Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

31 oktober, 2012

Le mot hela världen och den ska le mot dig

När jag var liten var jag helt besatt av att försöka få folk som inte hade någon som helst lust att le, att börja göra det. Jag tänkte att det var en uppgift jag hade. Att det skulle göra dem lyckliga, på sikt, om de bara började le, provade det. Vissa människor gick ganska lätt, andra blev till långvariga projekt. Som tjejen i kassan på närbutiken. Jag tror att jag aldrig, varken förr eller senare, har sett en mer uttråkad och blasé person. Dag efter dag satt hon i kassan och stirrade ut i tomma intet, med sin urblekta permanent och idisslade sitt tuggummi. Och som jag log. Jag log och jag log och jag log, varje gång jag var där och handlade log jag mitt trevligaste leende till mungiporna krampade. Så en dag, log hon äntligen tillbaka. Jag glömmer aldrig den känslan av seger, av att ha förändrat en människas hela liv!

Nu för tiden är jag inte lika nitisk, även om jag inte kan låta bli att le mot otrevliga typer och surkusar än idag. Fast nu är min anledning mindre ädel. Jag tror sällan (men visst, det händer), att jag kan få dem att upptäcka hur mycket roligare det är att vara glad. Nu för tiden ler jag därför att jag har upptäckt att få saker är mer effektiva mot ett otrevligt bemötande, än ett trevligt leende. Jag slipper bli på dåligt humör. Den otrevliga blir antingen ännu surare, därför att denne känner sig dum eller tror att jag är spydig, eller också (och det är förstås det allra bästa), börjar denne le själv. Det är rätt finurligt faktiskt.

Imorgon börjar november. Årets suraste, gråaste, deppigaste månad. Jag önskar att jag kunde måla ett stort, himla flin över hela himmelen och på jorden, att smitta den med.

30 oktober, 2012

Den gråhåriga kvinnoarmén

Det finns tider när någon av dem jag saknar och som inte längre finns i livet, har en starkare närvaro än annars. Som nu. För några dagar sedan skrev jag ett inlägg om min farmor och sedan dess har minnet av henne gjort sig påmint i mina tankar, på olika sätt. Som idag när jag skulle skriva min bloggadress genom ordet "frkfridafortissima", och min telefon valde bort det, till förmån för "frihetsrörelsen." Jag log och mindes den gång jag gav min farmor en knapp med orden "One day an army of gray - haired women may quietly take over the Earth." Jag vet inte mycket om Gloria Steinem som yttrat dessa ord, och jag tror inte att farmor gjorde det heller, men det är inte det viktiga här. Det är minnet av hur farmors starka leende mötte mitt, när vi såg framför oss hur hon kastade av sig värk och elände, ja, alla de hinder som fanns i hennes kropp, för att stega ut genom dörren och ta över jorden tillsammans med sin gråhåriga armé.

25 oktober, 2012

Snö - "Som moln överallt"

Alldeles nyss föll första snön över grågatorna, det var alldeles vitt när jag såg ut genom fönstret. Det är märkligt det där, hur det ännu är så magiskt, hur jag bara måste ut och lukta och ta på allt det luftiga, vita. Jag ler och jag ropar på min älskade att han också ska komma och titta, och jag tänker tjocka tumvantar, rödnypta kinder, snögrottor, snölyktor och snöbollar, ångande varm choklad ur stora koppar, snöknarr och fras under skorna, tyst, stilla och vitt.

Fast jag blir rädd också. Jag fryser till litegrand inuti. För jag vet så väl hur mörkt det blir under de evighetslånga slaskdagarna, när snön är grå och svart och pissgul och iskallt genomblöt, och vintern aldrig någonsin tar slut. Hur olycklig jag blir, hur håglös, nedstämd och ledsam.

Och jag tänker att jag måste minnas en sång som jag vet gör vintern vacker igen. Jag upptäckte den förra året, och den fantastiska "Snö" med den otroliga Laleh bar mig igenom många, långa snöslask dagar. Klippet jag länkar till är dessutom fyllt med vackra bilder på snö som är som den ska vara, då, när det är som Laleh sjunger: "Som moln överallt"!

24 oktober, 2012

Surkusar, bitterstruntar och flaxande änglar

Tänk alla de gånger jag blivit ledsen, sänkt och arg av hur främmande människor behandlat mig, snäst av mig, gjort livet surt för mig, varit otrevliga; i affärer, hos myndigheter, på tunnelbanan.

