Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

30 november, 2012

Vi klistrar nya fjädrar på våra vingar

Så har den kommit igen, den där snön. Det är på riktigt nu, inte det där ljusa, lätta pudret, som bara doftas över världen, för att smältas bort igen.

Och jag välkomnar snön den här gången. Nu är jag redo för den. Det är det gula, ljusa skenet nu när mörkret fallit, det är de svarta, spretande trädgrenarna som fått sitt luddiga, mjuka, vita, det är som moln överallt.

Jag var ute och gick tidigare, i snöfallet, i det dämpade ljudet, i det skarpa ljuset. Jag tänkte att det passar mig nu, det här. Att använda färre sinnen i taget, att låta öronen vila, när jag vistas i vår värld.

Jag såg två flickor som stod på trappen till ett hus, med dörren öppen in mot den julpyntade värmen. Jag såg hur de sopade av varandra snön, skrattande och lätta, och jag tänkte på alla de gånger jag och min syster stått som dem. Och jag tänkte på vår mamma. På hur hon brukade hämta oss hos dagmamman. På hur vi satt där i pulkan med fårskinnsfällen, drog termovantarna i snöspåren och sjöng. Det slog till så hårt mot hjärtat, det är så det är. Att rätt som det är kommer allt tillbaka, när jag minst av allt anar, öppnar sig marken igen, dras isär. Vi är så vingklippta nu; jag, min syster och min mamma. Det är den där jävla stroken, den som kom, som tog. Och jag tänkte på hur vi långsamt klistrar fast fjädrar på våra vingar igen, hur vi klistrar åt varandra, vad skulle vi annars göra? När det är det enda vi kan.

Jag tänkte på när jag pratade med mamma i telefonen tidigare idag. På julmiddagen hon skulle gå på ikväll, och på den nya, röda koftan hon var så glad över att ha. Jag tänkte på min syster och hennes lycka över kattungen som flyttat in i hennes hem. Och jag tänkte på att jag skulle hem och laga en riktigt god kvällsmat, till mig och min älskade. På att jag skulle sätta upp de skinande stjärnorna i fönstren, fastän jag egentligen tänkt vänta till första advent.

När jag stod i hissen upp till lägenheten, såg jag att det hade fastnat en skimrande silvertråd i min halsduk, den som inte har några i sig själv. Och jag drog och drog, den tycktes aldrig lossna, men när den väl gjorde det, fäste jag den i handtaget på hissdörren. Jag tänkte att den kanske kan fastna i någon annan som behöver en silvertråd, en av alla dessa dagar. Att den kanske kan bli en fjäder att klistra fast på en vinge, hos någon annan än mig.

28 november, 2012

Play it forward del 2

För en tid sedan förärades jag till min stora glädje den finfina utmärkelsen "I love your blog" av mina vackra bloggvänner Queen of Kammebornia och fröken Gredelin. Jag svarade på Queen of Kammebornias frågor i inlägget Play it forward del 1, och nu har turen kommit till fröken Gredelins!

Vem är din största förebild i livet och varför just den personen?
 Alla människor som kämpar för utsatta gruppers rättigheter, många gånger med sina liv som insats.

Fira jul i ett snötäckt Sverige eller på stranden i Australien?
 Jag tycker verkligen inte om snö. Eller...jag tycker inte om snö när den har legat för länge och blivit pissgul och jämngrå och moddig och kryper in i själen och skelettet, med en kyla utan slut. En tid om året däremot, önskar jag mig den: Från och med första advent till och med veckan efter nyår.

Så svaret måste bli ett snötäckt Sverige även om det river hårt i ett gammalt backpackerhjärta att tacka nej till den soliga stranden...

Hur var du som tonåring?
Trasig, trasslig,taggig, vilse, arg och väldigt kreativ. Oförmögen att välja mina strider. Ofta, ofta, ofta ledsen ända in i själen, men hade så svårt att ta emot utsträckta händer som kunnat skänka tröst och stöd.   

Vilken är din absolut bästa egenskap?
Min empatiska förmåga.

Vad ser du som den viktigaste egenskapen hos en partner?
Om jag hade kunnat sätta in en bild på min älskade hade jag gjort det, men han är alldeles för privat för att vilja vara med på kort i sådana här sammanhang. Det är synd, för det hade varit det perfekta sättet att svara på frågan, eftersom hela min älskade personifierar allt det jag tycker är viktigt hos en partner. Om jag ändå ska välja en egenskap av många blir det "en stark empatisk förmåga".

