Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

29 december, 2012

Mysbyxvännerna

I en av Astrid Lindgrens böcker om Emil i Lönneberga, berättas det om en kväll när Emil får en ny vän. Det står att när två pojkar av samma skrot och korn möts, tänds det liksom ett litet ljus i deras ögon.

Det där ljuset, den där känslan av själsfrändeskap, den där omedelbara insikten om att man liksom färdas i samma farkost genom livet, är en av de största gåvorna man kan få. Man vet aldrig när den kommer till en. Det hör till sakens natur att det sker plötsligt, oväntat, här och nu. Men i samma sekund det händer, kan man vara fullkomligt säker på att den vännen kommer att finnas i ens liv, i hundratals, tusentals år.

Jag och mina vänner brukar kalla dessa vänskaper för mysbyxvännerna. Jag tror att det egentligen är en tanke från "Stjärnor utan svindel" av Louise Boije af Gennäs, som flera av oss läste om och om igen när vi gick i gymnasiet. Mitt exemplar ligger i bokhyllan och tittar på mig, tummat och sönderläst, men jag låter det vara. Jag har tänkt ibland att jag ska läsa den igen, nu, nästan tjugo år senare, men jag vill inte riktigt. Jag vill ha den intakt. Jag är rädd att mina vuxenögon ska komma och förstöra.

I boken pratar man om skillnaden mellan en bra kärleksrelation och en bra vänskapsrelation. Man säger att våra älskade inte ska passa oss som handen i handsken, de ska utmana oss, se till att vi utvecklas och går vidare. Vännerna däremot, ska vara som bekväma mysbyxor, som vi känner oss trygga och avslappnade med. Som inte skaver. Personligen vill jag plocka ur båda potterna, blanda och ge.


I natt satt jag i köket och tittade på dekorationerna jag hängt upp i fönstret, nu till jul. Tre likadana ligger inslagna i ett paket som jag ska ge till en av mina mysbyxvänner. Ljuset i våra ögon tändes den kväll vi som fjortonåringar var medtvingade på våra småsystrars våravslutning. Säckhoppning, brännboll och löpning med potatis i sked, var mer än lovligt fånigt, tyckte vi. Det fanns ju annat att göra! Viktiga saker! Som att prata timme ut och timme in! Och de där timmarna blev till dagar, veckor, månader och år, nu är det över tjugo år sedan pratet började den där junikvällen. Ibland kan jag undra hur många ord vi har sagt till varandra egentligen, hur många oceaner av babbel vi har skapat ihop. Vi känner varandra så väl nu att vi inte behöver förklara någonting. Ingenting behöver vi förklara, inte ens sammanhanget kring det vi pratar om. Vi kan lägga till en mening eller två, helt plötsligt, och fortsätta där vi var, fastän det gäller något vi berört för länge sedan. Helt taget ur luften kan tyckas för andra, men vi vet.

Det händer att det går veckor, ibland månader, utan att vi pratas vid. Men det gör ingenting. Vad är väl tid när man färdas genom livet i samma farkost?

Jag tänker mig att de där glaskulorna som figurerna sitter på, är våra livsfarkoster. Den ena älvan är min vän, och den andra är jag. Och fågeln, den är tankarna fyllda med orden, outtalade eller uttalade, som flyger emellan oss var vi än är, min mysbyxvän och jag.

26 december, 2012

Kära bloggvänner, jag ger er...

Nu är julhelgen över, den annorlunda. Gästerna har börjat åka hem en efter en, resterna av julmaten ligger ihopskrapade i omaka burkar i kylen, och snön har börjat töa ute på gatorna. Jag är trött och fyrkantigt mätt. Längtar efter vardagsmat, mysbyxor och egen tid igen. Men stjärnorna lyser fortfarande i fönstren, ljusgirlangen ligger lindad kring balkongräcket, och jag är glad att jag ännu har några julklappar kvar att dela ut. Det är gåvor som endast finns i tanken, och som inte stoppas av hinder som tid, rum, pengar och annan världslighet. För drygt ett år sedan, gick jag en kurs i dynamisk pedagogik vid Stockholms universitet. Vid kursens slut, fick vi i uppgift att skänka varandra sådana gåvor. Vi skrev ner dem på små papperslappar, jag har kvar mina i plånboken än. "En sol" fick jag och "En egen talkshow". "Hela fötter och ett inre lugn" och "Kärlek".

I år gav jag min mamma sådana julklappar, illustrerade med vackra bilder, på en kub. Min lillasyster fick också några, för "December", på den väggalmanacka jag pysslat ihop till henne.