Men tänk den gången jag hade farit ut på cykeltur, då när jag bodde på Öland. Jag hade hunnit en bra bit när hjulet började svänga, pysa och studsa, och jag insåg att jag hade fått punktering. Jag steg av och började gå. Det var lång väg tillbaks, så när jag kom förbi en liten butik, gick jag in och frågade om jag kunde få ställa cykeln på deras parkering, till nästa dag. Och, joo, då, det gick så bra.

Dagen efter när jag återvände till butiken med en kompis och en kasse lagningsprylar, kunde jag inte hitta cykeln någonstans. Jag gick in och frågade kvinnan från gårdagen om hon visste var min cykel blivit av.

"Jaha, den", sa hon och log, innan hon fortsatte som den naturligaste saken i världen, "vi ställde in den här över natten, min man och jag, så den skulle vara säker. Och mannen min han lagade punkan igår, så det är redan klart."

Jag tänker ofta på den mannen och den kvinnan och på hur otroligt glad och tacksam jag blev. Och när surkusarna och bitterstruntarna spiller ättika i min väg, tänker jag att, det är ändå inte dem jag kommer att minnas, inte alls. Det är de där som ser ut som vanliga människor, men som visar sig vara flaxande änglar, som stannar kvar.

23 oktober, 2012

Kreativitetsless

Jag är verkligen så kreativitetsless dessa dagar, dagarna i ända, när började det egentligen? Ingen som vet. Men jag är så less och Prestationsångestkråkan bara galer och galer, dag och natt i mitt öra, han och självdisciplinen. Och jag gör det jag ska, jag sköter mina deadlines, det är inte det. Det är det att jag har tappat all skrivlust, och nästan all min kreativitet.

Som det är nu vill jag bara bli underhållen. Jag vill bara ligga i soffan och titta på Gilmore girls hela dagarna, och bli serverad en varmare, roligare, tokigare, mysigare värld än den här. Jag vet inte om det är hösten, måhända, det kanske bara...är. Jag vet ju att lusten och kreativiteten kommer tillbaka, det gör den alltid, jag vet ju att det går i vågor det där. Men det är så tungt medan de håller sig borta, för arbetet blir ett tragglande måste och usch och fy och blä.

Så nu frågar jag er, har ni några råd att ge? Hur brukar ni göra när ni är inne i sådana här perioder?

22 oktober, 2012

"Ni är inte glömda" - Jonas Gardell

Innan jag lade mig i soffan framför teven för att se det sista avsnittet av Jonas Gardells "Torka inte tårar utan handskar" som visades på SVT ikväll, hade jag ett blogginlägg skvalpandes i huvudet. Det hade inte riktigt tagit form ännu, men det var tillräckligt klart för att jag bara skulle kunna sätta mig vid datorn och skriva ner det ungefär så här dags.

Men det gick inte. "Torka inte tårar utan handskar" slog ut allt. Ikväll är det den käftsmällen, de tårarna och det slaget i magen, som finns i min värld. Det är att krama, krama och kyssa min älskade för att jag kan det, för att han finns här hos mig. Det är känslan av att ha fått ta del av något oerhört, oförglömligt. Det är ljuset i att Gardell genom att berätta den här historien, skänkt oss alla möjligheten att minnas det som hände, att aldrig låta det falla i glömska.

Jag hittar inget klipp med Gardells sång "Ni är inte glömda" från hans album "Nästan vackra", men jag tycker att ni som har möjlighet ska leta reda på den.

God natt alla, var rädda om er själva och varandra.

18 oktober, 2012

Farmors ring och symboliken

”Jag är så glad att du förstår symbolik” sa mamma till mig där hon låg i sjukhussängen. Hela nattduksbordet och fönsterbrädan var fyllda med blombuketter, vackra kort och änglar.
Det finns en sådan tröst i symboliken. I bilderna. I tingen. När jag trär ringen jag ärvt av min farmor på fingret, förundras jag alltid över hur nära hon kommer med ens. Över hur det känns som om hon finns bredvid mig i rummet, fastän hon dog för så länge sedan. Jag brukar passa på att prata en stund med henne om lite olika saker, viktiga saker och väder och vind. Jag tycker om att minnas henne med ord som hörs och inte bara med tysta tankar. Och varje gång jag ser hur perfekt ringen passar, känns det så fint inuti mig att våra händer måste ha varit så lika.