Hur kom det sig att du började blogga och vad är ditt mål med din blogg?
När jag började blogga var det framförallt för att jag ville hitta en ny plattform för mitt skrivande. Jag ville hitta ännu ett sätt att nå ut med mina tankar och texter. Jag ville också bekämpa prestationsångesten. Det tillhör ju bloggens natur att man inte kan sitta och fila på en text i evigheters evighet.

Och sedan...åh, vilken oväntad lycka bloggandet för med sig! De är som underbara presenter, alla dessa vänner som jag mött i bloggvärlden. All värme, all kärlek, alla tankar, känslor och ideér jag får ta del av. Det är guld värt.

Om du skulle flytta från den ort du bor nu, var skulle du helst vilja hamna?
Svaret på det blir alltid och automatiskt Lissabon, men om jag ska svara något mer realistiskt, troligt och livsanpassat, skulle jag vilja flytta neråt västkusten. Jag tillbringade mina första år i norra Bohuslän och har alltid längtat tillbaka till naturen och framförallt havet där. Dessutom tycker jag om att man kan stiga på ett fartyg och resa iväg och ta sig till andra länder ganska smidigt och lätt, från den delen av Sverige. Så, någonstans i Göteborgstrakten skulle jag välja, helt klart.

Vad får dig att skratta?

Det är mycket det! Som till exempel det faktum att några av grannarna i kvarteret har skaffat en julbelysning som antagligen inte riktigt blev som de tänkt sig, eftersom de alltid (och bara då) har persiennerna neddragna när de har den tänd....och det förstår jag, eftersom ljuset från den får en att titta ut genom fönstret för att se om det står ett uttryckningsfordon med påslagna blåljus utanför.

Rekommendera en blogg som du gärna läser...
Förutom de bloggar jag lyfte fram när jag skickade vidare bloggutmärkelsen, vill jag rekommendera Arga Klara som jag läser varje dag. Hennes blogg är skarp, humoristisk, välskriven och rapp, och även om jag inte alltid delar hennes åsikter, blir jag glad av att läsa hennes texter.

Vilken bok eller film har gjort störst intryck på dig?
Boken är "Molnens bröder" av Barbro Lindgren. Jag väljer den för dess förunderligt vackra språk och för sin starka, varma empati för de psykiskt sjuka och sköra människor som den skildrar.

Filmen är Magnolia. Jag vet inte hur många gånger jag har sett den. Också den utmärker sig för sin värme och empati, när den skildrar en grupp människor som söker förlåtelse, kärlek, närhet och mening. Aimee Manns fantastiska soundtrack gifter in sig i berättelsen och blir en del av fotot och den otroliga skådespelarensemblen. Mitt råd är dock att ni ser den minst två gånger, för historierna är många och pusslet är stort, så det kan ta tid att foga samman bitarna. 

Vilket resmål återvänder du alltid (gärna) till?
Tveklöst Lissabon. Den staden äger en del av mitt hjärta, och jag ser den som en av mina hemstäder. Redan första gången jag besökte den, kände jag mig hemma. Sedan dess har jag återvänt dit flera gånger och också bott där under en tid.

Det var det, det var fint att få svara och tänka på frågorna. Tack, fröken Gredelin!

27 november, 2012

Fönstret mot skörheten

Jag åkte in till stan igår. Första bussen, gå av, skynda fort, fort, fort nerför trapporna vid Gullmarsplan till andra bussen, gå av, skynda fort, skynda vidare igen. Det var ansiktet på, det var skyddet, masken, brådskan, effektiviteten, målet därframme, ärendena som skulle göras och det tidsbestämda mötet, allt det som skulle bockas av på listan i min mobil.

Så stod jag där på Apoteket. Vitaminer skulle jag ha, det är bra. Näring i vita, runda plastburkar, ett par piller om dagen. Bockade av. Jag stod ju där, men i själva verket var jag redan borta, redan vid nästa punkt på listan. Jag skulle ju vidare sedan, snart, så snart att det nästan var "Nu".

Så stod hon där framför mig. Och jag vet så väl hur hon har det. Att det inte är lätt. Med smärtorna och oron, det som hon delat med oss i text, i mötena på nätet. Det är de möten man orkar med när livet är så, det är ju det.

