Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

03 oktober, 2012

Dockskåpsmänniskorna

Det är höst nu. Kvällarna är mörka och långa och jag längtar efter lövhögarna som snart kommer att prassla under fötterna. Ja, det är mörkt nu, människorna syns tydligt genom fönstren. När jag promenerar runt kvarteret på kvällarna kan jag se in. Som dockskåpsdockor är de, människorna. Det är nästan som på teve, där alla ser så mycket mindre ut än i verkligheten.

Jag tänker på alla promenader jag har tagit, på alla fönster jag har sett in i när jag har gått förbi. På alla gånger jag har föreställt mig resten av dockskåpsmänniskornas liv, det andra, det som inte syns. Jag tänker att det och skrivandet handlar om samma behov. Det att vandra runt med ett parallellt universum inuti mitt huvud.

6 kommentarer:

  1. När jag växte upp så tillbringade jag många timmar med att traska längst gatorna och jag föreställde mig alltid att det inne i de upplysta husen bodde familjer som levde precis som jag önskade att mitt liv var. Min barndom var inte särskilt lycklig eller idyllisk på något vis, det är inte sådant jag brukar prata om eller ens berätta direkt, men så var det. Därför hittade jag på små historier i huvudet om dessa människor i husen minns jag.

    I de familjerna var det alltid stillsamt och alla var vänner och de satt tillsammans och såg på tv eller åt middag. Min dröm var att någon skulle öppna sin dörr och få syn på mig där jag gick på vägen och låta mig få vara med i deras gemenskap.

    Nu när jag läser det du skrivit så blir jag lite rörd av att det finns flera människor som också fantiserar på samma sätt som jag:)

    Nu när jag själv är förälder så strävar jag efter att ge min son en sådan uppväxt att han ska ha glädje av att fantisera men aldrig behöva önska att han också levde sitt liv i ett av de där "dockskåpshusen"...

    (och jag är så glad att läsa att din mamma kämpar på!) Många kramar från västra kusten!


    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack för att du delade med dig av det, fina du. Jag ser det tydligt framför mig, hur du gick där längs gatorna och längtade in. Och det är rörande hur vi tänkt samma tankar, det är fint. Stora kramar!

      Radera
  2. Så fascinerande det är att hitta en besläktad själ... Jag har ju alltid gått runt och tänkt så där. Särskilt när jag gick till och från bussen hos mormor och morfar. Där fanns det så många bra dockskåp. På landet där jag bor nu finns ju inte lika många... Kram!
    Nu har jag skickat mejlet som kom bort, det borde funka :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jaa! Det är häftigt,eller hur! Och så himla lyckligt känner jag = ) Kram!

      Radera
  3. När jag var liten bodde vi i höghus och radhus och då bor man nära varandra. Ser varandra, hör varandra och på sätt och vis delar varandras liv. Speciellt på 70- och 80-talet då vårt hemliv inte var så slutet som nu. Då hälsade man om man såg någon som satt i köksfönstret. Visste vilka som var ens grannar.

    Idag tror jag många gånger att de som bor i flerfamiljshus i staden är mycket mer ensamma än vi här ute på landet. Idag kan människor dö ensamma i sina lägenheter och ingen saknar dem eller knackar på för att höra hur det står till.

    Vi har ju inte så många fönster att kika in genom här på landet men på något vis känns det som om avståndet inte är lika långt mellan människor på landet.

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  4. Jag har aldrig bott på landet, men jag tror också att det är ett mindre avstånd mellan människorna där. Ibland kan jag längta efter att bo så, närmare, mer personligt. Sedan, i nästa sekund, blir jag enstöringen som tycker att det är skönt att det räcker att hälsa i trappan och som vill vara ifred. Jag vet inte...men en sak vet jag, att tanken på ensamheten i vårt samhälle skär sönder en bit av hjärtat.
    Kram, Frida.

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.