börjat, ångrar mig och vill gå hem, fastän det är hos mig festen ska vara. Jag glömmer så lätt att det är kära vänner jag har bjudit och inte människor som är där för att bedöma mitt festfixeri, och rädslan för att gästerna inte ska ha trevligt ger mig en ansvarskris som besvärar. Det är svårt att inte kunna se alla så ordentligt som jag vill, och jag viftar mest runt och yrar. Försöker prata med alla och envar på samma gång, säga "Hej och välkommen, jag är så glad att du kom", så innerligt, samtidigt som jag vill servera fina kakor, byta till annan musik och kanske skåla med någon.

Men den här gången vill jag att det ska bli på ett annat sätt. Det är ju min älskade unges namngivningskalas och vi ska fira att han finns. Jag vill slappna av och njuta, vara helt och hållet där. Känna glädjen och kärleken yra genom luften, ha ro nog att bli rörd.

Så jag bestämmer mig för att skriva dit en mening på listorna som ligger på vårt köksbord, ett ark för varje "Planera för" och "Kom ihåg". "Minns att andas, leka och glädjas" ska det stå. Så kommer jag alldeles säkert ihåg att göra just det tillsammans med alla som kommer på kalaset, och som till min stora lycka finns kring Valentin.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

09 september, 2013

VLMF

Det är en märklig takt vi lever i, min älskade och jag. Vi dansar tillsammans med Valentin, följer hans nätter och dagar. Vi söker en rytm där alla trivs, har balans att orka känna ro. Det är mycket som ska rymmas i sekunderna nu, viktiga ting som inte tål att väljas bort. Det är sömn, lek, mat, vila, tid tillsammans och ensamtid. Det är det där sömnkontot som töms i samma stund som sömn satts in. Det blir lite skörare än vanligt inuti, ett lite större behov av skydd mot världen utanför, den som kan vara så grym. Det blir ännu viktigare att fylla mina tankar med sådant som gör gott, att noga välja vad jag tar in. Att göra sådant som ger vila, skänker kraft, när sömnen inte finns där och ger frid.

Som under de senaste dagarna, när min älskade kommit hem från sitt jobb:

En filt i gräset, under träden, på ängen bakom vårt hus. Ett glas äppeljuice i min ena hand, i min andra min älskade. Valentins förtjusta skratt åt himmelens och bladens mönster, högt, högt uppe i det blå. Hans lilla ansikte som lyser av fascination när han hör mig och min älskade ge röst åt figurerna i Barbro Lindgrens ljuvliga bok Vems lilla mössa flyger.

Det är sådana stunder som är viktigare än någonsin nu, när dansen går i märklig takt, ibland i obalans. Det är också sådana stunder det blir så lysande, klart, att svaret på frågan bokens Farbrornallen ställer: "Varför lever man för?" (VLMF) inte är detsamma för oss som för tyghunden Röden, han som endast lever för att äta ben.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

02 september, 2013

September

September. Det är tydligt att hösten är här. Jag tände lampan i fönstret för att skingra det grå ljuset i morse, och igår när vi gick stigen ner mot sjön, hade ännu fler blad gulnat på träden. Vattnet var tomt på badande, och inga glada skrik och skratt ekade genom skogen. Istället fanns där tystnaden och ron från de människor som låg på de soliga bryggorna och vände ansiktena mot den krispiga luften. Ibland blir det extra tydligt att tiden går. Stundom är det en lättnad, stundom kvittar det lika, men det händer också att det skrämmer mig. Oftast, som nu, är det lika delar. Jag tänker att det är en del av balansen, av dåtidens sorg och av nutidens skälvande lycka.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

26 augusti, 2013

Om "Canasta, mandelmusslor och sirliga öron"

Ja, hösten är på väg, men det är ännu sommar, och värmen har vänt tillbaka igen. Jag går ofta ner till sjön och badar, simmar längder med molnen ovanför mig, det är fritt och tryggt med dem. Jag tänker så bra när jag simmar, tankarna kommer av sig själva, otvungna, otämjda, jag kan bara plocka bland dem sedan. Jag fyller huvudet med skrivande och med drömmar, såväl nattdrömda som dagdrömda, det är så lyckligt att ha ro att göra det. Ibland har jag också lyckan att ta del av andras besannade drömmar, att inspireras och få kraft av dem. Som nu. Min bloggvän Pär Lifvergren, eller "Livsnjutaren", som driver Si otium est - en blogg om livsnjutning, har debuterat med den ljuvliga boken Canasta, mandelmusslor och sirliga öron. När jag bläddrar bland hans utsökt formulerade betraktelser, gläds jag inte bara över att hålla dem i handen, i en underbar pärm. Jag gläds också över att jag fått förmånen att följa med på Livsnjutarens resa, att jag fått vara en del av den. Jag tänker på hur fint och speciellt det är att han så öppet vågat dela med sig av sin dröm och sin väg mot att besanna den, och på vilket mod det krävs för att visa sin längtan.




När jag tittar ut genom fönstret, ser jag att två människor har slagit sig ner på stenplattorna mellan husen. Med sig har de en stor palett med färger, och det verkar som om de ska börja måla tavlor på den grå gången. Jag tänker att ett bättre sätt att beskriva Livsnjutarens konst att använda orden för att visa oss sin bild av världen på, kan jag inte få.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

19 augusti, 2013

"Den bästa sommaren"

Vi har kommit hem från vår roadtrip nu. Vi har bara varit borta i två veckor, ändå har hösten börjat smyga sig på här hemma. Det är något kulet över himlen, luften bär med sig en friskhet som är ny. När jag tittar ut genom vårt fönster, kan jag se att somliga blad har börjat gulna allaredan.