Så plötsligt var jag alltigenom närvarande. För plötsligt lindades alla måsten och göranden upp och ihop, så där snabbt som en jojotråd.  För hennes ögon var blanka och trötta av värken. Det var den som syntes i hennes ansikte, och jag kände hur mina ögon blev en spegel av hennes. Mitt i effektiviteten, mitt på Apoteket, bland alla springande skor som klampade fram.

För nu hade fönstret mot skörheten öppnats, så oväntat, oskyddat, fint. Och hon och jag fick verkligen mötas. Fick lyssna, pratas vid, krama om.

Och efteråt, när vi gått åt varsitt håll, kände jag skörheten skava mitt ansikte i mötet med världen. Kände jag hur jag skyndade att stänga det fönstret igen.

22 november, 2012

Tidstjuvar och fyrkantiga ögon

Sådana här dagar, när ögonen är fyrkantiga av dataskärmen och rumpan värker trots den ergonomiskt korrekta stolen. När fingrarna är krokiga som knotiga trädgrenar om hösten, när axlarna sitter fastlimmade uppe vid öronen, när jag inte har en enda redig tanke kvar i hela huvudet.

När kvällen kommer sådana här dagar, tänker jag på tidstjuvarna i Michael Endes "Momo - eller kampen om tiden". De som lagrar människors tid i sin tidssparkassa och som röker upp den i form av stora, grå cigarrer. Jag tänker på dem och jag undrar var de finns, de där herrarna. Om de möjligen kan tänka sig att bevilja mig ett lån, eller kanske till och med en tidscigarr till skänks? Som kompensation för alla de timmar jag sparat ihop när jag, förlamad av stress vankat av och an med myror i kroppen och i själen, istället för att göra allt det där jag måste göra nu, på en gång, helst igår.

20 november, 2012

Play it forward del 1

Tänk, när jag som allra bäst behövde det, kom en present farande genom rymden och landade rätt ner i knät på mig, bara så där. Och när jag precis hade hunnit bli jättelycklig över den, så stod det inte på innan det kom ännu en present, och jag blev lika lycklig ett varv till. För inom loppet av två dagar har jag fått den fina utmärkelsen "I love your blog", av två av bloggvärldens vackraste människor, vilka jag är lycklig nog att kalla nyfunna vänner; Queen of Kammebornia och Fröken Gredelin. Tusen tack!

Det fina med de här presenterna är att de inte bara kommer mig till gagn, utan att jag får skicka dem genom rymden, så att de kan glädja ännu fler!

Så här finurligt fungerar de nämligen:

Välj 11 favoritbloggar
Berätta på din blogg vilka du vill ge utmärkelsen till och länka till deras bloggar


Kopiera post-it-lappen och sätt den på din blogg

Svara på de frågor du fått

Hitta på nya frågor för de 11 som du ger utmärkelsen och skriv på deras blogg att de har fått den

Jag har ju inte mindre än tjugotvå stycken blogawards att dela ut, men jag är ganska ny i bloggvärlden och känner inte till så många. Därför blir det en lite mindre skara jag skickar utmärkelsen till, men de är alla fantastiska bloggar som jag rekommenderar av hela mitt hjärta:

Illusionisten - för hennes egensinniga, finurliga vardagsbetraktelser.

Ankis blogg - för hennes poetiska ord på de ögonblick som är hennes vardag, samt för hennes engagemang för kvinnors rättigheter.

Den vassaste kniven - för hennes hemtrevliga beskrivningar och bilder från hennes hemby, samt för hennes välformulerade kängor till dem som förtrycker människor.

Min plats i solen - för att hennes stora, varma hjärta genomsyrar såväl hennes inlägg som de kommentarer hon lämnar hos dem bloggar hon själv läser.

Trollkarlen Odini - för hans krumeluriga ordtrolleri. Jag vet att han inte bloggar aktivt just nu, men jag vill ändå visa honom min uppskattning.

Till vidas ära - för att hon, med sina sköra, poetiska inlägg och sitt kärleksfulla bemötande, fått en självklar plats hos mig, vår korta bloggvärldsbekantskap till trots.

Prinsessorna på Bellevue - för den ombonade, hemkära känsla hon förmedlar, och för att hon så ofta skänker mig ett stort leende.