17 oktober, 2012

Godnattsagan

När jag var liten tyckte jag mycket om att höra en godnattsaga. Det var den stund på dagen när allting saktades ner och blev lugnt och stilla. När världen och dess intryck begränsades till gosedjuren och dockarna i min säng, till mig och min mamma eller pappa. Boken hade jag valt ut med omsorg i hyllan, inte sällan var det den samma kväll efter kväll, om och om igen.

Men jag blev äldre och vi slutade läsa tillsammans. Jag vet inte riktigt varför eller när, det var inget tydligt formulerat beslut. Jag kände mig väl för stor eller något, ville läsa ensam och vara ifred, läsa snabbare kanske, vad vet jag.

Så för ett par år sedan såg jag en tidningsartikel om några familjer som alltid läste tillsammans en stund på kvällarna. Bland annat intervjuades ett par i sextioårsåldern som hade läst tillsammans varje kväll under hela sitt gemensamma liv. Ingenting kunde få dem att ställa in läsningen, inte ens om de var mitt i ett gräl. Många gånger hade också närheten i det gemensamma mötet med litteraturen läkt deras meningsskiljaktigheter, så att de inte ens mindes vad de hade bråkat om när de hade läst klart. Jag läste artikeln och önskade att jag skulle komma att leva med en person som ville läsa tillsammans med mig, och som tyckte lika mycket om litteratur som jag själv.

Och tänk. Just nu ligger två gemensamma högläsningsböcker på mitt och min älskades nattduksbord. Det är Fogelströms "Mina drömmars stad" för kvällar när vi har god tid på oss, och Bexells "Prostens barnbarn", för kvällar när vi är för trötta för att läsa särskilt länge.

16 oktober, 2012

Ett stråk av sorg

Ibland drar ett stråk av sorg genom livet. En sorg som inte drabbar mig personligen, men någon som står mig nära. Den sorgen sköljer också över mig, vänder uppochned på mina världar, får mig att gråta, tappa min balans.

Igår avled en av mina vänners allra bästa vän i cancer. Hon blev inte äldre än kring trettio år.

"Det svåra med sorg är att det enda som hjälper är tid, tid och tid, och kärlek från sina nära och kära", sa jag till min älskade igår kväll, och svärtan, skörheten och vanmakten fanns i hela mig.

För orden, de är utan verkan. Trösten likaså. Det finns inga kartor, inga facit, inga rätta svar. Inga garantier för ett liv efter döden, inga osvikbara löften om meningar med livet, inget som ger frid.

Jag skriver till min vän att jag finns för henne, att jag står här när hon faller, att jag tänker på henne, att hon får höra av sig när hon vill. Det är det enda jag kan.

Jag ringer till min bästa vän, för att få höra hennes röst, hennes skratt, hennes liv. Och jag blundar inför tanken att hon inte skulle finnas mer på jorden, jag orkar inte ens viska meningen fullt ut.

När kvällen äntligen kommer kryper jag nära, nära min älskade, och kramar honom tätt intill, så hårt jag någonsin kan.

15 oktober, 2012

Att vara snäll mot sig själv

Det har hänt att människor har sagt något till mig, liksom helt enkelt, rakt av och självklart. Något som de själva knappt tänkt på, men som jag har kommit att bära med mig i alla mina livsdagar.

Som när jag gick i gymnasiet och var inne i en period av svårigheter och svärta, och tog ut allt på mig själv. Aldrig var jag tillräckligt bra för att duga, räcka till. Jag var inte sen att tala om det för mig själv, trycka in det i ansiktet på mig, tjata om det i långa meningsloopar utan slut. Så en dag, hejdade en vän detta ständiga flöde när han sa:

"Du skulle aldrig acceptera att någon annan talade till dig på det sätt som du talar till dig själv."

14 oktober, 2012

Soppåsedagar

Ibland har livet fyllts av soppåsedagar. Av diska-i-fesljummet-vatten-dagar, dammsugardagar, blöta-raggsocke-dagar.

Så plötsligt en dag som igår, åker jag och min älskade iväg på en biltur. Jag går till frisören och klipper håret för första gången på evig tid. Vi går på restaurang. Äter god mat och pratar och skrattar bland andra som är glada och ute på galej. Vi går vidare, till ett kalas. Jag har på mig en fin klänning och står och håller i ett immigt glas, äter plockmat, bubblar med trevliga människor, lyssnar på musik och skratt.