En ny del av året har börjat. Det är den tid som alltid för mina tankar till nytt, blankt bänkpapper, upprop, och nyvässade pennor. Det är den tid då jag valt att se det som osannolikt att vintern faktiskt ska komma, att höstdagarna faktiskt leder vidare till snö och is. Det är den tid då jag alltid försökt glömma den sanningen, klamra mig fast vid sommaren, njuta av hösten innan vintern tar vid.

Min älskade är tillbaka på arbetet. Vi är inte någons gäster längre och de vi haft på besök, har rest hem till sitt. Det är märkligt tyst här hemma, trots Valentins joller och skratt, trots sångerna och leken, trots att vi lyssnar på musik. Det har varit så många andra röster runtomkring oss så länge nu, älskade röster från vänner och familj.

Det har varit "den bästa sommaren" någonsin, och jag vill inte att den ska ta slut. Samtidigt törs jag hoppas på "den bästa hösten", och på att "den bästa vintern", så småningom ska ta vid. Jag törs hoppas på, att även om de följande årstiderna inte skulle bli "de bästa", ska den lycka "den bästa sommaren" skänkt oss, räcka till.






Ett par minnen från "Den bästa sommaren", är de ljuvliga armband som finaste Tanja som driver På Selmas gata gjort till mig. Tanja och jag lärde känna varandra genom våra bloggar för ungefär ett år sedan. Vi träffades "på riktigt" för någon vecka sedan, och tänk, att lika fin som vår vänskap är här i bloggvärlden, är den i "verkligheten".
 
Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

12 augusti, 2013

Resorna


Det händer något med mitt skrivande när jag reser. Det är som om alla tankar som kan spreta åt olika håll, ge sig av, envist fixera sig vid annat, möts. Ringas in, samlas ihop och blandas, allt tätare, allt närmre, när milen passerar under min kropp. Det är något med stämningen som skapas, den som andas genom orden, i den nerv som uppstår när tankarna inte tyglas, när de tillåts löpa utan prestation, eller tvång.   

 Jag har lånat vännernas dator för att skriva, vi är hos dem på besök. De har en världskarta under sitt tangentbord. Jag tar pauser då och då, låter fingrarna löpa längs med gränserna, över färgerna. Stannar extra länge vid Portugal, landet som för alltid bor i mitt hjärta, det är grönt. Letar en stund efter Indien, det lila, där jag backpackat mig fram en gång. Ser Frankrike, Jordanien, Tyskland och så England, som är beigegrått. Minns min första längre resa, den gick dit, jag åkte själv. Tänker på hur jag däckades av magsmärtor från helvetet, minns världskartan som prydde väggen i rummet där jag låg. Minns hur jag grät i min ensamhet, hur hett jag önskade att det skulle vara lika nära mellan England och Sverige som det såg ut på kartan, där mitt hem bara låg en tumlängd bort.    

Jag slås av hur märkligt det är att mina dagar med Valentin, är de enda som samlat mina tankar som de resor jag gjort med tåg, buss, bil, båt eller flygplan. Ändå är resan med Valentin den enda som på riktigt lett mig hem och inte bort.

Min internetuppkoppling är lite si och så just nu. Därför kan det dröja innan jag kan svara på de kommentarer jag fått, men det kommer. Jag är så glad över att ni skriver till mig och jag vill alltid svara.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

05 augusti, 2013

Under ytan

Jag gick stigen ner till sjön idag, kände skogen under mina fötter; barr, kottar, mossa, stenar. Tog steget ut i vattnet. Ångrade mig sekunden innan jag nådde ytan, huttrade till innan jag kunde andas igen. Började simma med det ljumma vattnet runtomkring mig, högt ovan den gyttjiga bottnen. Mindes hur jag gjorde när jag var liten. Hur jag drog djupt efter andan för att få luften att räcka och dök under vattnet med ögonen öppna. Jag ville vistas där länge, och få syn på de väsen jag tänkte fanns där.

Mindes hur jag sa adjö till undervattensflickan som jag hade lekt med under besöket på mina morföräldrars landställe. Mindes saknaden och undran; hur skulle hon överleva vintern, när sjön låg under ett istäcke?

Jag gjorde som när jag var liten, jag dök under vattnet med öppna ögon. Jag stannade där så länge jag kunde och kisade för att se om undervattensflickan bytt sjö och flyttat hit, men jag såg henne ingenstans. Sedan simmade jag tillbaka upp mot ytan igen, till ljudet och livet som pågick där, och till molnen som flög över himmelen.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

29 juli, 2013

I sakta mak

Jag är i sakta mak nu, andas lugnt, fyller på. Det är en sådan där sommar som jag drömmer om på vintern, då när mörkret och kylan äter mig sönder och samman. Det är en sådan sommar som sällan blir, fastän jag gör allt för att få den. Det är en vykortssommar där evighet läggs till evighet, där promenaderna är långa och loja med picknickpauser på solvarma gräsmattor, en sommar med bad varje dag i närmaste sjö. Det är en sommar där vännerna är nära, så kära, där jag reser bort eller tar emot dem hos mig. Där kvällarna är ljumma på balkongen, där skymningen är lysande nära, där rösterna och skratten sjunger i tystnaden efter dagen.

Jag läker inuti. Skriver, lagar mat och bakar, läser igen. Plöjer böcker och vilar i andras världar, låter de tänka och se istället för mig.