Jag vill också lyfta fram Fröken Gredelin och Queen of Kammebornia. Queen of Kammebornia för att hennes blogg är som en kärleksfull, varm och fantasirik utflykt, och för att hon är min besläktade själ. Fröken Gredelin av skäl som jag skriver om här. Om ni vill och har kraft får ni gärna svara på mina frågor ni också, drottningen och fröken, det vore roligt att höra era tankar!

Sådärja, det var utmärkelserna det. Tack allesammans för att ni finns! Ni gör naturligtvis som ni själva vill med de frågor jag ställer till er, men här kommer några stycken i alla fall:

Vilken är din bästa tid på dygnet ?

Vad ville du bli när du var liten?

Vilket är det vackraste, fulaste och roligaste ordet du vet? (Förstår att det är frågor direkt från en ordnörds hjärta som inte alla går runt och funderar över, men vill höra efter i alla fall.)

Vad skulle du vilja vara otroligt skicklig på?

Vem skulle du vilja vara om du inte fick vara den du är?

Vad skulle du önska att du kunde tro på?

Vilken låt lyssnar du på när du behöver: 1. Elda på din ilska. 2. Gråta ut. 3. Få utlopp för din glädje.

Nu till frågorna jag ska svara på. Jag har en hel bunt, en från Queen of Kammebornia och en från Fröken Gredelin, men jag är väldigt förtjust i att svara på sådant, som tur är. Det är dock lite mastigt att besvara allesammans i ett och samma blogginlägg, så jag har valt att dela upp det i två. På så sätt har jag ju också chansen att skicka vidare utmärkelsen till fler bloggar, om det skulle vara så att jag missat någon som jag hade velat ha med. Hur som helst, jag börjar med Queen of Kammebornias frågor, eftersom jag fick dem först:

Mitt motto: "Reality is overrated" och "I det riktiga livet är också allting möjligt." De kan tyckas vara två motpoler, men för mig är det viktigt att livet rymmer båda dessa storartade insikter.

Favoriter: Är för närvarande mina tofflor. Vi är oskiljaktiga. Om de inte blev så skitiga på undersidan av alla intrampade smulor på vårt köksgolv, skulle jag sova med dem på nätterna.

Läser: Författare med ett vackert språk. Hur de målar med orden är minst lika viktigt som själva historien. Exempel på sådana författare är Sara Stridsberg, Barbro Lindgren, Monica Fagerholm, Anna Jörgensdotter och Sofi Oksanen.

Älskar att tillbringa en eftermiddag: På biblioteket eller i en riktigt stor, välsorterad bokaffär.

Saknar: För alltid min farmor ("Den gråhåriga kvinnoarmén"  och "Farmors ring och symboliken") som inte lever här på jorden längre. Det är så mycket som jag hade velat fråga, visa och berätta för henne.

Vill göra jätteofta: Ligga på soffan och sträckglo på teveserier, som Gilmore girls, Greys anatomy, Weeds, och Mad men för att nämna några.

Tycker om som jag inte trodde jag skulle göra: Fundera kring balkongplantering. Vad hände liksom?

Bakar: Med nyupptäckt passion och entusiasm! Läser recept slaviskt och följer Hela Sverige bakar med stort intresse.

Somnar: Alltid på tok för sent. Är en nattuggla som aldrig förstått poängen med tidiga kvällar och morgnar. ("Det händer på natten")

Favoritparfym: Har jag ingen. Jag blir alltid stormförtjust när någon skänker mig en flaska, men sedan glömmer jag bort alltihop och parfymen blir stående på sin hylla, ensam och övergiven.

Har jag svårt att låta bli att bläddra i om den ligger framför mig: Allting egentligen. Jag är en rastlös själ.

Tackar aldrig nej till: Ett gott rödvin och / eller en dans.

Vill tipsa om: Lissabon som resmål. Min älskade stad där jag genast kände mig som hemma, som jag bott i en tid, och som jag alltid återvänder till i såväl verkligheten som i mina drömmar.

Så stolt så jag håller på att spricka: Över min syster ("Along the way we´ll share...everything") som med sin klokskap, passion och sitt stora hjärta, fortsätter att kämpa för att ge sina elever en bra skoltid, trots att den skolpolitik som förs i Sverige gör det allt svårare att vara lärare.

Så. Nu är jag alldeles vimmelkantig i såväl datafingrar, huvud och själ, så adjö allesammans, för nu.

