Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

16 november, 2012

Om fröken Gredelin, trollkarlen, att flytta och att hitta hem

En av mina vackraste bloggvänner är fröken Gredelin. Att besöka hennes blogg är som att ta en eftermiddagsfika vid köksbordet hemma hos en kompis. Ni vet, man sitter där och babblar på medan tiden går och teet kallnar, så att man får värma på det flera gånger om. Samtalet, det rör sig genom djupen och upp i himlarna, eller så traskar man helt enkelt bara på där man är. Det fina med fröken Gredelin är att hon är så närvarande. Hennes värme och omtänksamma hjärta går som en röd tråd genom hela hennes blogg.

Jag blir alltid så glad när hon har skrivit en kommentar till ett av mina blogginlägg. Hon plockar upp tråden i mina tankar och spinner vidare på den. Många gånger händer samma sak i mitt huvud när jag läser hennes inlägg. Som häromdagen till exempel.

Fröken Gredelin skrev ett inlägg om hur hon hittat sitt drömhus, men att det låg i helt fel stad. Jag kom att tänka på "En trollkarl i Stockholm" av Jan Lööf. Jag minns att jag läste den tillsammans med mina föräldrar när jag var liten, och jag tror att det var i samband med flytten från Munkedal till Gävle. I boken sätter Trollkarlen hjul på huset han bor i, kör det till Stockholm dit han ska flytta och parkerar sitt hem där.

Jag minns när jag flyttade som liten. Jag tyckte alltid så synd om det hus vi lämnade. Jag försökte verkligen tacka vårt gamla hem för den tid som varit. Jag pussade och sa farväl till tapeterna, dörrarna och golven för att de inte skulle känna sig ensamma, övergivna och ratade när vi försvann. Jag minns sorgen när jag insåg att det var mig övermäktigt, att det aldrig skulle gå, att hur jag mycket jag än försökte, skulle det alltid finnas en eller annan tröskel som blev ledsen för att jag inte hann med just den.

Det händer att jag undrar var den känslan tog vägen. Genom åren har jag blivit mer och mer som trollkarlen i boken. Jag har flyttat och flyttat, massor med gånger har jag flyttat, många gånger bara genom att packa några väskor, för att jag inte har haft några möbler att ta med mig ändå. Det är fritt, det är lätt, det är enkelt både att bryta upp och att slå sig ner, när man liksom bär sitt hus med sig vart man än går.

Ändå. Det medför en känsla av rotlöshet. Av oförmåga att skapa ett riktigt hem. För känslan av ett hem sitter inte i taket, möblerna eller väggarna, det är något med atmosfären, känslan. Jag har ofta saknat den och undrat hur man gör för att skapa den.

Så gick jag runt i mitt och min älskades hem häromdagen och insåg plötsligt att det fanns något där. En spirande känsla av hem, och jag tror att jag vet vad det är. Det är känslan av att platsen jag bor på är tillräcklig. Att det räcker för mig att vara där jag är.

12 kommentarer:

  1. Kan inte mer än hålla med om Fröken Gredelins blogg/inlägg. Jag är glad att jag snubbla över hennes blogg, och sen dess har jag läst varje dag.

    Ett hem ska det levas i!! det ska synas att det levs i tycker jag. jag tycker om när det är undanplockat, det kan jag inte ljuga om, och det är viktigare för mig än att det ligger lite grus och damm i hörnena... Har jag lite skit och damm hemma så är väl det ett tecken att jag har haft roligare saker för mig hahaha....

    ha en fin helg frk F
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, visst är hon fin!

      Och du har så rätt i det där om att det ska levas i hemmet. Man ska inte känna sig granskad av sina egna dammråttor, utan tillåta sig att slappna av när man är hemma hos sig = )

      Kram och ha det gott!