Jag sitter på balkongen och dricker kaffe nu, har dragit ut en pall att vila mina ben på. Sträckläser Barbara Voors "Mina döttrars systrar" . Det är en bok om väntan och längtan, om sökandet efter ett hem för såväl kroppen som för den själ som ryms där inuti. Det är en berättelse med många trådar som jag väl känner igen. Så lägger jag ner boken för en stund, ser ut över balkongräcket, på grannens hund. Han står ivrigt vaken på bakbenen, vilar frambenen mot uteplatsens staket, närvarande nyfiken. Följer varje ny rörelse på gatan utanför, varje ny varelse som kommer förbi. Jag tänker, rätt så lojt, att andra dagar, många dagar, är jag också han, men inte nu, inte här, inte igår och inte idag. Tänker att det är bra så, det räcker så här för nu, han kan gott betrakta världen åt oss båda två.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

22 juli, 2013

Och vi var jämnåriga där, fastän ingen annanstans

Häromdagen kom så regnet, det fullkomligt forsade ner. Valentin var trött. Han låg länge i mitt knä och sov, djupt, med de små händerna avslappnade mot kinderna. Jag satt och läste, lyssnade på regnet som smattrade mot rutan, flöt i strömmar utanför på marken.

Tänkte på tidigare somrar, valde ut minnen från en särskild plats; mina morföräldrars sommarstuga i Gammelfäbodarna i Gästrikland. Mindes hur varmt vattnet alltid var när vi badade i dammen, min syster och jag. Hur den var så grund att vi kunde promenera rakt igenom den om vi bara höll andan i mitten. Hur vi satt i sanden vid vattnet och rev ut trådar ur handdukarna, hur kalla och stumma våra barfotafötter blev när vi sprang tillbaka till stugan på den instampade, en gång sandade vägen. Hur vi fick rita på väggarna i sovrummet, och hur våra teckningar blandades med dem som mamma och hennes syster ritat när de var barn. Så att våra åldrar avspeglades på väggarna, hur vi var jämnåriga där, fastän ingen annanstans.

Och jag tänkte på när vi åkte till Tyresö slott; jag, Valentin och min valde bror som också är Valentins gudfar. Hur vi bara var där i solen. Låg länge under ett träd och tittade på hur solen lyste igenom bladverket, hur vi lyssnade till prasslandet. Hur han fascinerades av det, Valentin. Gjorde stora ögon, munnen öppen. Jag tänkte på att jag alltid vill minnas det; hur han plockar ut en liten bit i tillvaron, upplever bara den.

15 juli, 2013

Om konstprojektet "Mirakel"

För en tid sedan skrev jag ett inlägg om mysbyxvännerna. Det handlade om de vänner som färdas genom livet i samma farkost som jag själv, och som jag vet kommer att finnas i  mitt liv i hundratals, tusentals år.

En av dessa mysbyxvänner är den underbara konstnärinnan Martina. Hon driver bloggen Att ge och få - och ibland även ta, men denna måndag lånar jag ut min blogg till henne:

Hej.

Det är jag som är Charlies mamma.
Jag bar på Charlie i tjugonio veckor.

Jag bor i Lissabon stora delar av året. När jag var på väg till flygplatsen för att resa hem för sista gången innan det var dags att föda barn, bestämde sig Charlie för att komma. Han föddes tio veckor för tidigt på ett sjukhus fyra dagar senare.

Vi har haft tur. Charlie föddes stark och frisk och har så förblivit. Idag är han en aktiv och pigg sextonmånaders kille.

Alla har dock inte sådan tur och många föräldrar till för tidigt födda (prematurer), får kämpa med sjukdom, oro, problem i förhållandet, amning, resor, ekonomi med mera.

Jag har startat Konstprojekt Mirakel med tanken att med hjälp av underbara vänner och främlingars stickade och virkade lappar, skapa ett eller flera konstverk för försäljning. Intäkterna ska sedan doneras till
 
www.prematurmirakel.se.

Jag hoppas att ni blir inspirerade till att vara med i detta projekt. Färg, mönster, material; det spelar ingen roll. En 10 gånger 10 cm stor lapp och du är med och bidrar till att små mirakel och deras föräldrar får det de behöver. För er som vill följa projektets gång finns en sida på facebook som heter Konstprojekt mirakel. Där finns också information om vart ni kan skicka era bidrag. Ni som inte har facebook, kan e-posta mig på cronholm1978@gmail.com.
Tack på förhand,
Martina


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar,
Frida
 

08 juli, 2013

"Love will make this garment last longer"

Det är så med lyckan och med den intensiva närvaro jag känner just nu, att den stundtals slår över, lämnar ett allt för litet utrymme, en allt för liten plats att andas ensam i. Jag kan ha svårt att märka det ibland, jag bara skrattar vidare, kör på, till ilskan (det är oftast den, sedan gråten), slår ut allt, kräver sin återhämtning.

Som idag: Fann mig fräsande, snäsande ilsk till tårarna kom och jag grät en god stund, där på badrumsgolvet.

Gick en promenad tillsammans med min älskade och Valentin, och fick prata, prata och prata av mig, till vi kommit fram till sjön och jag kunde simma länge i det svala vattnet.

Och det känns bättre nu, helt, inte så fransigt. För det är som det står i Valentins pyjamas:

"Love will make this garment last longer. Handle with care."





Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

01 juli, 2013

Den rytm som är hans som är min

Jag ser över min blogg och inser hur många av de inlägg jag har skrivit som bygger på minnen, tillbakablickar, jämförelser mellan förr och nu. Jag undrar varför det är så. Lever jag så mycket bland mina minnen, eller har bloggen blivit ett sätt att återvända till dem, att knyta ihop dem med nutiden, finna ett sammanhang, trådar mellan tider? Jag vet inte.