Jag vill också ge sådana klappar till några av de bloggvänner som finns med mig här i rymderna, och som är så himmelens fina, allesammans, var och en:

Nina med bloggen "Den vassaste kniven" får en livslång tur och retur - biljett till Gilmore girls "Stars Hollow".

Pia med bloggen "Queen of Kammebornia" får en saga i varje burk hon äger. Närhelst hon vill höra en historia, behöver hon bara öppna locket på en burk, vilken som helst. Lite som i Farbror Frippes skafferi, är det tänkt.

Tanja på "Fröken Gredelins värld" får sitt efterlängtade, ljusa lantkök. Det är också så finurligt konstruerat, att det hela tiden kompenserar med kraft, för de stunder man har en tröttare kropp.

Lotta på "Min plats i solen" får en egen skrivarstuga. Den följer Narnias tidespann. Den fungerar alltså så, att oceaner av tid finns att ösa ur när hon är i skrivarstugan, men nästan ingen tid passerar i hennes vardagsvärld.

Sandra på "Villa Eli" får en egen väderknapp som får det att töa eller snöa precis som hon vill, på ett ögonblick.

Lycke på "till vidas ära" får en magisk vind i sitt hus, en ständigt föränderlig värld som antar den skepnad hon som bäst behöver, för stunden, i sitt liv.

Martina på "Att ge och få - och ibland även ta" får en flygande matta som förflyttar henne fritt, genom tid och rum.

Bosse på "Bosse Lidén" får en tidsmaskin med en hund i. Den skickas direkt till en av hans barndoms jular, och ger honom den hund han önskade så hett, men aldrig fick.

Sara-Kajsa på "Illusionisten" får en dockteater där alla marionetter kan göras levande genom ett enda litet fingerknäpp.

Petronella på "Prinsessorna på Bellevue" får ett par skor som kan alla danssteg i hela, vida världen.

Så, god jul önskar jag er! Och till alla människor vill jag ge ro, energi och kärlek.

God fortsättning till er alla.

22 december, 2012

Den första julen, den annorlunda

Det sägs att när en närstående drabbats av något livsavgörande, allvarligt, behöver det gå en årscykel innan hjulen börjar rulla igen, någotsånär, mot normalt. De måste gå ett varv först, alla årstiderna. Hösten måste gå, och vintern. Sommaren och våren. De stora högtiderna måste passera: Lucia, julen, nyåret. Påsken och valborgsmässoaftonen. Midsommaren och födelsedagarna.

För oss har sommaren och hösten passerat. Midsommar, två av födelsedagarna, valborg och lucia med. Nu är vi framme vid den största familjehögtiden av de alla. Det är den första julen sedan mamma fick en stor stroke.

Det är första gången på tjugo år som jag och min lillasyster inte firar jul hemma hos mamma. Första året hon inte möter oss vid bussen eller tåget, ivrig och glad i sin röda jacka. Med sina rosiga kinder och sin parfym som färgats av kyla och snö. För första gången på tjugo år har hon inte stått där långt innan ankomsttiden, längtat och väntat. Rädd att komma försent, så att vi skulle tro att hon glömt. Det är första gången på många år, som hon inte har julstädat sitt hem och smyckat det med julblommor hon fått av sina elever.

Det är första gången på tjugo år vi inte följer den tradition vi skapade då: När den årscykeln måste gå, den efter att mina föräldrar skiljt sig.

Det är den första julen.

"Jag åker och hämtar din mamma", sa min älskade. Det var då, i början av november, när de första julkulorna började synas i butikerna. När julen började skava i min lillasyster, mamma och mig. När den började göra ont. "Det är klart att ni ska fira jul tillsammans som ni brukar. Ni behöver det. Ni behöver att inte allting är annorlunda."

För sådan är han, min älskade, att han erbjuder sig att köra de åtta timmarna fram och tillbaka och hämta mamma, som inte kan resa ensam. Sådan är han, att han gör det bara för vår glädjes skull.

Det här är första året vi firar jul i vårt hem.

Det är första gången min älskade, hans mamma och min lillasyster, åker och hämtar mamma. I hennes röda jacka, med hennes parfym och vår glädje. Den sköra, den färgade av allvaret och vetskapen om, att förra årets jul, hade kunnat vara vår sista.

