Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

10 december, 2012

Huden som öppnas och som sluter sig igen

Igår var en sådan där dag när jag gick i ide. När jag grottade in mig, byggde väggar mot omvärlden, vilade. Låg på soffan och tittade i taket. Adventsfikade till en repris av Melodikrysset tillsammans med min älskade. Fick för mig att jag skulle göra rotsakschips i ugnen och insåg för sent att det tar 150 år i runda slängar, och sedan blir resultatet ändå en katastrof. Sådana saker. Som jag egentligen inte alls hade tid med, men som jag måste göra ibland. Annars kommer dagar när jag inte kan andas, som på beställning kommer de, jag vet ju det, av erfarenhet.

Så satte jag på radion och en tjej ringde in och önskade sig en låt. Hon ville spela den för sin pappa. Nej, hon visste inte om han lyssnade, men hoppades det. De hade sett till att han hade fått en radio, där på sjukhuset. Ja, för han var inlagd, han hade fått en hjärnblödning, för tre veckor sedan hade det hänt.  När programledaren frågade hur tjejen mådde, svarade hon att hon var trött. Annars var det väl som vanligt.

Och jag stod där i köket och donade med mina förbannade rotsaker och kände hur tunn min hud är. Hur nära ytan den ligger, den där sorgen, den där chocken, från i våras när mamma fick sin stroke. Och jag tänkte på hur tjejen svarade på frågan om hur hon mådde, på hur jag förstod så väl, varför hon svarade så. För vad är det meningen att man ska svara? Vad vet man egentligen, när någon frågar hur man mår? När frågan kommer så, mitt i chocken och sorgen, och man vet att man inte kan svara "Jo, det är bra, och du?" som man brukar, fastän man vill?

Samtidigt. Senare lade jag märke till hur huden åter slöt sig, lade sig tillrätta över såret. Och även om jag drömde om mammas sjukdom i natt igen, kan jag känna att tiden trots allt går, det gör den.

19 kommentarer:

  1. En gripande coh sårbar text som berör mig på många sätt. Det är så det fungerar ofta i verkliga livet. De flesta vill inte att man svarar NEJ på frågan hur man mår. De är rädda. Har inte tid. Det gamla slitna citatet att i nöden prövas vännen är fortfarande lika aktuellt. Enklaste vägen är att säga. jodå. Huvudet upp... eller medelvarianten... det är skapligt... och bollen över.. själv då?
    Hm! Hur smakar dessa chips? :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Från hjärtat: TACK för dina ord och reflektioner = )

      Chipsen...tja...inte blev de många, men det fåtål som blev kvar efter att en del bränts och en del lagts i en uppgivenhetsgratäng ist, var faktiskt riktigt goda ; )

      Radera
  2. Jag brukar tänka på dina inlägg som "livsbetraktelser". För det är de verkligen. Du bjuder in oss att betrakta världen genom dina ögon, dina händer. Så vackert och så hjärtekramande.

    Jag förstår dina tankar om vad man egentligen ska svara när någon frågar hur man mår och livet, bokstavligen, har vänts på ända. Jag brukar le litegrann och svara "jämna plågor" om jag träffar på någon bekant. Jag vet helt enkelt inte hur jag annars ska sammanfatta det. Nyligen fick jag ett mail från en vän jag känt i SÅ många år. De senaste åren har vi dock inte haft mycket kontakt, han har flyttat från småstaden till huvudstaden, gift sig, fått drömjobbet, skaffat sig nya vänner... Och så mailar han och frågar hur jag mår, "hoppas allt är okej?"... Och jag blev så ledsen inombords. Jag läste mellan raderna att han ville ha ett kort enkelt svar på frågan. Han vill inte höra om provtagningar och sjukhusbesök. Om hur det känns att få en rullstol. Om alla mediciner som ligger i dosetten eller hemtjänsten som kommer två gånger om dagen. Just där och då kändes det som om jag förlorade en vän. För han ville egentligen inte ha det svar jag kan ge. Den där frågan "hur mår du?", välment men alldeles förfärlig om den ställs vid fel tillfälle i livet.

    Nu när jag läser det du skriver om din mamma och hur tiden faktiskt fortsätter att gå, då tänker jag att det är nog det enda vi faktiskt kan vara säkra på. Att vad som än händer så fortsätter tiden att gå...

