Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

30 juli, 2012

Bak matt

I en av mina favoritserier "Greys anatomy", drabbas en av karaktärerna, Izzie Stevens, av en ofattbar sorg. Efter att ha legat som förlamad på badrumsgolvet under tusen timmar eller så, reser hon sig upp, går ut i köket och börjar baka. Hon bakar och bakar, oräkneliga mängder bakar hon, hela köket drunknar i bakverk som ingen mäktar med att äta upp.

Det senaste halvåret har jag varit som Izzie. Det har varit en svår tid på många sätt, flera tunga sorger har drabbat mig och mina kära.
"Finns det någonting du kan tänka dig att göra? Något som skulle kunna skingra tankarna och sorgen? Läsa kanske, eller utöva någon sport?" frågade en klok kvinna mig.
"Baka", svarade jag. "Jag vill baka."

Och som jag har bakat. När ångesten blivit för svår har jag bakat, natt som dag. Stundtals har det varit det enda som har hjälpt. Vetskapen att om jag blandar i rätt sorts ingredienser, lägger dem i en form och stoppar in dem i ugnen, blir det någonting en stund senare. Något konkret som jag kan ta på. Till och med i drömmarna har jag bakat. Stått och vispat smet i enorma skålar, rusat fram och tillbaka mellan butiken och köket för att ingredienserna tagit slut.

Så idag när jag låg på soffan och tittade på teve, blev jag plötsligt sugen på muffins och insåg att vi, för första gången på månader, inte hade några hemma. Jag tänkte efter en stund och insåg att jag inte hade bakat på flera veckor och att jag till min stora förvåning inte hade koll på bakingredienserna i våra skåp. Jag insåg också att jag, för första gången sedan det här året började, ville baka för att jag kände för det helt enkelt, var sugen på en god kaka, hade lust.

När jag gick ner till butiken för att handla ingredienser sken solen. Någon hade ritat ett rosa kritstreck på asfalten. Det vindlade iväg och försvann vidare bakom hörnet på vårt hus.

28 juli, 2012

Hjärtats ensamma slag


Det händer att jag tänker på när jag var sex år och någon hade berättat för mig att man dör den dag ens hjärta slutar slå. Jag sprang runt i vår hall och kände på mitt hjärta, skrattade och sjöng: ”Jag lever! Jag lever! Det slår!” Så plötsligt gled min hand åt sidan och jag kände inte hjärtat mer. Hur jag än kände efter kunde jag inte hitta det igen. Jag blev så rädd, skräckslagen, nu var allt förbi, nu skulle jag dö, eller hade jag redan gjort det?

Jag minns pappas armar runt mig. Hans famn. Hur han tröstade mig, lugnade mig och sa att jag levde än, hur jag blev lugn. Men aldrig någonsin har jag glömt den gången, den känslan, fastän det var så länge sedan.

25 juli, 2012

Sirapsväder

Det är sådant där sirapsväder idag, när hjärnans tankar flyter långsamt tillsammans med svetten, klibbigheten, den vaga irritationen och huvudvärken. Det kom ett störtregn i några minuter, men efteråt var det lika kvalmigt som förut och vattenpölarna på innergården var fortfarande alltför grunda för att bada i.

Jag tänkte att jag skulle ringa till någon, men lät bli, för så trevlig som jag vill vara då, det är jag bara inte sådana här dagar. Dagar som den här är det bättre att låta händerna jobba, de går nästan av sig själva. Jag viker tvätt, sorterar böcker, kläder, tankar. Sirapsväder är bra när man behöver få ordning på sådant man inte riktigt orkar tänka, men som man behöver ta itu med i alla fall. Vädret gör tankarna mjuka, lite avtrubbade, uthärdliga. Så sedan, framåt kvällen, när jag gick ut på balkongen i svalkan, fann jag till min lättnad att funderingarna nästan lagt sig där jag behöver att de är.

23 juli, 2012

Att krympa världen

Ja, vi vilar nu, låter kartongerna stå ouppackade i lägenheten, andas. Går ner till sjön, ytan krusas, vi sätter oss på bryggan, min älskade och jag. Lägger oss på rygg med fötterna stilla i vattnet. Tittar upp i himlen, på kvällsskymningen, träden och molnen. Svalka. Håller varandra i handen. Krymper världen för en stund.

21 juli, 2012

Sorg 45 poäng

Nu är det gjort. Är det flyttat. Är kartongerna packade. Lassen till loppisen och till soptippen ivägbaxade. Kassarna uppradade. Sakerna till vännerna inpaketerade.