Och jag sitter och skriver, medan snön faller julkortslik utanför. Jag väntar på att min älskade ska komma tillbaka efter sina julklappsinköp, och vi ska åka och hämta min lillasyster vid tåget. Hela soffan och vardagsrumsbordet är fyllt med julklappspapper, snören, tejp och olika pennor. På bordet i köket står hyacinterna, godisskålarna. I kylen står sillen jag nyss har lagt in, och senapen och rödbetssalladen.

Jag tänker att den kommer att bli bra, den här julen. Men annorlunda.

19 december, 2012

Tantängeln

Tänk er en sådan här dag som den här, när jag har åkt fram och tillbaka, fram och tillbaka, med bussar som var geggiga på golvet och krängde i gathörnen. När en taxichaufför har tutat och viftat åt mig med arga armar för att jag gick för långsamt över gatan, och jag har svarat med ett gestikulerande och svärande, som fått folk att skynda förbi med stora gloögon.

Tänk er att jag, en dag som den här, är och storhandlar i en evighetsbutik med milslånga frysdiskar och skyhöga hyllor med kletiga konserver. Med lysrörslampor som gör alla bleka och hålögda, med julmusik som spelas varv på varv.

Tänk er då att jag står där med min kundvagn och väntar på min älskade som är på jakt efter syltad ingefära, när jag inser att jag står i vägen för en tant. Jag skyndar mig att be om ursäkt, för jag orkar liksom inte med mer snäs nu, förbanne att jag inte gör! Och så bara ler hon. Hon ler verkligen, helt lugnt och vänligt, och så säger hon: "Det gör ingenting. Det är ingen fara. Det är så den här tiden på året. Det spelar ingen roll var man står, man är ända alltid i vägen för någon."

Ja, då kan ni tänka er att jag får tårar i ögonen och på riktigt tror att jag har mött en ängel som är en tant.

16 december, 2012

"Blunda hårt så ser du bättre"...

Kanske är det den fruktansvärda, förtvivlade skolmassakern i USA. Kanske är det den rasism som präglar diskussionen om våra jultraditioner just nu. Kanske är det de stråk av sorg som alltid kommer till mig i december. Kanske är det allihop på en och samma gång. Jag vet inte. Men jag vet att jag har återvänt till ett gammalt, nästan bortglömt barndomsminne, flera gånger under de senaste dagarna. Och jag vet att det är den skyddande bubblan jag återvänt till, till den trygghet som fanns i den. 

När sommaren kom till vårt barndomshem och solen stekte in i våra rum, satt värmen kvar i väggarna under natten. Det var som att vara i en bakugn. Sådana nätter fick min lillasyster och jag sova i gillestugan i källaren. I det svala rummet satt fönstren i markhöjd, solen nådde inte in till väggarna i sten. Vi drog sängarna tätt intill varandra, så nära som det någonsin gick. Så att vi nådde varandra med händerna när vi ville prata. Så att vi kunde ligga och viska och fnittra, nästan som i samma säng.

Jag minns särskilt kvällarna under en sådan sommar.

"Blunda nu", brukade jag säga till min lillasyster, och när jag försäkrat mig om att hon gjorde det, slöt också jag ögonen. Sedan berättade jag för henne. Allteftersom bilderna kom till mig i huvudet, skapades vägarna som vi vandrade längs med. Det var äventyrens och sagornas hemliga stigar, vi visste aldrig vad som väntade härnäst. Det kunde bli läskigt ibland det kunde det, men hela tiden bar vi med oss tryggheten från varandras närhet, hela tiden vilade vi i den.

Ett par år senare snubblade jag över dikten "Blunda hårt så ser du bättre" och jag förstod med ens att det fanns fler som min lillasyster och som mig. Jag målade ett papper med grön vattenfärg, ritade djur med svarta konturer och skrev av dikten på det. Sedan slog jag in "Barnens versbok" som är sammanställd av Gertrud och Siv Widerberg i teckningen och gav den till min lillasyster. Jag tror att hon har kvar den än, jag såg den i hennes bokhylla för inte alltför länge sedan. Jag vet inte om hon kommer ihåg bakgrundshistorien, kanske var hon för liten den där sommaren. Men jag ville skriva ner minnet som jag erinrar mig det, och dela det med henne och med er.

"Blunda hårt så ser du bättre"... kanske ligger det någonting i det. Att om vi blundar och tittar in i oss själva för ett ögonblick, kan vi hitta nya vägar, till andra världar, långt därinne.