Samtidigt: Jag har aldrig levt så mycket i nuet som nu när jag lever så nära mitt barn, i hans tid. När våra nätter smälter ihop med våra dagar. När det inte ges tid för tillbakablickar, minnen och gammalt, när allt är nu och nu och nu. När hans rytm är min, den enda. Hans sömn. Hans hunger. Hans glädje. Hans sorg. Hans nu.

"Njut", säger människor till mig. De är vänner, bekanta, främlingar som stoppar mig på gatan. "Passa på och njut!" säger de och jag svarar att jag gör det. Jag tror att de menar att jag inte ska springa förbi, skynda snabbare, eller släpa efter Valentin. Att jag ska vara i nuet under den korta tid rytmen i mitt liv är hans, när vi är näranäranära, närmare än någonsin någon annan.

Och jag anar ett stråk av sorg i deras röster. Jag tänker att det är samma stråk som kommer till mig när jag sorterar ut den första omgången kläder som Valentin har vuxit ur.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

24 juni, 2013

Ställtid

Det kliar inuti själen och tanken idag. Det är en liten rastlöshet som stressar, skaver, vinkar ett behov om att återta kontrollen, få ordning på tankar, rada upp, ordna till, se efter vad som är vad. Det blir alltid så när jag haft mycket omkring mig. Visst har det varit roliga dagar med glada möten och midsommarkalas, men jag blir alltid lite ledsen efter sådana tider, oförklarligt låg. Sedan minns jag vad jag glömt och saknar. Det är ställtiden. Jag behöver landa i det som sker, andas. Låta allt sjunka in. Se det bli minnen av vissa ting, och spinna vidare på andra.

Det är molnigt ute och det passar mig bra. Idag hade jag inte mäktat med solen. Den är underbar, men kan också stressa, kännas obarmhärtigt rask och manande, i synnerhet dagar som den här. Idag behöver jag det rofyllda i ett regn.

Valentin sover lugnt i vagnen bredvid mig, balkongdörren står öppen mot gården. Det doftar regn, blåser stilla i träden, men solen lurar bakom molnen. Det måste ha kommit en skur som vi sov förbi tidigare i förmiddags, den asfalt som inte skyddas av träden, är mörk. Jag hoppas på ännu ett regn, ett ihållande, svalkande. Då ska vi gå ut i det, Valentin och jag, och jag ska låta tankarna forsa längs gatorna, tillsammans med regnet.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

17 juni, 2013

Ljuden

Ljuden är så annorlunda nu när jag lever mina dagar med en människa som hör allting för allra första gången.

Frukostflingornas rasslande ner i skålen. Barnvagnens hjulsnurrande mot gruset, gräset, asfalten. De viskande bladen.

Att jag kan höra hur vädret är, har jag inte tänkt på förut. Jo, regnet förstås, och blåsten. Men inte att en mulen dag låter annorlunda än en solig.

Jag väljer bort teven och musiklyssnandet allt oftare. Radion, som brukade gå för jämnan, är tyst. Det finns liksom inte plats annars, för alla ljud, känner jag.

Men det handlar också om något annat. Att jag orkar, önskar, vill och kan vara närvarande nu, i hela mitt jag.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

10 juni, 2013

Världen innanför

Valentin ligger och sover. Han är djupt avslappnad, den lilla munnen vidöppen, andhämtningen lugn. Så händer något, skriket kommer plötsligt, förtvivlat, från ingenstans. Hela kroppen spänns, ögonen öppnas trots sömnen. Vi skyndar till. Lägger lugnande händer omkring honom, tröstar, talar mjukt. Försöker nå in till hans drömmar, ändra dess riktning, ge honom ro. Vi undrar vad som sker inuti honom, hur mardrömmarna ser ut, och jag tänker på mina egna. På att trots allt som hänt genom åren som gått, trots allt det jag upplevt, lärt, varit med om, har huvudtemat för mina mardrömmar inte ändrats. Det är eld, det brinner, jag är fången i hettan från lågorna.

Jag tänker på en av de filmer jag älskar mest. Den heter De förlorade barnens stad. Den handlar om en vetenskapsman som kidnappar små barn och kopplar upp dem mot en maskin i hopp om att stjäla deras drömmar. I en scen tar sig en äldre flicka fram till maskinen och in i en liten pojkes huvud. Han är mitt i en fruktansvärd mardröm när hon stiger in. Hon lyfter upp honom i sin famn och bär ut honom från hans dröm, räddar honom. Jag minns när jag var liten och kom på att om jag öppnade ögonen när jag drömde en mardröm, vaknade jag. Jag tänker att när Valentin blir stor nog att förstå, kan jag åtminstone lära honom det.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

03 juni, 2013

Jag vill att orden ska omge mig

Jag har fått hit mina böcker nu. De som har stått på olika platser, olika vindar, omhändertagna av andra, väntandes på mig. På att jag skulle sluta flacka runt, bo i resväska, lägga min hatt i kortvariga hem.

Nu står de där i hyllorna, i dubbla rader, annars får jag inte rum med alla mina böcker. Jag tycker egentligen inte om att en del av dem är dolda, jag vill att alla titlar ska synas, att alla ord ska omge mig. Jag vill inte välja vilka böcker som är viktigast; vilka som ska synas och vilka som inte ska göra det. Ändå står de bara där och samlar damm nu, är skådebröd, prydnader.

Det är för att något hände med mig förra året, då, när allt var så tungt. Det var ett helvetesår det där 2012, på flera sätt, på många vis, det säger vi ofta till varandra; min syster, min älskade och jag. (Så här i efterhand vet vi ju att det också var ett lyckans år, eftersom Valentin kom till. Men det visste vi inte då.)

