Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

02 oktober, 2012

Skrattet som var för mycket och för högt

Ibland nyper det till i hjärtat så där ett ögonblick, och sedan sitter känslan kvar. Som för ett par veckor sedan när jag gick till affären. Utanför på det lilla torget stod ett gäng tjejer och killar i nedre tonåren. De hade köpt godis och chips, de garvade och skämtade, skojade med varandra. Så plötsligt, som på en given signal, slutade de att skratta. Det var som om en hemlig, tyst siren hade vrålat ut från hustaken och talat om att nu! Nu har vi skrattat färdigt åt det här, okej?

Och alla uppfattade det. Alla, utom en av tjejerna som fortsatte att skratta. Hon skrattade och skrattade, det var för mycket och för högt, hon tuggade på sitt tuggummi mellan attackerna och flackade med blicken mellan kompisarna, som om hon bad om hjälp. De stod tysta. Besvärade. Tittade bort. Tog en godis. Fipplade med telefonerna. Till den hemliga, tysta sirenen ljöd igen, och skrattet fick lov att fortsätta, äntligen!

Pausen var över och stämningen var lättad. Men de skrattade inte åt samma sak som tjejen. Det var inte det att de skrattade åt henne heller. De hade gått vidare bara, till ett annat skratt, och hon var kvar i sitt. Hon hade inte följt med till nästa skratt och var ensam i sitt eget.

6 kommentarer:

  1. Alla dessa sociala "koder" som finns! Och när man inte kan dem, inte klarar av att läsa av situationen så blir det så fel! Fast det egentligen inte ÄR fel, det är bara ....olikt! Jag hoppas att den tjejen snart finner andra människor som låter henne skratta hur högt och hur länge som helst! Att hon inte blir som dem och skrattar bara när man "får"...

    Jag minns när jag jobbade på ett ställe där det bara fanns kvinnor. Och så kom det en ny person, en kvinna som tidigare jobbat i ett väldigt mansdominerat yrke och verkade inte så van vid att umgås med bara kvinns. Jag vet inte om det var det, men någonting hos henne retade verkligen kollegorna. De sa att hon var..."för mycket". För mycket? Vad innebär det egentligen? Ingen kunde säga exakt vad som var fel men "hon var för mycket". Det gav mig ont i magen att vuxna människor höll på så och istället var jag övertrevlig (har en tendens att kompensera...) mot henne för att jag tyckte att det var så hemskt. Fortfarande vet jag inte riktigt vad "för mycket" innebär och hur man undviker att vara det. Alla dessa koder...

    Ett (som vanligt!) tänkvärt inlägg här hos dig! Du har varit saknad! Undrar hur d et är med din mamma (om du vill berätta alltså?), jag oroade mig för att det var därför du var borta... Många kramar från nätvännen:)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, så fint det är att höra dina reflektioner, det är så roligt att se allt som väcks = ) Och jag känner verkligen igen mig i det du pratar om...vad är för mycket? Den som det visste...

      Mamma kämpar, hon gör framsteg även om vägen är lång...men det var inget akut som hänt med henne när jag var borta. Det är så värmande omtänksamt att du tänker på henne och på mig, kära nätvän! Många kramar tillbaka till dig.

      Radera
  2. Jag kan känna igen mig i det. Att vara ensam i mitt skratt. Att när alla andra har slutat skratta fortfarande inte kunna hålla mig. Om det var roligt alltså :)
    Vad konstigt med mejlet... skriv en rad till mig på queenofkammebornia@gmail.com så försöker jag igen!

    SvaraRadera
  3. Åh, din historia snörper till i mig. För visst önskar man att det där bara handlar om tonårsosäkerhet och att det är något som försvinner. Men det är ju inte. Många av de där som inte respekterar och uppskattar andra människors likheter och olikheter förblir desamma och tar med sig sitt beeende in i vuxenvärlden och arbetsplatser, föräldramöten och liknande.

    Jag hoppas så att den där tjejen finner nya vänner, riktiga vänner, som uppskattar henne för den hon är och där det är tillåtet att få skratta precis när man vill. De där vännerna som man kan ringa mitt i natten och d skulle komma på studs.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  4. Visst är det så, visst följer det med genom åren och åldrarna, människor blir ofta bara bättre på att maskera det. Jag hoppas liksom du att tjejen får nya vänner, riktiga. Jag har själv turen att ha sådana vänner, de är fantastiska skatter och jag önskar att alla får uppleva riktig vänskap i livet.
    Kram, Frida.

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.