Det är först när jag kommer hem som jag förstår att soppåsedagarna har blivit på tok för många på sista tiden. Det är nämligen först när jag byter till en annan slags dag, en dag som igår, som jag märker hur mycket det behövs. Det är först då jag märker att det är dags att fylla på med andra slags dagar, så att soppåsedagarna mister sitt världsherravälde.

11 oktober, 2012

"Den här dagen sparar vi"

"Den här dagen sparar vi", säger Tekla och Ulle till varandra i Viveca Lärns bok "Killbacillen", som jag läste om och om igen under uppväxten. Inspirerad av tjejerna i boken försökte jag göra likadant. När jag var mitt i stunden, dagen, när allting stämde, när till och med sekunderna var perfekta, krampade jag ihop mig, koncentrerade mig, försökte fokuserat lagra den. Till lagringen i sig blev en del av minnet, blandades upp med dagen.

Ändå, en av de dagar jag alltid minns:

Jag ligger på en brygga och tittar upp i himlen. Den är oändligt blå. Det är en solvarm början av hösten. Jag tror...i slutet av september. Vågskvalp mot stranden. Några svagt guldfärgade löv. En av de vackraste vännerna i världen är med mig.

Så ofta har jag återvänt till den dagen. Och jag märkte inte ens att jag sparade den. 

10 oktober, 2012

Dragspelsgrannen

Jag har inte bott så länge i vårt hus. Lite mindre än ett år, skulle jag tro. Det är svårt att säga exakt när jag flyttade hit. Det var helt enkelt så, att ganska snart efter att jag hade träffat min älskade, slutade jag att gå hem till mitt.

Vi bor i ett ganska vanligt hus. Det är gulaktigt, fyra våningar högt, har tre lägenheter på varje plan och balkonger som hänger på framsidan. Jag har ingen aning om vilka de andra människorna är som bor här. Eller, jag har mött en kvinna med kort, lockigt hår några gånger. Jag tror att hon bor på nedre botten. Hon kånkar ofta på tunga matkassar och hon byter alltid några ord. Hon är trevlig. Det är genom henne jag vet att det bor en äldre kvinna på någon av våningarna ovanför. Hon behöver en rollator och det är därför porten mot baksidan är så tung. Det sitter en mojäng på den som gör att dörren öppnas när hon trycker på en knapp nämligen.

Annars vet jag verkligen inte. Vi delar mest ljud. Från grannarna ovanför vårt sovrum, kan vi höra tassar som klickar mot golvet och en boll som studsar runt. Från grannarna ovanför vardagsrummet, kan vi höra en stereo med basdunk. Den hör man främst på helgkvällar, strax innan klockan elva. Då brukar jag sitta i soffan, titta upp mot taket och tänka: "Förfest, cigg under fläkten, drinkar och flak med öl, innan bussresa till utgång. Okej."

Jag undrar vilka ljud vi delar med oss av, min älskade och jag. Jag kan nog gå för kraftigt med hälarna mot golvet ibland, så att det blir en del dunk. Men det är svårt att säga...hur låter våra ljud? Det kan vi aldrig så noga veta.

Men jag tänker att det vore roligt att se oss grannar utifrån någon gång, genom fönstren. Då skulle man till exempel kunna se hur grannen som bor på våningen under sitter hemma i sin lägenhet och spelar dragspel, och hur jag dansar till musiken hemma hos oss. 

09 oktober, 2012

Mibramin

När jag var barn läste jag en bok om en varelse som hette Mibramin. Jag minns inte om det också var titeln på boken eller vem som skrivit den, men när jag googlar på "Mibramin" och "barnbok", får jag upp författaren Eva Asmussen.

Det magiska med Mibramin var att han kunde nå alla människors inre så att han förstod dem på riktigt, precis som de var. Jag brukade önska att jag var som han. Jag ville så gärna förstå alla, inte bara genom att de berättade för mig hur det var eller genom att jag gjorde mina egna tolkningar. Jag ville känna hur det var att vara dem, på riktigt, utan masker, utan skal.

Jag tänker fortfarande på Mibramin ibland. Det händer att jag snuddar vid hans väsen, stunder när jag kommer en annan människa riktigt nära. Många gånger har jag också önskat att andra människor hade varit som Mibramin när de mötte mig. Att de hade förstått mig, hela mig, utan att jag hade behövt berätta och förklara.