    En stor kram till dig denna kalla vintermorgon!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, vännen min, som du lyfter mig med din feedback, vackra människa!

      Tusen kramar

      Radera
  3. ja, huden läker och tiden går. det minns jag så väl från min lillebrors begravning. hur pappa sa: livet går vidare. DET kan man inte göra något åt. Framtiden ger sig icke.
    kram på dig//

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja...visst är det så...
      Kramar tillbaka till dig!

      Radera
  4. Ja det är märkligt med de där såren... hur de en dag är ok att sätta plåster på dom, istället för stora bandage och tryckförband.
    Kram (och du vet vilken sorts kram)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Klart jag vet = ) Och du får en likadan tillbaka!

      Radera
  5. Hu, vad jobbigt att behöva gå igenom något sådant!
    Tröjan är från Rut mfl.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, verkligen...

      Tack för tipset, det ska jag kolla upp = )

      Radera
  6. Tänk så det är... sitter här och har ont i ryggen, men det vet jag går över... så ska inte klaga.
    Men fick lite tid att klicka in i nya bloggar och hamnade hos dig! Vilka fina inlägg, så bra och intressant skrivna. Vad duktig du är som kan fängsla så... och fina kommentarer som också berör! Tack för en fins stund.
    Ha det gott!
    Melodys matte

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, en sådan lycklig och varm hälsning du skrivit till mig! Tusen tack för den och för ditt besök, jag ska strax titta in till dig!
      Allt gott,
      Frida

      Radera
  7. Hudlös är ett fint ord tycker jag och det är det vi starksköra personer är. Ibland måste man ta på sig ett pansar när man ska hantera den stora världen men ibland kan man få gå hemma och göra knasiga rotfruktschips (jag har också gjort det) i hundra timmar och vara just hudlös. Att försöka göra det bra runt omkring när man mår apa. Jag tänker ofta på min lilla Ella på sjukhuset när hon hade hjärnhinneinflammation och bara var 4 år. Jag mår inte bra, men jag har det bra, sa hon till mig när jag tog ut henne på permission till ett kondis. KRAAAM!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så fint det är att vi är flera, gjorda av glas och av pansar, och vilken tur att vi hittat varandra och att vi finns!

      Så vackert Ella ringade in känslan...hon visste så väl, redan då.

      Stora kramen!

      Radera
  8. Ååh du med de vackra alltid berörande orden! nu ramlade jag också in i det där..såsom vi alltid gör. jag är som du, tunnhudad och gråter för minsta lilla..blir rörd när jag ser pappor som köper julgranar..när jag ser barn promenera hem från skolan..när dotra läser om knyttet..
    och jag vet ju hur jag också brukar svara lite överslätande..vill inte göra det jobbit för andra typ..och sen är det ju en sån lång historia att berätta ändå. har haft en låg vecka i ett deppigt hål, men nu så mycket bättre bara för att mensen kom. lite julkänslor tom. bara att rida på den vågen. skickar en till dig med...

    kramar om, Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Fina, skörstarka Lycke, tack för att du finns och tack för din våg!
      Kramar tillbaka

      Radera
  9. Livet är skört, det kan förändras i all hast... Med dina texter får du mig till att läsa dem en gång till, för att de har sådana intryck och jag vill inte missa något i det du skriver :)
    Hoppas att din mamma har återhämtat sig :)
    Vi alla bearbetar sorg och sjukdomar på vårat eget sätt, "hur mår du" kanske inte är det rätta, men jag vet när mamma gick bort så uppskattade jag faktiskt mer att mina kollegor och mina vänner frågade just den frågan än att de bara körde huvudet i marken... Så kände jag iaf!!

    Kram
    Sandra

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så lycklig jag blir över att du skriver så fint om mina texter, rörd i hjärtat blir jag, tusen tack!

      Visst är frågan bättre än tystnaden, det är bara så svårt att veta vilket svar man ska ge, när man inte har orden och när man någonstans förstår att det inte är det de vill ha...

      Mamma återhämtar sig långsamt, vägen är lång tillbaka från en stor stroke, tack för att du tänker på henne!

      Varma kramar,
      Frida

      Radera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.