Blunda hårt så ser du bättre

lillasyster och jag
lekte en lek:"följa vägen."

blunda så ser du bättre
sa lillasyster
och vi kröp djupt ner under täcket
och blundade som attan

och vi såg en väg
ristad i natten med lsande konturer
och vi gick på vägen av guld
i ett mörkt landskap
hand i hand på vägen av guld
i ett främmande landskap

blunda hårt
sa lillasyster
så ser du bättre
dom stora djuren
som går mellan träden

Av: Helga Henschen

13 december, 2012

"Mörkermakt ljust du betvingar..."

 


Det är lucia idag och snön ligger i stora bomullssjok över världen. Vi gick upp tidigare än vanligt, min älskade och jag, värmde lussekatter och glögg, tände adventsljusen. Och vi satt där och lyssnade på luciakören på teve, och pratade om minnena som följde med. Jag mindes tidiga morgnar med täckbyxor under lucianattlinnet, när jag sprang mellan alla framträdanden. Jag mindes spänningen innan det var dags att skrida in och hur den avtog allteftersom dagen gick, och trötthetsfnittret tog överhanden. Jag mindes den gång i gymnasiet när jag var lucia, och inte kom ihåg att jag bar slitna Dr Martens förrän sekunder innan vi skridit in i salen. Jag  tänkte på den luciadag när min uppgift var att ta ton, och hela knäskålen var ett enda stort blåmärke efter alla gånger jag slagit till den med stämgaffeln.

Jag började tänka på det där stråket av sorg som jag ofta känner när julens dörr står på glänt, och undrade när det egentligen kom, när det kan tänkas ha uppstått? När började alla fina decemberminnen skuggas? Och var kom de där skuggorna ifrån?

Men när jag satt där i soffan med min älskade, kände jag hur de frågorna skingrades, för att sedan försvinna. Hur de inte slog sig ner och stannade kvar. Hur skuggorna inte är så mörka som de brukade vara. Hur jag plockar russinen ur den där decemberkakan numera, hur det är jag som bestämmer över den. Som när jag varsamt väljer ut de symboliska jultingen som pryder vårt hem.

Som speldoselucian. Den som först fanns hemma hos mormor och morfar och sedan hos min mamma, i hennes hem. Den där lucian med sitt gyllene hår, sin sköra klänning och sina änglavingar, som jag fortfarande tycker är vacker, på samma storögda sätt som när jag var ett barn. Hon som står i vårt fönster nu, och som bär med sig vackra, skimrande barndomsminnen, inte mörka tankar. Som i en av verserna från Sigrid Elmblads "Sankta Lucia"

Trollsejd och mörkermakt ljust du betvingar,
signade lågors vakt skydd åt oss bringar.
// Drömmar med vingesus, undret oss sia,
tänd dina vita ljus, Sankta Lucia. //

10 december, 2012

Huden som öppnas och som sluter sig igen

Igår var en sådan där dag när jag gick i ide. När jag grottade in mig, byggde väggar mot omvärlden, vilade. Låg på soffan och tittade i taket. Adventsfikade till en repris av Melodikrysset tillsammans med min älskade. Fick för mig att jag skulle göra rotsakschips i ugnen och insåg för sent att det tar 150 år i runda slängar, och sedan blir resultatet ändå en katastrof. Sådana saker. Som jag egentligen inte alls hade tid med, men som jag måste göra ibland. Annars kommer dagar när jag inte kan andas, som på beställning kommer de, jag vet ju det, av erfarenhet.

Så satte jag på radion och en tjej ringde in och önskade sig en låt. Hon ville spela den för sin pappa. Nej, hon visste inte om han lyssnade, men hoppades det. De hade sett till att han hade fått en radio, där på sjukhuset. Ja, för han var inlagd, han hade fått en hjärnblödning, för tre veckor sedan hade det hänt.  När programledaren frågade hur tjejen mådde, svarade hon att hon var trött. Annars var det väl som vanligt.

Och jag stod där i köket och donade med mina förbannade rotsaker och kände hur tunn min hud är. Hur nära ytan den ligger, den där sorgen, den där chocken, från i våras när mamma fick sin stroke. Och jag tänkte på hur tjejen svarade på frågan om hur hon mådde, på hur jag förstod så väl, varför hon svarade så. För vad är det meningen att man ska svara? Vad vet man egentligen, när någon frågar hur man mår? När frågan kommer så, mitt i chocken och sorgen, och man vet att man inte kan svara "Jo, det är bra, och du?" som man brukar, fastän man vill?

Samtidigt. Senare lade jag märke till hur huden åter slöt sig, lade sig tillrätta över såret. Och även om jag drömde om mammas sjukdom i natt igen, kan jag känna att tiden trots allt går, det gör den.

