Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

30 november, 2012

Vi klistrar nya fjädrar på våra vingar

Så har den kommit igen, den där snön. Det är på riktigt nu, inte det där ljusa, lätta pudret, som bara doftas över världen, för att smältas bort igen.

Och jag välkomnar snön den här gången. Nu är jag redo för den. Det är det gula, ljusa skenet nu när mörkret fallit, det är de svarta, spretande trädgrenarna som fått sitt luddiga, mjuka, vita, det är som moln överallt.

Jag var ute och gick tidigare, i snöfallet, i det dämpade ljudet, i det skarpa ljuset. Jag tänkte att det passar mig nu, det här. Att använda färre sinnen i taget, att låta öronen vila, när jag vistas i vår värld.

Jag såg två flickor som stod på trappen till ett hus, med dörren öppen in mot den julpyntade värmen. Jag såg hur de sopade av varandra snön, skrattande och lätta, och jag tänkte på alla de gånger jag och min syster stått som dem. Och jag tänkte på vår mamma. På hur hon brukade hämta oss hos dagmamman. På hur vi satt där i pulkan med fårskinnsfällen, drog termovantarna i snöspåren och sjöng. Det slog till så hårt mot hjärtat, det är så det är. Att rätt som det är kommer allt tillbaka, när jag minst av allt anar, öppnar sig marken igen, dras isär. Vi är så vingklippta nu; jag, min syster och min mamma. Det är den där jävla stroken, den som kom, som tog. Och jag tänkte på hur vi långsamt klistrar fast fjädrar på våra vingar igen, hur vi klistrar åt varandra, vad skulle vi annars göra? När det är det enda vi kan.

Jag tänkte på när jag pratade med mamma i telefonen tidigare idag. På julmiddagen hon skulle gå på ikväll, och på den nya, röda koftan hon var så glad över att ha. Jag tänkte på min syster och hennes lycka över kattungen som flyttat in i hennes hem. Och jag tänkte på att jag skulle hem och laga en riktigt god kvällsmat, till mig och min älskade. På att jag skulle sätta upp de skinande stjärnorna i fönstren, fastän jag egentligen tänkt vänta till första advent.

När jag stod i hissen upp till lägenheten, såg jag att det hade fastnat en skimrande silvertråd i min halsduk, den som inte har några i sig själv. Och jag drog och drog, den tycktes aldrig lossna, men när den väl gjorde det, fäste jag den i handtaget på hissdörren. Jag tänkte att den kanske kan fastna i någon annan som behöver en silvertråd, en av alla dessa dagar. Att den kanske kan bli en fjäder att klistra fast på en vinge, hos någon annan än mig.

20 kommentarer:

  1. Man blir gråtfärdig, så vackert.

    SvaraRadera
  2. Så oerhört vackert skrivet.. för det är klart att vi klistrar fjädrar på våra vingar.. åt oss själva och åt varandra. Jag tycker verkligen om ditt sätt att skriva och är glad att jag hittade hit.
    Med önskan om en stjärnströsslad dag.
    Liv

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack, så lycklig jag blir över dina ord!
      Jag ska genast titta in till dig = )
      "En stjärnströsslad dag"...så fint! Som poesi.

      Radera
  3. Du har gjort det igen Frida! Berört mitt innersta! Vi klistrar fast fjädrar på våra vingar igen. VAd annat kan vi göra? Kraaaaaaaaaaaaam!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, min kära, besläktade själ <3

      Radera
  4. Vad fint du skriver!!!
    kram

    SvaraRadera
  5. Bästa herr Fortissima a.k.a Fröken Fridas käraste:

    Vad trevligt att du är från den västra sidan av landet, Alingsås är en underbar ort och där skulle jag mer än gärna bo! Och jag kan absolut förstå att du undrar vart jag huserar. Själv är jag ju värmlänning i själ och hjärta om än inte formellt just nu och jag blir alltid lika nyfiken om någon berättar att han eller hon är därifrån.