Jag är trött. Utmattad. Allt har gått bra. Lägenheten står öde och tom och väntar på städfirman. Min älskade och vännerna har varit nära. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dem. De har kramat, tröstat, kommit med fika, muntrat upp, hälsat och tänkt på, skickat meddelanden på telefon, på facebook, på blogg.

Jag vet inte vad jag kan säga mera. Men jag vet att jag sa hejdå till väggarna och tackade för alla fina minnen precis som jag brukar göra vid en flytt. Jag vet att det var svårt att stänga dörren och gå. Och jag vet att det låter klyschigt och som en efterhandskonstruktion, men det är sant, att jag lade ordet Sorg för 45 poäng på wordfeud medan jag väntade på att flyttbilen skulle komma.

18 juli, 2012

Att montera ner ett hem

Vi hjälps åt att tömma mammas lägenhet nu; fina vänner, min älskade och jag. Mamma flyttar till sin man, nu efter stroken, hon vill det, det blir bra, det blir lättare så, men det är svårt ändå. Minnena i väggarna, i hörnen, vetskapen om varför hon inte är med oss där. Vi jobbar på. Vi är effektiva, organiserade, fokuserade, strukturerade, vi måste vara det, tiden är noga utmätt, flytten väntar inte på oss. Så står jag där i köket, väljer bland dricksglas, bestick och kastruller; slänger, sparar, stressar, skänker bort, men så plötsligt så känns det så fruktansvärt fel allt det där. "Vet du. Egentligen", säger jag, "egentligen är det väl klart att det måste få ta tid att montera ner ett hem som har byggts upp under ett liv." Min vän stannar upp där hon står bland alla pappkartonger och hon ser på mig och det känns så himla fint, för jag vet att hon förstår. Och vi hejdar oss lite, slår av på takten där en stund och tillåter oss att andas. Plockar lite lugnare, lite varsammare.

16 juli, 2012

Fölk av alle sörter

"Det finns fölk av alle sörter", brukade min barndomsgranne Helge säga när han hörde talas om folk i allmänhet och om sådana som var lite eljest i synnerhet. Så kavade han upp kepsen i pannan och tog sig en liten funderare, innan han fortsatte kratta grusgången eller rensa vidare i tulpanrabatterna.

15 juli, 2012

Minnen

Passerade förbi en butik idag. På en skylt utanför stod det att de sålde hantverk, smide, glas, vykort och minnen. "Minnen". Jag undrar just vad för slags minnen de saluför. Långtidsminnen? Korttidsminnen? Muskelminnen? Episodiska minnen? Semantiska minnen? Eller kanske sådana som börjar blekna i kanterna och som man gör allt för att hålla kvar?

13 juli, 2012

Fjäriln vingad

När jag dansar varv på varv, runt, runt här hemma, händer det att jag tänker på när jag var liten och ville vara en balettdansös. Men när jag äntligen hade köat mig fram till kursen i barndans, visade det sig att det inte var det minsta tal om varken balettskor eller tyllkjol. Däremot skulle man fladdra runt i ring och leka att man var en fjäril, tillsammans med en massa andra barn som också var klädda i sockeplast och små gymnastikdräkter med volang. Det kunde jag lika gärna göra på egen hand därhemma, tyckte jag och gick inte dit fler gånger.

Men än i dag när jag dansar, brukar jag fladdra till lite extra då och då när andan faller på, och låtsas att jag ser ut som en påfågelöga. Det är den finaste fjärilen tycker jag. Den liksom tittar på en så där lite sorgset från sina vingar. En dag när jag var barn hittade vi en påfågelöga som låg på vägen och vi matade den med honung till den kunde flyga igen, och försvann.

11 juli, 2012

Fikastunden

Det händer fortfarande att jag tänker på den där mannen i övre medelåldern, som när han slagit sig ner på det gammeldags, mysiga kafe´et, tog fram sin mobiltelefon och pratade i den utan uppehåll, genom hela fikastunden. Jag tänker på hans fru som satt tyst och sluten bredvid, och med blanka ögon plockade smulorna från duken, stirrade ner i sin kaffekopp.

10 juli, 2012

"Bla och bla och bla, måste jag säga"

När jag var barn hade jag en period av extrem ärlighet. Även de vitaste av lögner var bannlysta. Om jag upptäckte att jag missuppfattat något och sedan berättat det för andra så att de kunde tro att jag hade ljugit, blev jag alldeles nervös och visste inte hur jag skulle bära mig åt för att rätta till det. Och så fanns det förstås uttryck som "måste jag säga", som i "Det är vackert väder i dag, måste jag säga", eller "Filmen är verkligen dålig, måste jag säga." Det är ju egentligen väldigt få saker som man måste säga, så uttrycket rimmade illa med min nitiska ärlighet. Jag ändrade mig därför alltid till "Eller, jag måste inte säga det, men jag vill säga det."