18 november, 2012

"Nu äter vi risalamalta"...

Vi firar söndag här hemma. Det är fina, nära timmar med pyamas, melodikryss, långfrukost och småprat, pussar, mjuka ord och kramar. Det är en eftermiddagslur med en sömn så där drömlös och djup. Det är att väckas av min älskade och ligga kvar ännu en stund, sträcka på mig, somna om lite lätt och lite till, vaggas till ro av musiken från vårt vardagsrum.

Så gick jag upp, lite sömnyr, tofflor och mysbyxor på, och jag hade inte masken där, inte än, hade inte fäst skölden över ansiktet. Var för nyvaken, för utvilad, för avslappnad, för trygg. När jag såg bilderna från Gaza rulla fram över teven, fyllda med våld och död, med bottenlös förtvivlan och med blod.

Och jag visste inte vad jag skulle göra med det. Jag vet fortfarande inte vad jag ska göra med det, efter alla dessa år. Och det blir bara svårarare och svårare, ju längre tid jag lever, ju mer jag lär mig om de lösningar och den tröst som inte finns.

Och jag tänker på alla de temadagar för fred som jag har deltagit i, på alla demonstrationer och diskussioner jag fört. På de pengar jag skickat och på de namnlistor jag skrivit på. På alla de teckningar om fred jag ritat och satt upp på klassrumsväggar, på alla de gånger jag frågat min mamma och pappa med ångesten kramande om hjärtat i bröstet, om vi här i Sverige också ska vara med i ett krig?

Jag tänker på en av mina barndomsvänner som sett på nyheterna och förstått det som så, att kriget som rasade i Iran och Irak skulle komma hit, till oss. På hur vi tog det på största allvar, och på hur vi genast satte igång: Att samla tappade plastbestick - många, många gafflar, skedar och knivar, och gömma dem i ett ihåligt träd. För de måste ju ha något att äta med, alla dem vi skulle ge mat i min kompis trädgård, när alla hungriga som kriget skapat, kom.

Och jag tänker, som så ofta förut, på Lina Ekdahls "Konflikten är löst" ur diktsamlingen "Människan pratar", och jag önskar, önskar, önskar, att det hjälpte att säga så:

Konflikten är löst

Nu säger jag det för allra sista gången
Sluta nu
Om jag ser någon av er skjuta en gång till
då blir det ingen efterrätt

Hör ni inte vad jag säger!

Då tar jag pistolerna
och gevären och granaterna och kanonerna.
Då kan ni inte ha dom
om ni bara håller på och skjuter på varandra hela tiden

Nu får det vara slut.

Jag bryr mig inte om vem det var som började.
Det spelar ingen roll.
Sluta döda nu.

Sluta kriga.
Nu räcker det.
Nu får det vara slut.

Titta här vad tråkigt det ser ut,
trasiga hus, ensamma barn, döda människor överallt.
Ingen mat finns det, allt är förstört.
Nu får det vara nog. Nu får ni säga förlåt.
Gör det.
Säg förlåt till varandra.
Ja gärna.
Jag förlåter dig gärna säger man när någon säger förlåt.

Nu får vi hjälpas åt att bygga upp städerna,
ta hand om dom övergivna människorna.
läka såren
och aldrig, aldrig göra om sådana här dumheter igen.

Nu äter vi risalamalta.

Och jag bara står där framför teven och känner hur de kommer, de där meningslösa tårarna, så jag sträcker mig hastigt fram, byter kanal.

För det enda jag kan göra här och nu är att täppa till hålen i själen, i hjärtat igen, och försöka röra mig försiktigt genom världen.

16 november, 2012

Om fröken Gredelin, trollkarlen, att flytta och att hitta hem

En av mina vackraste bloggvänner är fröken Gredelin. Att besöka hennes blogg är som att ta en eftermiddagsfika vid köksbordet hemma hos en kompis. Ni vet, man sitter där och babblar på medan tiden går och teet kallnar, så att man får värma på det flera gånger om. Samtalet, det rör sig genom djupen och upp i himlarna, eller så traskar man helt enkelt bara på där man är. Det fina med fröken Gredelin är att hon är så närvarande. Hennes värme och omtänksamma hjärta går som en röd tråd genom hela hennes blogg.