07 december, 2012

Efter snöstormen

Det händer något med oss människor efter snöstormen. Det är något med de nya vägarna som skottas fram, med gången som blir långsammare, med världen som blivit ljusare, med allt det som inte fungerar som det brukar, och som får oss att sakta ner.

Det är något särskilt när vi måste vänta in, ta ögonkontakt och bestämma vem som ska gå före och vem som ska släppa förbi. När vi inte kan promenera på varsin sida av gatan och titta rakt fram. När vi bara har den snöskovelbreda gången att vandra på.

Som igår. När jag plötsligt fick hälsa på en leende dam och hennes glada hund. Vi enades om det, alla tre, att det inte är så tokigt att ha ett begränsat utrymme på jorden att röra sig på.

Idag är jag särskilt glad över att röra mig på samma jord som min besläktade själ Queen of Kammebornia. Hon, som tillsammans med sin familj, har skapat ett alldeles eget kungarike. Hon, vars blogg är som ett klädskåp till Narnia, där vi bjuds in att leva en stund mitt emellan saga och verklighet. Hon skrev så rörande vackert om mig i sitt inlägg Bara för att jag blir lugn och glad, att jag genast blev detsamma.

05 december, 2012

Ilskebaket

Det har varit en del oro på sistone. Fina vänner som inte fått vara friska, som åkt in till sjukhus för att vårdas, allt tröttare.

Det är svårt. Att önska så mycket att de ska läka, nu genast, men att inte kunna göra något vid det. Det är så svårt att veta var jag ska göra av allt det.

Så jag har bakat. Grahamsbullar bakade jag, krigade med bröden, slängde dem på plåtarna ilsket ihoprullade till ojämna klumpar, hafsigt penslade. Jag sket i om de blev goda, det var inte det de var till för, det var inte det!

Men så idag kom meddelanden, ett efter ett om att saker och ting ljusnat. Om hoppet i mediciner som verkat, om glädjande läkarbesked.

Det är sent nu och jag sitter i vårt kök och tittar ut på snön som inte tycks kunna sluta falla. Jag tänker att jag ska gå ut imorgon och lyssna på tystnaden i allt det där vita, att jag kan behöva det.

04 december, 2012

"...står julens dörr på glänt..."

Det är så där julkortsvackert ute. Så där så att det ser ut som om ifall jag sträckte ut handen genom fönstret, skulle jag finna att hela världen var gjord av bomull och sockerkristyr. Jag har bakat under veckan, sötebröd till jul och advent. Jag har ställt fram stjärnorna i fönstren, hängt upp änglar i hörn och på ljusgirlanger, runt balkongräcket sitter en ljusslinga lindad med gröna barr av plast. Jag har börjat pyssla med julklappar, skriver receptlistor inför julbordet.

Förr om åren var december den mest ångestladdade månaden. Det var så svårt för mig med julen, och vart jag än gick, kom jag inte undan den. Den var laddad med förväntningar och besvikelser. Med en historia av tunga vetskaper. Med känslan av att inte kunna uppfylla allt det jag upplevde förväntades av mig. Den låg så tung över hela kroppen, den där julen, med sitt eviga glitter, mys och bjällerklang. Det kändes som om jag inte kunde andas. När januari kom, drog jag en djup suck av lättnad och kunde slappna av ett år igen.

Sedan, långt om länge, bestämde jag mig för att ta tag i den där julångesten. Jag tänkte, att hur jag än gjorde, skulle jag inte komma undan den. Att jag var tvungen att själv ta kontrollen. Att varsamt välja ut det som passade mig, att ta vissa saker till mig, och att stänga ute andra ting ifrån mig själv. Så jag började försiktigt med att köpa en adventsljusstake. Tända ljus tycker jag ju om, och advent kändes inte lika otäckt som julen.

Det är flera år sedan nu. För varje gång december nalkas, känns det lättare i mig. Och det är nytt och det är skälvande. Det är förunderligt, glädjande och märkligt. Och jag tänker att det också kan ha att göra med det, att jag äntligen funnit ett hem.

Idag vill jag tacka Lotta på "Min plats i solen." Häromdagen lyfte hon fram min blogg i sitt inlägg Bloggtriss - när ord får stå i fokus. Jag är så oerhört, oerhört lycklig och rörd över hur vackert hon skriver om mig. Men så är det också sådan hon är, denna fantastiska människa. Med bloggen som verktyg gör hon världen bättre och når så många med sitt stora, varma, omtänksamma hjärta.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.