Sådana helvetesår sätter spår, ynglar av sig på allehanda, oväntade sätt. För mig blev det omöjligt att läsa. Jag som läst så länge jag kan minnas - mycket, alltid, hela tiden och som en nödvändighet i mitt liv, slutade plötsligt. Det var en sorg, och det dröjde innan jag ville förstå att det hänt. Jag gick till biblioteket och lånade böcker precis som vanligt, men lämnade tillbaka dem olästa, oöppnade. Jag köpte böcker, men lät dem ligga kvar i kassarna.

Det tog sin tid innan jag förstod vad det var som hänt:

Jag kunde inte följa trådarna genom raderna, fokusera, jag var för slutkörd för att bidra med mitt känsloliv. För det är ju så det är att läsa, att man själv fyller på med det som orden inte räcker till. Har man inte kraft till det blir orden döda, stela, faller platta i marken, saknar liv.

Så häromdagen när jag gick förbi bokhyllan, såg jag en bok jag inte läst. Jag fastnade för titeln, läste på baksidan, öppnade den och läste de första raderna för att se om språket tilltalade mig. Precis så har jag alltid gjort när jag söker efter något att läsa, det är en invand procedur.

Så plötsligt fann jag mig läsande en bok igen, lika plötsligt som jag upphörde med läsningen, har jag börjat igen.

Jag antar att cirkeln är sluten, jag antar att jag har börjat om igen. Eller fortsatt kanske, det beror på hur man ser det.

I vilket fall som helst, boken heter "Ibland undrar jag om jag minns rätt" och är skriven av Astrid Trotzig. Om du mot all förmodan skulle snubbla över min blogg, Astrid, så vill jag säga "Tusen tack!" till dig.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

27 maj, 2013

"För minnenas skull"

Det är natt och tankarna vandrar. Så där dimmiga, immiga, sömndruckna som de blir mellan mina host - och snorattacker och Valentins amningar. Jag tänker att imorgon är det måndag och dags att blogga igen. Och jag vill skriva om ett minne, något vackert, inramat. Något pyntat, med angenäm doft och smak.

Istället hamnar jag i en annan fåra. I ett minne, javisst, men ett mörkare, naknare. Jag minns en kvinna som hälsade på i mitt föräldrahem en gång när jag var elva. Åtminstone tror jag att jag var det, jag minns trägolvet i vardagsrummet i det som var hemma då, glasdörrarna.

Kvinnan var en ung vuxen, till och med jag kunde se det, fastän jag själv var ett barn. Så här i efterhand tänker jag mig...trettio år? Tjugofem? Jag vet inte så noga, men någonting sådant. Jag minns att hon var vacker, olik andra vuxna jag sett, med sitt snaggade hår, sina mörka kläder, sin färgglada sjal. På ena sidan av hennes huvud löpte ett ärr, skinande vitt. Det var det som låg till grund för det samtal som ägde rum mellan de vuxna. De talade om hur hon hade blivit en kvinna utan minne. Hur de enda bevisen, de enda minnen hon hade av allt det hon upplevt, var fotografierna i hennes album. Jag minns hur märkligt det var, hur otroligt hemskt, hur jag såg på mina egna foton efteråt, försökte föreställa mig att jag var med om samma sak som kvinnan som kom på besök.

Det är henne jag tänker på när jag ligger vaken denna natt och bläddrar i mitt huvud efter minnen, skissar på den text jag ska lägga upp på min blogg. Jag tänker på hur grymt det är, hur oförståeligt, svårt. Att jag kan ligga vaken tjugofem år senare och minnas den där kvinnan, när hon inte minns vad hon gjorde igår.

Titeln på detta inlägg har jag hämtat från den fantastiska Eva Dahlgrens samlingsskiva.

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

20 maj, 2013

Låt regnet kyssa dig

Det är inte bara solen jag saknar under vinterhalvåret, jag längtar också efter regnet. Det som faller så där stilla, eller sköljande, rasande, befriande, ljumt. Jag kan tycka så mycket om det tillåtande i det, i allt det mjuka. Att få dra slarvjackan över trasigtröjan, strunta i att fixa till mitt hår. Vandra ensam genom vattenpussar, känna regnet skölja över ansiktet, stanna till ibland, blunda.
Och doften! Under tiden, efteråt, innan.

Som nu ikväll. Ljuset är mjukt där utanför, och himlen. Jag väntar på ljudet av de första dropparna mot fönstret, hoppas att de kommer lagom till jag krupit i säng. Så att det blir som i vaggsången mamma och pappa brukade sjunga för mig när jag var liten, den jag gärna sjunger för mitt barn:

Låt regnet kyssa dig
Låt regnet kyssa dig
Låt regnet släppa klara silver -
droppar på ditt huvud
Låt regnet sjunga sin vaggsång för dig

Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.


13 maj, 2013

"Våren är för evigt ny"

Jag lever våren, lever solen, lever de knoppande blommorna och träden. Det är så det blir när årstiden och vädret i den, gifter sig med känslan inuti mig. Jag går och går med barnvagnen över bara asfalten, längs med vattnet på mjuka skogsvägar. Jag går med Valentin i famnen, över trägolvet i vårt hem. Jag går stundtals smygande, hyssjande, oftare vaggande, vyssjande, sjungande sånger, ibland bara nynnande, hummande, när tröttheten tar överhanden.