Idag ville jag vara som Mibramin igen. Jag stod i kön i butiken för att handla. Framför mig stod en man, något yngre än jag själv. Han såg rätt vanlig ut. Så där kortklippt, blont hår, blå jacka, jeans, vita gympaskor. Men på halsen hade han en tatuering med texten "Love is pain." Jag ville så gärna veta varför han hade valt att tatuera in den meningen. Varför han hade valt att låsa fast just de orden på sin hud, varför han inte bara bar den känslan inom sig i lager på lager av hårda murar, som så många andra.

08 oktober, 2012

Ikväll ser jag "Torka inte tårar utan handskar"

Jag minns när jag först hörde talas om hiv och aids. Jag visste inte vad det var, bara att det var något som man skulle vara väldigt rädd för, för det märkte jag att de vuxna var. Jag läste om det i  Kamratposten. Där var det ett stort reportage. Det stod att sjukdomen kom ifrån aporna och jag undrade mycket över hur det hade gått till. Jag såg framför mig hur män i khakikläder och tyghattar banade sig fram genom djungeln och blev överfallna av apor som hoppade ner från träden, och som bets så blodet rann. Hur männen trodde att smärtorna var över när såren läkt och lättade åkte hem till sina familjer, men hur de senare insjuknade och dog i oerhörda plågor. Oförklarligt och hemskt.

I Kamratposten stod det också att hiv och aids smittade genom blod. Jag skar mig på en glasbit när jag gick barfota ett sommarlov och skräcken var förlamande. Länge, länge gick jag runt och bar på min fruktansvärda hemlighet som en tidsinställd bomb. När som helst skulle den detonera och jag insjukna och dö. Jag sa ingenting till någon. Det hade jag också förstått att man inte skulle. Det fanns en skam över själva orden "hiv" och "aids", det förstod jag ju. Det kändes i luften när man såg det på teve, när man läste rubriker i tidningar, när man hörde det nämnas i mumlande ton.

Ikväll ser jag Jonas Gardells "Torka aldrig tårar utan handskar" på SVT kl. 21. Jag tänker att det är en av de viktigaste teveserierna någonsin.

07 oktober, 2012

Magdalena Ribbing, litteraturen och jag

Jag har läst så länge jag kan minnas. När jag var liten läste jag till och med när jag var ute och promenerade, men det fick jag sluta med. Jag gjorde mig illa så mycket när jag gick in i olika ting. När jag startade min blogg kändes det självklart att välja "Litteratur" som en kategori, men trots det har bara två blogginlägg hamnat där: Galopp galopp och Tema: Faan!. För det här året, när dagarna ofta har växlat mellan att vara stumma och avdomnade eller smärtsamt händelserika, har jag inte mäktat med att läsa. Gudarna ska veta att jag har försökt. Jag har köpt böcker, lånat böcker, travat dem på högar. Jag har bläddrat i böcker, börjat läsa, lagt bort dem, tagit upp dem, läst några rader och lagt bort dem igen, gett upp. Jag trodde länge att jag inte hade hittat den bok jag behövde, den som pratade mitt språk just då, den som kunde få mig att känna mig mindre ensam. Nu har jag förstått att det inte handlar om det. Att jag kanske har tusen böcker här hemma som bara skriker efter att få hålla mig i handen och vara mina vänner, men jag ser dem inte, för jag orkar inte vara med. Jag orkar inte bidra med mina egna bilder, tankar och känslor, jag orkar inte prata med dem. Jag orkar bara bli serverad och jag vill att det ska vara enkelt. Jag vill inte bli chockad och överrumplad, jag har inte kraft att bli berörd. Jag är trött nu. Och jag har varit utmattad.

På kvällarna när jag kryper ner i sängen bredvid min älskade och ännu en dag har lagts till alla dessa dagar, och jag behöver ladda ur, varva ner, somna om, har jag med mig min telefon. Jag läser Magdalena Ribbings Hyfs och stil  i Dagens nyheter. Det är det jag orkar. Reglerna är tydliga och klara, gråzonerna få, frågorna brevskrivarna har oftast av alldaglig sort, det är tryggt och det är bra. Det ryms inga överraskningar i vettens och etikettens frågor och svar. Det krävs ingen motprestation. Det är inte ens viktigt för mig att veta om jag kan ha handskar på mig eller inte på en bal.