Jag blir alltid så glad när hon har skrivit en kommentar till ett av mina blogginlägg. Hon plockar upp tråden i mina tankar och spinner vidare på den. Många gånger händer samma sak i mitt huvud när jag läser hennes inlägg. Som häromdagen till exempel.

Fröken Gredelin skrev ett inlägg om hur hon hittat sitt drömhus, men att det låg i helt fel stad. Jag kom att tänka på "En trollkarl i Stockholm" av Jan Lööf. Jag minns att jag läste den tillsammans med mina föräldrar när jag var liten, och jag tror att det var i samband med flytten från Munkedal till Gävle. I boken sätter Trollkarlen hjul på huset han bor i, kör det till Stockholm dit han ska flytta och parkerar sitt hem där.

Jag minns när jag flyttade som liten. Jag tyckte alltid så synd om det hus vi lämnade. Jag försökte verkligen tacka vårt gamla hem för den tid som varit. Jag pussade och sa farväl till tapeterna, dörrarna och golven för att de inte skulle känna sig ensamma, övergivna och ratade när vi försvann. Jag minns sorgen när jag insåg att det var mig övermäktigt, att det aldrig skulle gå, att hur jag mycket jag än försökte, skulle det alltid finnas en eller annan tröskel som blev ledsen för att jag inte hann med just den.

Det händer att jag undrar var den känslan tog vägen. Genom åren har jag blivit mer och mer som trollkarlen i boken. Jag har flyttat och flyttat, massor med gånger har jag flyttat, många gånger bara genom att packa några väskor, för att jag inte har haft några möbler att ta med mig ändå. Det är fritt, det är lätt, det är enkelt både att bryta upp och att slå sig ner, när man liksom bär sitt hus med sig vart man än går.

Ändå. Det medför en känsla av rotlöshet. Av oförmåga att skapa ett riktigt hem. För känslan av ett hem sitter inte i taket, möblerna eller väggarna, det är något med atmosfären, känslan. Jag har ofta saknat den och undrat hur man gör för att skapa den.

Så gick jag runt i mitt och min älskades hem häromdagen och insåg plötsligt att det fanns något där. En spirande känsla av hem, och jag tror att jag vet vad det är. Det är känslan av att platsen jag bor på är tillräcklig. Att det räcker för mig att vara där jag är.

13 november, 2012

Drömbeställningen

Jag önskar mig en plats dit jag kan ringa och beställa drömmar. Sådana jag drömmer på natten alltså, inte sådana som jag fyller mitt huvud med under dagen.

Som den dröm jag vill ha i natt:

Jag sitter på en klarblå cykel, far fram på nyframtinad asfalt med sprättande småsten. En stark, varm vind driver mig framåt, så jag inte behöver trampa längs vägen, så jag inte behöver anstränga mig alls. Och så mitt hår (långt som bara attan, inte kort som i verkligheten), som står som ett segel bakom mig, så att jag som en enda stor böljande våg, sveper fram över världen.

08 november, 2012

"Nåt för dom som väntar..."

Ibland, plötsligt, faktiskt ofta när jag som bäst behöver det, händer det:

Att något träffar rakt in i mitt hjärta. Att någon annan, någon annan gång, någon annanstans, har satt ord på den tyngd jag bär på. Ord som läker och lenar. Ord som hjälper mig att orka, som håller min hand genom mörka nätter och mörka dagar.

Ni som följt min blogg vet att min mamma drabbades av en stor stroke i våras.

Det som hela tiden har fått mig att blicka framåt, att orka, är tanken på att stroke är en sjukdom där man långsamt bygger upp det som raserats, där man sakta kan resa sig upp och börja röra sig framåt igen. För mig är det vad det måste handla om. Att mamma långsamt blir bättre och bättre, tar tillbaka bit för bit. Det är min tröst, min livboj, mitt hopp och min längtan.

Men på samma sätt är det just den där himla tiden, tiden, tiden, alltid denna väntan som är tiden, som är min vanmakt, min frustration, min sorg. Som är de dagar, nätter, veckor, månader vi inte slipper undan, de som bara måste gå.