Kanske är det allt det nya hos mig och i våren runtomkring mig: Kraften, det intensiva nuet och naturens återuppståndelse, som får mig att tänka på tidigare vårar. På hopprepspremiärer och på den gröna cykeln jag fick när jag fyllde tio. På valborgsfiranden vid kasen och på sångerna vid den. På förra årets vår, den som präglades av stroken som drabbade mamma först och oss alla sedan.

Så ringer telefonen. Det är mamma som vill berätta att de har planterat en ny buske i trädgården.

"Den heter mormorshallon", säger hon. "Tänk, när Valentin blir större. Då kan han hälsa på hemma hos sin mormor och plocka bären."

När jag lagt på, tänker jag länge på en rad ur visan "Alla fåglar kommit ren":

"Våren är för evigt ny", och jag tänker att jag vill tillåta den att vara det.


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

06 maj, 2013

Ljusa kvällar om våren

Det är något med våren som värker i mig, den känns så starkt att den nästan är smärtsam. Sådant är dess intryck, avtryck, i mig. Och jag går mitt i den, mitt bland blommorna och träden, och jag känner det starkare än någonsin inuti mig:
Det nya i våren när den smälter samman med den starka lyckan, med den ofattbara kärleken jag känner till mitt barn, där jag går med honom i vagnen.

Som igår när vi tog en kvällspromenad, min älskade och jag. Drog barnvagnen bland de sjungande fåglarna, längs med vattnet. Vi pratade om den tid som var just innan denna, om de långa, mörka månaderna, som är en del av lyckan nu. Vi mindes illamåendet och kräkningarna som aldrig släppte sitt grepp om mig, liksom värken i kroppen och de avdomnade händerna, men mest av allt mindes vi oron. Hur den stal min förmåga att glädjas, hur jag inte vågade tro, att detta lilla liv som är vår Valentin, hade kommit för att stanna. Vi mindes hur oron smälte samman med den långa, tunga vintern, hur kylan och mörkret drog ner mig med sig, hur tiden tycktes bli allt längre, trots de kortare dagarna. Hur vi promenerade tillsammans då liksom nu, drömde oss bort till våren. Hur vi sa  till varandra att då, tänk då, är allt detta över. Får vi ha honom hos oss då? Får vi promenera tillsammans med honom då, får vi dra honom i en barnvagn?  Får vi rå honom, pussa honom, bära honom i våra armar då, bland de nyutslagna blommorna, de knoppande träden?

Och jag mindes de stunder jag vågade tro. När de ögonblick lyckan i förväntan var starkare än oron och rädslan. När jag såg inuti mig hur vi skulle promenera tillsammans vi tre, som vi gör nu, under ljusa kvällar om våren.


Till nya läsare vill jag säga att ni är så innerligt välkomna hit, och att jag bara bloggar på måndagar.

29 april, 2013

Håller ihop när vi faller isär

Det här inlägget skrev jag för snart två månader sedan, men det har inte varit rätt tid att publicera det. Egentligen passar det inte min sinnesstämning idag heller, men det är ändå fint att läsa det så här i efterhand och att dela det med er.

Ibland blir det för lyckligt, för berörande, nära.
Då vill jag inte må bra, inte tänka ljusa, vackra tankar.
Vill jag vältra mig i elände, tycka synd om mig, nicka eftertryckligt, humma olycksbådande, självgott säga:

"Jo lu´, jag sa ju det, det var ju det jag sa!"

Det är sådana dagar jag drar ner persiennerna, stänger av telefonen, ber min älskade om ursäkt i förskott, säger:

"Det är inte du, det är jag!"

Startar upp datorn, tittar på avsnitt efter avsnitt av 24 , serien där den desillusionerade Jack Bauer tar livet av folk enligt utilitarismens regler, på löpande band.

Det för mina tankar till grundskolan. Läraren brukade fråga om vi var rädda för de uppstoppade djuren i biologisalen, om vi fann de obehagliga, och visst gjorde jag det. Men det var ingenting mot känslan inför rymden, den vilsenheten, den bottenlösa rädslan, det var inte det.

Så kommer min älskade in i rummet och håller om mig i alla fall och ändå, fastän jag är full av taggar, vass att ta i, helt och hållet så.

Jag sitter i hans famn och jag tänker på raden ur Mia Skäringers text:

Håller ihop när vi faller isär
som kärleken är

Och jag är så lycklig över att min älskade finns och att han är just här.

22 april, 2013

En dag som skaver

Det är ljummet ute, vår, som jag längtat. Min älskade och jag tar en promenad i solen. Valentin ligger i barnvagnen, vi är lyckliga, stolta, tycker att hela världen borde se hur nya han och vi är, hur vacker han är, hur oroliga vi är! Tittar in i vagnen gång på gång, andas han? Han andas väl? Ja! Ja, ja, ja, det gör han.

Så uppfyllda är vi av hans närvaro. Samtidigt: Det är en dag som skaver. I minnet. I hjärtat. Det är på dagen ett år sedan det där telefonsamtalet från min syster. Det där hon berättade att mamma hade fått en stroke. Att vi måste åka till Mora lasarett nu genast, det fanns ingen tid att vinka på, ingen kunde svara på hur allvarligt det var, bara att!

Och jag, jag bara stod där i vårsolen med telefonen i ena handen och med kassen med loppisfynd i den andra och stirrade en stund. Innan jag samlade ihop mig, skrev en "Att göra - lista" i mitt huvud, där i overkligheten:

1. Ringa till min älskade som var på fotbollsplanen så att han kunde hämta bilen.
2. Ta bussen hem.
3. Ringa till sjukhuset och tvinga dem att tala om för mig hur allvarligt det verkligen var.
4. Packa.
5. Ringa till vännerna vi var hembjudna till på kvällen och ställa in.