 

04 oktober, 2012

För minnenas skull

Tänk allt det jag bara har glömt. Som matematiska formler, vägbeskrivningar, latinska verbformer, inövade repliker från olika pjäser. Som utflykter på lekis och i grundskolan, fester, möten med människor, bussfärder. Tänk allt det som bara har raderats ur mitt minne, utan att jag ens vet när det skedde eller varför. Var det slumpen som avgjorde att jag glömde just den specifika detaljen, eller valde jag det omedvetet? Och varför i så fall? Behövde jag göra plats för något annat minne som gjorde anspråk på utrymme?

När jag tänker på allt det där som bara är borta, är det rätt märkligt att se på det jag kommer ihåg. Som att jag minns, så tydligt och knivskarpt, första gången jag svalde ett tuggummi av misstag. Jag var fyra år, det var i min kompis Louises källare och det var så himla konstigt att jag inte dog.

03 oktober, 2012

Dockskåpsmänniskorna

Det är höst nu. Kvällarna är mörka och långa och jag längtar efter lövhögarna som snart kommer att prassla under fötterna. Ja, det är mörkt nu, människorna syns tydligt genom fönstren. När jag promenerar runt kvarteret på kvällarna kan jag se in. Som dockskåpsdockor är de, människorna. Det är nästan som på teve, där alla ser så mycket mindre ut än i verkligheten.

Jag tänker på alla promenader jag har tagit, på alla fönster jag har sett in i när jag har gått förbi. På alla gånger jag har föreställt mig resten av dockskåpsmänniskornas liv, det andra, det som inte syns. Jag tänker att det och skrivandet handlar om samma behov. Det att vandra runt med ett parallellt universum inuti mitt huvud.

02 oktober, 2012

Skrattet som var för mycket och för högt

Ibland nyper det till i hjärtat så där ett ögonblick, och sedan sitter känslan kvar. Som för ett par veckor sedan när jag gick till affären. Utanför på det lilla torget stod ett gäng tjejer och killar i nedre tonåren. De hade köpt godis och chips, de garvade och skämtade, skojade med varandra. Så plötsligt, som på en given signal, slutade de att skratta. Det var som om en hemlig, tyst siren hade vrålat ut från hustaken och talat om att nu! Nu har vi skrattat färdigt åt det här, okej?

Och alla uppfattade det. Alla, utom en av tjejerna som fortsatte att skratta. Hon skrattade och skrattade, det var för mycket och för högt, hon tuggade på sitt tuggummi mellan attackerna och flackade med blicken mellan kompisarna, som om hon bad om hjälp. De stod tysta. Besvärade. Tittade bort. Tog en godis. Fipplade med telefonerna. Till den hemliga, tysta sirenen ljöd igen, och skrattet fick lov att fortsätta, äntligen!

Pausen var över och stämningen var lättad. Men de skrattade inte åt samma sak som tjejen. Det var inte det att de skrattade åt henne heller. De hade gått vidare bara, till ett annat skratt, och hon var kvar i sitt. Hon hade inte följt med till nästa skratt och var ensam i sitt eget.

01 oktober, 2012

Proppen

Plötsligt gick proppen ur mig. Sinade orden, orken, konsten att dela, att lämna ut och att hålla kvar. I många, långa veckor har tiderna varit sådana. Jag har tittat inåt, städat bland tankar och känslor, lyft på stenar, försökt landa i allt det svåra som hänt.

Jag har fått så fina hälsningar, fyllda med omsorg och varma tankar. De har kommit från bloggläsare,  och från bloggvännerna fröken Gredelin och Queen of Kammebornia, från Nina med "Den vassaste kniven" och från Lotta som driver "Min plats i solen." Hälsningarna har betytt så himmelens mycket, och de har nått ända in i mitt hjärta. Ändå har jag inte förmått mig att börja blogga igen, svara på meddelanden, ge mig ut.

Så här var det:
Jag ville vara säker på att jag hade kraft att ta mig tillbaka. Jag ville vara säker på att jag inte bara skulle sticka in näsan i blogguniversum i en halv sekund eller så, för att sedan fly tillbaka till mitt ide igen.

Och jag tror att jag har städat klart nu. Jag tror att jag har fått ordning på den där proppen igen. Och jag känner att jag är glad att vara tillbaka och att jag har saknat blogguniversum. Jag har kraft att vara med igen.  

Så, hej alla! Tusen tack för att ni finns.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.