Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

18 november, 2012

"Nu äter vi risalamalta"...

Vi firar söndag här hemma. Det är fina, nära timmar med pyamas, melodikryss, långfrukost och småprat, pussar, mjuka ord och kramar. Det är en eftermiddagslur med en sömn så där drömlös och djup. Det är att väckas av min älskade och ligga kvar ännu en stund, sträcka på mig, somna om lite lätt och lite till, vaggas till ro av musiken från vårt vardagsrum.

Så gick jag upp, lite sömnyr, tofflor och mysbyxor på, och jag hade inte masken där, inte än, hade inte fäst skölden över ansiktet. Var för nyvaken, för utvilad, för avslappnad, för trygg. När jag såg bilderna från Gaza rulla fram över teven, fyllda med våld och död, med bottenlös förtvivlan och med blod.

Och jag visste inte vad jag skulle göra med det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med det, efter alla dessa år. Och det blir bara svårarare och svårare, ju längre tid jag lever, ju mer jag lär mig om de lösningar och den tröst som inte finns.

Och jag tänker på alla de temadagar för fred som jag har deltagit i, på alla demonstrationer och diskussioner jag fört. På de pengar jag skickat och på de namnlistor jag skrivit på. På alla de teckningar om fred jag ritat och satt upp på klassrumsväggar, på alla de gånger jag frågat min mamma och pappa med ångesten kramande om hjärtat i bröstet, om vi här i Sverige också ska vara med i ett krig?

Jag tänker på en av mina barndomsvänner som sett på nyheterna och förstått det som så, att kriget som rasade i Iran och Irak skulle komma hit, till oss. På hur vi tog det på största allvar, och på hur vi genast satte igång: Att samla tappade plastbestick - många, många gafflar, skedar och knivar, och gömma dem i ett ihåligt träd. För de måste ju ha något att äta med, alla dem vi skulle ge mat i min kompis trädgård, när alla hungriga som kriget skapat, kom.

Och jag tänker, som så ofta förut, på Lina Ekdahls "Konflikten är löst" ur diktsamlingen "Människan pratar", och jag önskar, önskar, önskar, att det hjälpte att säga så:

Konflikten är löst

Nu säger jag det för allra sista gången
Sluta nu
Om jag ser någon av er skjuta en gång till
då blir det ingen efterrätt

Hör ni inte vad jag säger!

Då tar jag pistolerna
och gevären och granaterna och kanonerna.
Då kan ni inte ha dom
om ni bara håller på och skjuter på varandra hela tiden

Nu får det vara slut.

Jag bryr mig inte om vem det var som började.
Det spelar ingen roll.
Sluta döda nu.

Sluta kriga.
Nu räcker det.
Nu får det vara slut.

Titta här vad tråkigt det ser ut,
trasiga hus, ensamma barn, döda människor överallt.
Ingen mat finns det, allt är förstört.
Nu får det vara nog. Nu får ni säga förlåt.
Gör det.
Säg förlåt till varandra.
Ja gärna.
Jag förlåter dig gärna säger man när någon säger förlåt.

Nu får vi hjälpas åt att bygga upp städerna,
ta hand om dom övergivna människorna.
läka såren
och aldrig, aldrig göra om sådana här dumheter igen.

Nu äter vi risalamalta.

Och jag bara står där framför teven och känner hur de kommer, de där meningslösa tårarna, så jag sträcker mig hastigt fram, byter kanal.

För det enda jag kan göra här och nu är att täppa till hålen i själen, i hjärtat igen, och försöka röra mig försiktigt genom världen.

12 kommentarer:

  1. Jag har också mått så fruktansvärt dåligt över detta de senaste dagarna. En av de senaste böcker jag läst är "Morgon i Jenin" och den berörde så mycket och nu känns Gaza så mycket verkligare. Man vill ju bara kunna blunda och proppa munnen full av risalamalta.

    Och älskade Lina Ekdahl! Vilka gymnasieminnen hon för med sig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Verkligen...jaa...vad ska man säga...

      Radera
  2. Tänk ändå vilken lycka att vi får bo i ett land där vi faktiskt kan byta kanal på tv:n när det blir för otäckt. Det tänker jag ofta på. Och jag håller med dig, det är så stort och förfärligt att man nästan inte orkar.

    När jag var liten fick jag så ont i kroppen av allt som hände i världen och jag hoppades så att det skulle försvinna, att det skulle vara en del av alla de där sakerna som skulle hända när jag var vuxen. Men ju längre jag lever desto mer ont i hela själen får jag av allt som sker. Jag har aldrig hört Lina Ekdahls text förut men den lägger jag in där långt in i hjärtat och hoppas att det en dag ska bli en verklighet för alla.
    En stor varm kram skickar jag tvärsöver landet!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så, så lyckligt lottade vi är som kan zappa bort en verklighet som vi inte orkar leva i.

      Jag känner igen det du skriver om värken i kroppen, så, så väl. Vi tycks ha varit väldigt lika varandra som små (också), du och jag.

      Varma kramar tillbaka!

      Radera
  3. Jag känner precis som Lina i texten. Hur kan det få vara så här i världen fortfarande på 2000-talet? För mej helt obegripligt.
    Hej förresten! Hittade hit via Pias blogg, och har kikat på dina senaste inlägg och håller med om att du skriver vackert och berörande.
    Kikar gärna in igen!
    Johanna

    SvaraRadera
    Svar
    1. Visst är det så! Att det aldrig tar slut!

      Och hej! Vad glad jag är över att du tittar in till mig och tack för dina fina ord, de gör mig så glad!

      Jag ska genast kika in till dig = )

      Radera
  4. Bästa fröken Frida Fortissima!
    Jag vet att du redan fått en bloggaward men kan inte låta bli att skicka en till dig också. Både för att du förtjänar den och för att jag gärna vill se vad du svarar på mina ihopknåpade frågor :-) Kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tusen tack, kära du! Jag blir jätteglad och mycket hedrad = )
      Kram!

      Radera
  5. Det är hemskt, kallt, hårt, fruktansvärt och obarmhärtigt. Plåten kring hjärtat ramlar samman och man jagar runt för att laga. Så meningslöst och man är så hjälplös. Bara att ta emot och var ska man lägga det? Varför kan man inte bara säga förlåt och sen är det bra. För alltid och för evigt. Slut.

    Kram
    Petronella

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh...precis så är det. Precis och hjärtskärande så.

      Stor kram,
      Frida

      Radera
  6. jag har också så så svårt att klara av det där. alldeles för öppen och börjar lätt gråta för väldigt lite. gör mitt i det lilla, men ser helst inte på nyheter alls om jag ska vara ärlig..för att det tar för hårt! tänker ringar på vattnet och mycket kramar tänker jag..

    kramar Lycke

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet så väl vad du menar, hur allting bara går rakt in, hur man själv får se till att sålla det man ser och hör, eftersom själen är så skör och så sårbar...men ringar på vattnet och mycket kramar är en tröst, visst är det så, och det är så fint de stunder när de vinner över smärtan och mörkret.
      Kramar,
      Frida

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.