Sedan: Hur vi kastade oss i bilen, hur vi körde, körde, körde, hur vi försökte stänga av våra hjärnor och vårt medvetande, för att stå ut med alla mil som måste gå innan vi var framme, med all den asfalt som måste passera under de rullande hjulen. Hur vi tvingades inse att vi var tvungna att stanna och äta, hur oviktigt det än kändes, mitt i allt. Hur jag åt spaghetti och köttfärssås på en pizzeria i Falun, allting annat var stängt.

Hur vi kom fram till lasarettet, sjukhuslukten, dessa långa korridorer, så rummet med sängen med mamma i, hur det var hon som låg där, men ändå inte på något sätt. Så liten var hon, mycket mindre än jag mindes. Armarna, de som brukade röra sig så outtröttligt, vilade längs med sidorna, som vore de utan liv.

Hur vi sov över på sjukhuset, min syster och jag, på en bäddsoffa i rummet bredvid mammas, i någon slags förråd. Hur trötta vi alla var, hur ansiktsgrå, uttröttade, energilösa. Hur tårarna inte fanns där, inte då.

Så idag. Hur hon överlevde, hur vi alla lever. Hur svårt det är, att mitt i tacksamheten, också sörja det som hänt och det som var. Hur hon kämpar i ett lopp som ingen av oss känner, med ett mål som hela tiden ändras, flyter. Hur det är hoppet och hopplösheten med stroke.

15 april, 2013

Valentin - tid

Vi är i en bubbla av närhet; min älskade, vårt barn och jag.
Vi går på Valentin - tid.
Sover när han sover, är vakna när han är vaken.
Det är nätter som smälter ihop med dagar, med ögonblick som läggs till ögonblick. Är mjuka sjok av tid som böljar i en rytm som bara är, som vågor att vaggas i.
Som belyser, förstorar, förstärker: Hans lillfingernagel. Hans näsa. Doften i hans nacke. Den mjuka huden på hans mage, på armarna.
Ögonen. När han öppnar dem. Hur de är portar till en världsrymd.
Jag sjunger sånger jag glömt fram till nu.

08 april, 2013

Det bidde inget blogginlägg. Det bidde en bebis!

Jaa, precis så är det!
Igår kl. 17:03 fick jag och min älskade universums vackraste unge. Han heter Valentin, är 49 cm. lång, väger 3110 gr. och är alldeles på riktigt, och det mest otroliga, overkliga som hänt på samma gång.

01 april, 2013

Lite sjuker

Ibland, som idag, är jag lite sjuker. Lite tycka synd om mig själv. Lite ligga under täcket och vara lite risig, lite vråla åt min älskade: "TA HAND OM MIG!"

Därför skickar jag in en pausfågel här på bloggen och utlovar ett riktigt inlägg av mer kvalitativt slag, när jag är frisk igen.

Visserligen har jag visat fågeln förut, men det var ungefär ett år sedan, så för tusan, what the heck, why not? Den är ju ändå och trots allt en av de få fåglar jag har ritat sedan tvångstecknandet i grundskolan, så den förtjänar att visas igen. Visserligen är den död, den här tuppen, men jag tänker att nu när påsken är över är det helt okej.

Och, tusen tack för alla fina kommentarer till mitt förra inlägg! Jag vill svara på dem alla, men det blir när jag har ynkat färdigt och frisknat till mig.

( Om ni vill kan ni läsa inlägget som hör till bilden på http://www.frkfridafortissima.blogspot.se/2012/04/tuppen-ar-dod.html )
 
 

    
                                          

25 mars, 2013

Vägar som korsas inuti mig

Ibland korsas vägarna inuti mig. Det låter underligt, jag hör det själv, men jag kan inte beskriva det på något bättre sätt.

Som för ett par veckor sedan när jag och min älskade var på IKEA och handlade. Gick med stora vagnen, fyllde den. Valde. Valde ut. Förkastade. Valde igen.

Så gick jag på toaletten. Vita, blanka väggar. Toapappersrester på golvet, intrampade, precis innan stängning var det så tydligt att tiden var ute, man skulle gå hem.

Så hörde jag en kvinnas röst. Från taket eller någon av väggarna? Jag vet inte. I alla fall. Sval, korrekt, välartikulerad.

"Känner du dig osäker?" sa den. "Har du valt rätt?"

Jag stannade upp. Ställd. Började formulera svar för mig själv, på de där frågorna. De lät så uppfordrande, välbekanta, hur många år, hur många gånger har jag inte mött dem?

Men jag kom av mig när reglerna för öppet köp började rabblas. Man ska spara kvittot, tydligen. Om man ångrar sig.

De korsade vägarna...som idag. Jag vaknade till efter att ha lagt mig ner en stund och vilat. Gick ut i köket, sömndrucken. Solen sken genom smålamporna på ljusslingan i fönstret, så att den såg ut att lysa utan batterier.

Jag blev stående en lång stund, blundade i den värme som inte finns i utomhusvärlden. Mjuk i kroppen, nästan vaxartad, som om jag smälte.

Till jag öppnade ögonen igen. Såg hur skitiga fönstren var, verkligen, verkligen skitiga. Hur jag verkligen, verkligen borde se till att tvätta dem.

Kom plötsligt att tänka på den där kvinnorösten på IKEA. Kunde höra hur hon ville sälja mig gardiner till nytvättade fönster som ska spegla blanka i vårsolen. Önskade mig ett kvitto så att jag kunde lämna tillbaka den tanken.

19 mars, 2013

Musikalen äR på Avesta teater!

