Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

13 juni, 2012

Tanten på bussen som var fri

I ett inlägg för lite sedan, skrev jag om alla de människor som jag rest tillsammans med i mitt liv och som sedan fastnat i Mitt huvuds galleri. En av dem är tanten jag åkte med på en långfärdsbuss en gång när jag var barn. Hon satt ensam när en kvinna kom fram och gjorde en ansats att slå sig ned bredvid, med handväskan redan på sätet. Men:

”Nej, tyvärr, det är inte ledigt här. Jag hostar så förskräckligt förstår du”, sa tanten.
Men hon hostade inte en enda gång, inte då. Hon njöt i fulla drag av sin resa, utsträckt över två säten, tittade ut genom fönstret, log och målade läpparna i en vackert röd färg. När vi kom fram till staden, möttes hon upp av en farbror. De hånglade omedelbart upp varandra och kysstes så att allt hennes läppstift åkte av.

Jag minns att jag såg på tanten genom bussfönstret och tänkte att så där underbart, egoistiskt våghalsigt fri, ville jag också bli en dag.

8 kommentarer:

  1. Vad gulligt med en tant och en farbror som hånglar! Fler tanter och farbröder borde hångla här i världen!
    Det lustiga - som vanligt med dig och mig - är att jag hittade en dikt igår som jag skrev för 20 år sedan om en farbror på bussen...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det borde de verkligen! Jag och min älskade tänker ta vårt gemensamma ansvar för det när den dagen kommer, och jag vet säkert att du och ditt hjärtas konung kommer att göra alldeles detsamma:-) Fantastiskt med dikten...som jag skrev tidigare, vi är bloggvärldens Anne och Diana;-)

      Radera
    2. Ja! Jag ryser och vill springa ut och lägga brev till dig i Pil pil susa!

      Radera
  2. Jag vill tycka att hon var skönt ego men istället så blir jag lite ledsen inombords. För jag tycker ofta vi är alldeles för dåliga på att hjälpa främlingar och ens bjuda dem på en sittplats. Och jag önskar så mycket att det är något som kommer med åren, att man lär sig att inte bara tänka på sig själv. Men sorgligt nog så upplever jag att det är en viss typ av människor som alltid sätter en väska på den där tomma platsen. Och det vill jag inte lära min son att bli sådan...

    SvaraRadera
  3. Visst, absolut, jag håller med dig, visst ska man hjälpa andra = ) Jag skulle kanske ha skrivit att bussen hade gott om lediga sittplatser, både dubbla säten och enkla, så kvinnan som blev nekad sittplats behövde ingalunda stå under resan.

    SvaraRadera
  4. Då förstår jag bättre. Och jag tycker givetvis också att det är skönt att ha ett helt säte för sig själv... Kanske hade hon (enligt min teori ovan om att man som äldre borde vara en förebild) tänkt på andra i hela sitt liv. Kanske hade hon också vårdat sin sjuka man i många år och nu använde de sista åren till att bara njuta av livet? Sådana historier brukar jag fantisera ihop i huvudet när jag ser på folk, därför ger det mig glädje att läsa dina berättelser och förstå att du gör detsamma:-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. :-) visst är det fint att finna på sådan historier i huvudet, och att finna människor som gör detsamma:-)

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.