Så häromkvällen såg jag Miss Li sjunga Olle Ljungströms låt "Nåt för dom som väntar" i  teveprogrammet "Så mycket bättre". Den träffade rakt in i mitt hjärta. Den har gått på repeat sedan dess. Jag har sjungit den tyst, jag har sjungit den högt, jag har sjungit i hopp, i vanmakt, i ilska, i sorg. För det är ju precis så jag känner, att:

Gud uppfinn nåt nytt
Som gör det lätt att hålla ut
Nåt för dom som väntar
Dom som orkar vänta
Mer

06 november, 2012

Alla mina planeter, alla mina världar

Det är kväll nu, näst intill natt. Min älskade sover sedan länge, väl nerbäddad bland sköna lakan. Mjuka lampor lyser i vårt vardagsrum, därute är det alldeles svart. Jag sitter framför teven, och följer den amerikanska valvakan, delar upp mig mellan den och kursboken om gromning och om Alexandramannen. Jag tänker på de olika världar jag har omkring mig och i mig, och på hur nära och upp i varandra de är ändå, och trots allt:

De rofyllda andetagen från min älskade, lugnet och värmen i vårt hem.

De planeter i internetuniversum som jag aldrig har besökt, men som jag blir presenterad för under kursen. Det är platser som rymmer faror, hot, skräck och förnedring, och som förstör barn ända in i deras hem.

Känslan av frustration, vanmakt, förundran och förtvivlan över hur viktigt det är, vem som väljs som president i ett land där jag aldrig har varit och som ligger så ofattbart långt ifrån mig. Hur viktigt det känns att segraren blir Obama, den mjuka av de båda, den som inte slår så hårt på människor.

Och jag tänker på hur jag ändå kan bli lättad och glad, mitt i allt. Hur jag kan glömma alltsammans en sekund, för en helt vanlig struntsak. Som när jag går ut i köket för att fylla på min tekopp och ser, att grannarna som tydligen deltar i novemberupproret de också, faktiskt har släckt för natten och inte tänker ha de sirenliknande juldekorationerna på dygnet runt, i alla fall.

05 november, 2012

Novemberuppror

Det tycks pågå ett novemberuppror lite varstans i vår värld. Det pratas och skrivs om att vägra mörkret och gråvädret, att le istället, tända ljus. Det är fint, tycker jag. Jag tycker om det, även om jag inte hakar på själv. Den får vara, tänker jag, november. För ovanlighetens skull känns det nedtrappade tempot, den smygande kylan och gråheten helt okej. Kanske är det för att jag har ett annat slags uppror på gång, inom mig själv. Det känns att det händer något därinne, att det rör på sig på något sätt. Jag är inne i en sådan där period när jag omvärderar, omprioriterar, funderar över gamla val och vanor, om de fortfarande är rätt.

Jag har köpt ett stort, djupblått pappersark som ligger och väntar vid sidan av skrivbordet. Jag tar upp och tittar på det då och då, men upptäcker snart att jag är inte färdig än. Planerna är inte färdigjästa, utbakade, formulerade, inte klara nog att sättas på pränt. Tanken är att jag ska skriva ner mina mål och hur jag ska nå fram till dem på pappersarket, och sätta upp det på väggen sedan. Så att jag har allt formulerat framför mig och kan titta på det, ta i det, för den händelse att jag tappar riktningen och glömmer vart jag är på väg.

Upproret handlar om mitt skrivande. Det måste hända något nytt med det. Jag har traskat runt i samma hjulspår i flera år nu och jobbat på ungefär samma sätt. Jag har trivts och trivs väldigt bra med det, men jag känner att det börjar bli för...bekvämt. Jag behöver utmana mig själv, hitta lusten och inspirationen igen.

Det finns ett skrivarprojekt som ligger och skvalpar också, gör sig påmint då och då, pockar på uppmärksamhet. Jag vet att jag vill ta mig an det på ett annat sätt än jag brukar, men jag vet ännu inte hur, och det är rätt spännande.

Och bloggen. Hur är det med den? Jag skrev mitt första inlägg den 26 mars 2012 och bestämde mig för att ge det ett år till att börja med, men kanske ska jag göra en utvärdering tidigare också, vid årsskiftet ungefär?

Ja, det är sådana penséer jag traskar runt i, och då är det inte så tokigt det här med november. Den månaden lämnar folk ifred, det tillhör dess natur. Den ger mig ro att sköta om mitt eget uppror. Och så snart det djupblå arket är fyllt med nya skrivarvägar och med riktlinjer för mitt skvalpande projekt, ska jag skriva om det här. Vem vet, kanske publicerar jag till och med mitt första foto?

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.