Så förut idag när jag satt i bilen med min älskade, flög det ur mig igen. "Bla och bla och bla, måste jag säga",  sa jag. Och precis som förr, kunde jag inte låta bli att lägga till "Eller, jag måste inte säga det, men jag vill säga det."

Jag log lite för mig själv och tänkte på den där ärlighetsnitiska barnversionen av mig. Jag tänkte på hur krångligt hon hade det och på att jag önskade att det gick att skicka lite av den där förlåtande, accepterande, mjukare inställningen jag har till mig själv numera, i en tidsmaskin, till henne.

09 juli, 2012

Vansbrosimmet

Igår var vi i Vansbro därför att min älskade skulle slunga sig ner i vattnet tillsammans med ett gäng andra grönmössade, sälliknande människor. Regnade gjorde det, till vansinne. Varken jag eller min syster hade några regnkläder och paraplyet låg kvar i bilen, för i vår familj tänker vi aldrig på sådant förrän efteråt. Så när min älskade äntligen hade stigit iland, var min syster och jag tusen gånger blötare än alla sälmänniskor tillsammans och kallare än de flesta. Vi fick byta om och skarva kläder om vartannat, med handdukar som kjolar och underkläder under trenchcoats, traskade vi genom Vansbro och vi kunde inte sluta skratta.

Till slut nådde vi fram till bilen och kunde påbörja resan hem. Vi skrålade med i Adeles "Set fire to the rain" som vi alla tre bara älskar, och till tonerna av den seglade vi fram på vägbanorna och mina skor hade förvandlats till ett par kanoter täckta av träflisspäckad sörja, så jag kunde också paddla mig fram i dem.

07 juli, 2012

Att skriva som mitt hår såg ut

Idag har jag köpt nya pennor med flytande bläck i svart och i grönt. Noggrant utprovade, testade på bokhandelns vita pappersbitar: Svepa med långa drag, skriva mitt namn. Dra bestämda streck, göra rundlar.

Det är viktigt med pennor. Att vi trivs ihop. Jag tycker om känslan av en ny penna, av att vara precis i början, av att jag kan komma att skriva något med den som jag aldrig gjort förut. Jag skriver alltid på blanka blad, jag avskyr ränder och rutor. Jag vill kunna rita i min text, göra streck, pilar och cirklar om jag vill.

När jag gick i mellanstadiet sa min fröken till pappa att han skulle tala med mig om min handstil. Att jag måste börja skriva som man lär sig i skolan. Men det tyckte min pappa var strunt. Han tyckte att jag skulle få skriva som jag ville, och det hade han rätt i. Jag har gjort det sedan dess och det har alltid funnits folk som har haft åsikter om det. Och dem som har sagt att jag skriver som mitt hår ser ut, men det var innan jag började bestämma att det inte fick vara lockigt.

Och nu är det på natten och hela världen sover utom jag. Jag sitter med de nya pennorna och en bunt med blanka blad och jag är glad. Över lusten och längtan efter att börja rit-skriva-skissa ner det manus som legat och bakat och jäst i mitt huvud ett tag. Över att jag har en klok far. För jag är säker på att njutningen i att skriva för hand inte alls hade varit lika stor om mina bokstäver inte hade fått vara mina egna, utan så där spretigt kantiga som den skrivstil som lärdes ut i skolan på åttiotalet.

05 juli, 2012

Galopp galopp

Dagar som idag, när jag är ett trött litet fjåk och inte har mycket till egna ord att använda, får jag låna andras redan skrivna.

När jag gick i högstadiet läste jag en dikt i en tidning. Jag klippte ut dikten och sparade den sedan i många år, till urklippet slutligen försvann i någon flytt. Jag vet inte vad det var som gjorde att jag förälskade mig så och varför just den är en av dem dikter som kommit att följa mig genom livet. Kanske är det lättheten i ordet "Galopp". Kanske är det igenkänningsfaktorn i att låtsas att ett ting är något helt annat. Kanske är det egensinnet i den. Jag vet inte, och det känns inte viktigt. Men vad jag vet är att dikten öppnade dörren till Kristina Lugns författarskap och att jag är väldigt glad för det.