    Under de tre, närmare fyra, år som Fröken Gredelin-bloggen funnits så har jag hunnit med att bo i tre kommuner i Göteborgsregionen.

    Min "resa" i länet började med att jag flyttade ner (eller upp egentligen för jag bodde förresten i Halmstad strax innan) till Borås för att plugga/bo -05. Några år senare blev jag sambo med P som då bodde i Ale kommun vilket blev kommun ett, eller två om man nu räknar Borås som "nästan Göteborg". Senare blev vi husägare i Mark (där Kinna/Skene är huvudorter) och då var närmaste stad Kungsbacka. När vi tröttnat på att renovera och att köra två mil för att handla på Ica så flyttade vi till Kungälv (-11) och det var en ren slump egentligen då det var den första budgivningen vi vann:) Och här bor vi fortfarande, i den lilla staden cirka 1,5 mil från Gbg. Tillsvidare kanske jag ska säga för jag tror inte att det är här vi kommer att bo i framtiden.

    Hoppas att du fick svar på dina frågor, och du och Frida är varmt välkomna på en kaffe eller en kopp te om ni har vägarna förbi:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har vidarebefordrat din hälsning, han blev mycket glad och förnöjd över den = )

      Radera
  6. Ja, så vacker och fint och så himla träffande! Precis så är det, när man minst anar det...

    Stoor kraam till dig!
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack så mycket fina Petronella = )
      Stora kramen tillbaka till dig!

      Radera
  7. Säger som alla andra: SÅ VACKERT!
    Jag ser dig där i snön, i hissen och klisterandes fjädrar på din syster och mamma. Jag vet att du väljer ut de bästa, finaste fjädrarna till dom. Precis som de väljer till dig. Vilka vackra vingar ni kommer ha tillslut. Noga utvalda delar, kärleksfullt klistrade och ömt blåsta på; så att klistret ska torka lite snabbare.

    Jag samlar lite fjädrar åt er. Som du kan få sen.

    Kärlek...

    ps Röda koftor är det bästa som finns mot vedmod! Prova!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Älskade vän, nu är du så där nära, att du känns vansinnigt långt borta igen!
      Kärlek!

      Radera
    2. 10 000 hjärtan vore kanske förmycket att kludda ned här, så jag nöjer mig att skriva detta. PUSS

      Radera
  8. Så himla fint Frida! Bra att du har förmågan att stanna upp och se det vackra. Tänka det vackra. Fasen vad jag saknar dig ibland! Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack fina vännen = ) Och samma här! Det vore så himla fint att få träffas igen.
      Stora kramar!

      Radera
  9. Åh Frida. Du skriver rakt in i hjärtat på mig. Samtidigt blir jag så glad och tacksam över att du, din syster och din mamma har varandra. Att ni finns där för varandra och hjälper varandra att klistra på fjädrarna igen. För nog bär de bättre när de är byggda av kärlek tillsammans med dem som står en nära. De som minns.

    Jag tänker på dig vännen och skickar dig stora kramar medan snön faller ner här hos mig. Skickar lite blogglitter i din väg.♥

    Kram Lotta

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack Lotta, för dina alltid lika omtänksamma och fina hälsningar. Du är verkligen en fantastisk människa!
      Kram,
      Frida

      Radera
  10. Det är så vackert skrivet. Du lotsar mig genom orden som om jag var en lätt fjäder. Stundtals en dyster fjäder. En text som berör mig. Tänker egna tankar. Minns. Hur det var då. Jag hade daglig kontakt med min mamma under flera år. Det var bara när jag var utomlands det blev luckor. Fortfarande, nio år sedan hon dog nästa vecka, händer det knasiga... att jag tänker en hundradels sekund att jag måste ringa mamma och berätta...fråga något jätteviktigt som BARA hon minns och känner till. Lika snabbt kommer sanningen fram. Dit finns ingen telefonledning. Det är kanske tur det. :)

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.