Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

26 juni, 2012

Melankoli

Jag stod i köket och lagade mat idag, när en våg av melankoli plötsligt sköljde över mig, grep tag så där om hjärtat, högg till. Jag vet inte varför den kom. Det kan vara regnet som fallit så tungt de senaste dagarna, det kan vara mammas sjukdom och allt som hör därtill, eller bara den som är jag.

Jag tänker på mitt första minne av melankoli. Jag var liten, jag minns inte hur gammal, och jag satt och tittade på teve tillsammans med mina föräldrar. Det var sent, ja, jag minns att det var sent, att det fanns någon särskild anledning till att jag fick vara uppe, att jag hade nattlinne på mig, och att min lillasyster redan låg och sov. Teve visade en konsert. Det var en orkester som spelade och en sångerska som sjöng, publiken var stor, tonerna starka och nära genom rutan. Plötsligt greps jag av en underlig känsla som jag inte kände igen och som jag inte visste vad den var. Jag kände mig ledsen, men ändå inte, på samma gång. Jag tror att jag började gråta.

"Men vad är det Frida?" vet jag att mamma frågade.
"Jag tänker på mormor", sa jag, för min mormor är död, och sorg var det närmaste en förklaring jag kunde komma. Nu vet jag att det var melankoli.

Jag vet dem som tycker om att känna sig melankoliska. De söker sig gärna till sådana situationer, platser och stämningar, och de mår bra av det. Av att vila i känslan en stund, liksom landa i stråken av blå känslor, ha dem nära.

Själv skyr jag melankolin. Den är för abstrakt, för svårdefinierad, för krånglig att fånga. För omöjlig att göra upp med eller lösa. Jag tycker inte om att kura skymning. Jag tycker inte om ljuset mittemellan dag och natt. Så jag slår på radion, knäpper på teven, tänder lampan. Byter spår, ändrar bana, byter fil. Men det händer att melankolin kommer till mig ändå, ganska ofta faktiskt. Och det händer att jag undrar vad som skulle hända om jag vågade möta den, titta lite närmare på den då och då.

8 kommentarer:

  1. Melankoli är ett vackert ord. Kram!

    SvaraRadera
  2. Jag inser att jag saknat dina betraktelser dessa dagar!! Nu har jag läst ikapp- och jag tror att jag önskar att någon skulle skriva en låt med namnet "plötslighetsnovember"! Vilket underbart bra ord! Själv älskar jag hösten och mår dåligt av värmen så när det är som varmast sluter jag ögonen och fantiserar om oktober med dess klara friska luft...

    Jag känner igen det du beskriver. Denna melankoli som bara överväldigar. Min psykolog har lärt mig att jag inte kan hantera ilska och maktlöshet. Det gör mig nervös och jag blir orolig istället. Den oron (som har funnits hela livet) finns i mig och kryper fram, väller över mig som en stor våg och det gör nästan ont i kroppen rent fysiskt. Då vill jag sitta ner och hålla min kärlek i handen för att mana oron att försvinna. Jag tror att det jag kallar för "min oro" är det andra kallar för melankoli. När allting blir för sorgligt och stort och svårt...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, men hej och välkommen tillbaka! Jag har saknat dig också, din blogg och dina fina, kompletterande reflektioner till mina inlägg...känner så väl igen det du säger om oron som sköljer över en och om hur man håller en älskads hand. Som ett ankare som hjälper en att hålla sig flytande. Kramar = )

      Radera
  3. Martina C27 juni, 2012

    Om du kikar riktigt, riktigt nära melakonin... då ser du mig! :-D Melankoni är mitt mellannamn så du har INGET att vara "rädd" för. PUSS

    SvaraRadera
  4. Du kan komma till mig och gå i lära. Melankoli är mitt mellannamn:)

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.