För er som har vägarna förbi Avestateater den 25 - 26 mars, vill jag tipsa om estetiska programmet vid Karlfeldtsgymnasiets uppsättning av musikalen "äR", som Jonas Ek har regisserat, och som jag har skrivit manus till.


Jag minns när jag skrev originalmanuset till "äR". Sara-Kajsa Lundgren som arbetade på Kvartersteatern i Norrköping, kontaktade mig och frågade om jag kunde tänka mig att skriva ett manus för en grupp ungdomar hon jobbade med.

Jag var arbetslös just då. Var hänvisad till en arbetsmarknadspolitisk åtgärd som i folkmun kallades för vuxendagis. Jag undrar om valet av pjäsens tema”Identitet”, hade varit så givet om det inte hade känts som om vuxendagiset gjorde allt för att sudda ut min egen. Karaktärerna blev en spegling av min livssituation och av de människor jag mötte i min vardag. Där fanns känslor av att ha ägnat ett helt liv åt en karriär man aldrig ifrågasatt förrän man blev arbetslös och upptäckte att all den kunskap man skaffat sig, visade sig sakna värde. Frustrationen över alla val som skulle göras i stort som smått, utan att man visste vad de skulle leda till. Funderingen kring den egna identiteten, vem man är i relation till sig själv och till andra, och den känsla av ensamhet och utanförskap det kan väcka.
"äR" har spelats som teaterföreställning vid ett flertal tillfällen. 2006 kom Musikteatergruppen Latadana med ett nytt, spännande förslag som jag genast tackade ja till. Under ett e -postmaraton utan dess like mellan mig, kompositören Johan Larsson och librettisten Hanna Larsson, skapades en musikalversion av "äR". Den har satts upp tre gånger tidigare, senast för snart ett år sedan. Nu är dags igen och jag är så glad över det!
Ps! Av någon outgrundlig anledning bestämde sig blogger för att ändra datum från den 18 till den 19, när jag gjorde en ändring i texten i efterhand. Bara så att ni vet varför detta inlägg annonseras ännu en gång. Ds.

18 mars, 2013

Tankar kring en måndagsblogg

Nu har det gått en vecka sedan jag gjorde verklighet av mina tankar om en måndagsblogg. Det glädjer mig att se att det var rätt beslut. Det gav mig ro. En annan stillhet i kropp och i tanke. Samtidigt: Fler idéer, fler nerklottrade papperslappar med trådar att spinna vidare på; till bloggen, till mitt skrivande. En annan öppenhet i sinnet, en känsla jag saknat. Och då är jag ändå precis i början av den här nystarten. Jag är nyfiken på att se vart den här vägen leder.

Jag är också så glad över alla kommentarer jag fått, alla positiva reaktioner från mina vänner i bloggvärlden. Jag fick känna att jag inte är ensam om att treva runt, tappa lusten, inspirationen, stanna upp, tänka om. Min älskade brukar le varmt när han talar om "den delen av bloggvärlden". Vi hade nästan bara sett den kalla, destruktiva sidan, den som visar sitt fula tryne i massmedia, innan jag började blogga. Precis som jag blev han lyckligt överraskad över att det också finns en så varm sida, så fylld av omtanke. Tack för att ni finns, allesammans!

Melodifestivalen och drömmarna

De svenska uttagningarna för Melodifestivalen är över för i år, och jag har sett alla deltävlingar. Hejat på, glatts, gömt mig bakom skämskuddar. Det är som små kalas varje gång Melodifestivalen visas. Det att dela känslorna, dramat, tårarna, allt det där som är på riktigt, men ändå på låtsas på samma gång. För det är ju inte riktigt verkligt, i alla fall inte för mig framför teven, i vilket fall som helst är det inte på liv eller död för någon.

Men ändå är det så mycket mer för mig än ett teveprogram. Det är minnen från när jag var liten, när Melodifestivalen ägde rum en enda gång varje år. När jag fick vara uppe så sent att det kändes som mitt i natten. Fick sitta med mamma, pappa och lillasyster, bland chipsskålar och saftglas. Skriva poäng, sudda ut, diskutera, fundera, skriva in nya eller samma poäng i de nerkluddrade färdigtryckta dagstidningsrutorna.

Melodifestivalen är också en del av mina drömmar. Jag tänker på hur jag letade efter en artist att identifiera mig med varje år. Att byta ut mot mig själv, där i tankarna. Hur jag sedan återupplevde det gång på gång framför spegeln med den sladdlösa mick pappa gjort av en bit rundstav, en pingisboll och svart tejp. Med Carola iklädd rosa blus, sittandes på en poolkant, plaskandes med benen i vattnet, som affischerad publik på min vägg.

Jag tänker på alla år som gått sedan dess. På drömmarna som ändrats med tiden, förnyats, anpassats, och på de delar som blev kvar. Som den där drömmen om att bo alldeles själv i en lägenhet, där jag skulle sitta och skriva utan att någon störde mig. Fast ibland, då skulle jag ha fest och bjuda hem massor med människor. Jag skulle ordna till kyld, smält vaniljglass att dricka, och bjuda på stekta burkchampinjoner till. Det lät så gott och lite ovanligt på samma gång, tyckte jag.

Författandet, det har stannat kvar. Stekta burkchampinjoner har jag provat på, men jag har inte druckit smält, kyld vaniljglass. Jag har bott ensam, i flera omgångar till och med. Ikväll ser jag mig runt här hemma i längtan efter att min älskade ska komma hem från jobbet. Tänker att det är en underbar tur att inte alla drömmar uppfylls helt och hållet, det är det.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.