      Radera
  2. Först av allt: Du anar inte hur glad jag blir för dina ord!! Kanske extra mycket just den här veckan då jag tycker att det är svårt att orka. Ibland när jag känner mig ensam (att flytta till en ny stad när man är sjuk är inget att rekommendera, det är alldeles för svårt att lära känna några nya människor har jag fått erfara) så tänker jag att jag skulle vilja ta mina fina bloggvänner och liksom flytta er till mitt vardagsrum och sedan få prata live om allt det vi via våra bloggar diskuterar. Jag tycker att det är fantastiskt att närhelst jag känner mig ensam så är ni bara några klick bort, och där är en hel värld med människor som jag aldrig hade "träffat" om det inte vore för internet...

    Jag har förstått att du har flyttat många gånger, fast inte förrän nu att du även gjorde det som barn. Jag kan tänka mig att det lätt skapar en känsla av rotlöshet precis som du skriver. Jag har flyttat mycket som tonåring/vuxen och jag har precis som du funderat på vad som gör ett hem? Vad som är skillnaden mellan ett "hus" och ett "hem" egentligen? När vi bodde i huset så kände jag aldrig att jag åkte hem när vi var på väg dit. Snarare så kunde jag få en obehagskänsla ibland, som en osynlig röst som sa "vänd om!" Trots att läget var bra (precis bredvid en fantastisk strand), trots att vi höll på och renoverande som vi ville och att vi valt allt material själva så blev det aldrig ett hem. Det var bara en plats jag bodde på... Man brukar ju säga att "ett hus är byggt av väggar och tak, ett hem är byggt av kärlek..." och huset var bara ett hus för mig. Här däremot, här är hemma, även om vi från början varit medvetna om att detta är ett "mittemellan-boende" Jag kan fortfarande inte förklara riktigt vad skillnaden är, det är två komplett olika boenden men det är inte bara det. Det är nog som du säger, det är tillräckligt för mig att vara just här och då blir det också hemma...

    Största kramen, du ska veta att dina ord gjorde min dag!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad lycklig jag är över att göra dig glad! Du vet, du får tillbaka det du sänder ut = )

      Och åh, vad jag tycker om dina tankar om olika slags hem, som så ofta spinner tankarna igång ännu fler varv, i mig!

      Och jag tänker ofta som du, när det kommer till alla vackra internetvänner...men du vet, en dag när jag har vägarna nedåt Göteborgstrakten igen, ska jag ta vara på din stående inbjudan och komma förbi en sväng = ) Och du är lika välkommen hem till mig!

      Stora kramar vännen!

      Radera
  3. Men åååh, vad jag tycker om er, Frida och fröken Gredelin!!! Och jag tycker om Jan Lööf och jag tycker om hemkänsla och ja, jag tycker om er! kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Och som jag tycker om dig!
      Massor med kramar

      Radera
  4. Jag önskar att jag kunde skriva och formulera mig bara hälften så bra som ni två kan....
    Jag vill ju skriva en bok om en gård jag bodde på en gång men behöver såna som ni till hjälp..

    Kram Maidi

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad spännande det låter, det vore roligt att få höra lite om det i din blogg = )

      Tack för dina fina ord om skrivandet och formulerandet, det gör mig glad.

      Och jag tycker om hur du skriver, jag skulle läsa din bok!

      Kram,
      Frida

      Radera
  5. Jag har länkat till dig idag :) Kram!
    http://queenofkammebornia.se/2012/november/uppmarksamhet-2.html

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, tack, vad roligt och spännande! Ska genast kika in = )

      Kram!

      Radera
  6. Ett hem kan vara både koja och slott. Det spelar ingen roll. Huvudsaken är att man känner att här har jag mitt hjärta, här känner jag mig hemma, kan slappna av och få vila. Jag förstår dina hejdå:n till trösklar och tapeter, då jag är exakt likadan och hopplöst nostalgisk och var likadan som barn. Fast ännu värre. Minns exakt alla trösklar och tapeter i alla hem jag bott i. Drömmer ofta om mina gamla hem. Du kommer att hitta ditt också!

    Kram
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vad fint, visst är det så, att det sitter inte i taket och i väggarna, det är något annat vi tar med oss in i ett hem.

      Och tänk att också du sa "Hejdå" till trösklar och tapeter, vi är säkert fler med känslorna utanpå kroppen så = )

      Kram,
      Frida

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.