Allt har sin egen sång.
Alla som jag älskar har sina egna biljetter.
Jag har en hund.
Det finns dem som säger
att det är en handväska.


Men visst är det väl en hund?
Jag tror att det var en welsh corgi från början
men när jag tog den och slängde den över axeln
förvandlades den genast
till en grand danois.
Galopp galopp.

Av Kristina Lugn, ur samlingen "Hundstunden."

04 juli, 2012

"Det som är lätt är rätt"

"Det som är lätt är rätt", brukar min mamma säga.

Det har varit soligt idag, fantastiskt väder. Jag har promenerat i flipflopskor och knallrosa klänning, lyssnat på musik och på träden. Gått ner till badplatsen, stigit ner i vattnet från bryggan. Legat och flutit på rygg och blundat upp mot himmelen till mina armar och ben blivit knottriga. Gått upp, gått hem, sminkat mig och satt på mig en klänning. En med zebror på, den är så fin. Skor med klack och med blommor. Åkt in till stan. Suttit på uteservering. Tagit en öl med en god vän och sedan ännu en. Mött upp min älskade vid Gullmarsplan, vi tog bussen hem. Kröp upp i soffan tillsammans, tog en smörgås, en kopp te. Såg mig själv i hallspegeln när jag passerade den. Sommarbrun, leende. Tänkte just på det: "Det som är lätt är rätt." Jag behöver komma ihåg att göra livet lite lättare, lite oftare. Det är rätt att göra det.

03 juli, 2012

Jasmine

Ute på vår gård blommar jasminbuskarna, sött doftande, starkt, lite främmande. Varje gång jag passerar förbi dem tänker jag på en veckotidningsnovell som jag läste när jag var barn. Den handlade om en liten flicka, och om hur hon blev mördad. Jag minns inte på vilket sätt, jag tror att det är därför att det var för svårt för mig att förstå. Det var något som tillhörde de vuxnas värld och deras lågmälda samtal. Men jag minns flickans namn, Jasmine, för sällan hade jag hört något så vackert. Jag minns också att jag tänkte länge, länge på henne efteråt, och att jag visste att om jag bara hade känt henne, hade jag kunnat rädda henne, gömma henne, tagit hand om henne, skyddat henne från allt som var ont här i världen.

02 juli, 2012

Elvispmorgon

Tänk när jag går ut på min morgonpromenad innan frukost, samma sträcka, samma väg varje gång. Så att jag inte ska behöva tänka. Så att jag vet att när jag kommer hem, har jag gått lagom. Trött är jag till vansinne, något annat har det aldrig varit fråga om. Så jag sätter lurarna i öronen, drar igång musiken, eller radion, oftast radion, för att vakna, som en elvisp som startar, fast en som pladdrar riktigt mycket i högsta hastighet, chockstartar mig ut ur sömnens bubbla, slungar mig in i verkligheten: "GO´MORRON! GODDA´! GO´MORRON!"

Så kommer jag till skogspartiet någonstans på mitten. Tar ut hörlurarna. Låter elvispen tystna i kroppen och i öronen. Hör ljuden från träden, från fåglarna runt om. Saktar ner stegen. Slätar ut tankarna. Så är jag plötsligt där. Liksom vaken, närvarande. "God morgon."

01 juli, 2012

Energitjuven

  
En dag när jag smäller till mig själv på fingrarna, det är dags att, nu måste jag se till att, verkligen skärpa till mig! Rycka upp mig, ta mig i kragen, ta mig samman, vara duktig, prestera, göra rätt!

Börjar skriva på listan "ATT GÖRA vecka 27 måndag – söndag”, för att kväsa stressen, kontrollera tillvaron, strukturera alla borden, alla måsten, alla "det-vore-bra-om", ett efter ett. För att ideligen fastna med pennan i papperet, blindstirra i väggen, dumglo på grannarnas trollsöta valpar som tumlar i solen, glo på träden, på gården utanför. För att till sist öppna balkongdörren, gå ut. Slänga mig ner i en stol. Låta pennan falla till golvet bredvid skrivboken, ovanpå almanackan. Dra av mig strumporna. Kavla upp byxorna. Sträcka ut benen och vifta med tårna. Tänka ”Skit detsamma, det blir allt tid för det med." Låta stressen gnaga sig trött, fortsätta yvas, sköta sig själv. För jag mäktar ändå inte med, har ingen lust och ingen ork att göra saker och ting på high-speed, och absolut inte, verkligen ingen ork, att göra mer än en sak i taget.



OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.