Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

16 juni, 2012

Jag, Violina och isboxarna

Jag är på besök hos en av mina vackraste vänner. Jag har känt henne i nästan hela det här livet och i alla liv innan detta.

Hon, som genom de elakaste åren, när jag grät alla mina förtvivlade tårar och förvred alla fina tankar om  mig själv så att de blev fula, sagt:

"Nej! Sluta. Kom hit istället. Kom hem till mig. Så att jag får krama dig."

Nu bor hon i huset från sagornas tid, med trädgården vi går runt i och dricker saft i, och med rummet med snedtaket som jag får sova i. Och det händer fortfarande att hon spelar på sin fiol och det händer fortfarande att jag kallar henne Violina.

Och så igår natt, när barnen hennes somnat och vi satt och drack te vid köksbordet, sa hon plötsligt:

"Vi fick så mycket lax över, men, vet du,det är så bra, för vi har en frysbox i källaren."

Och jag hör mig svara:
"Men, åh, så bra."

Och vi menar det verkligen båda två, och tänk, så plötsligt stannar tiden. Det går som en tidsspegel genom rummet, och vi ser hur vi går i gymnasiet igen. Vi sitter i min mammas kök och natten är sen, och så är tankarna, så är närheten som blir, med de urgröpta värmeljusens tömda metallhållare obemärkta i händerna, och med pratet om allt det VIKTIGA, det som är liven, vänskaperna och kärlekarna. Aldrig pratade vi om isboxar och dammsugare och gräsklippare. Aldrig, aldrig skulle vi bli sådana som dem som gjorde det.

Vi ser oss i tidsspegeln och vi ler mot varandra och vi ser att vi har blivit precis som dem. Och vi ser att vi är både dem och de där gymnasietjejerna och alla åren däremellan, vi är alla dem på samma gång. Och vi skrattar med varandra och fortsätter att dricka te och prata om det som behövs göras med huset och med trädgården, och det är så himla fint. Att vara där. Att veta att vi känner alla de åldrarna i varandra, att de inte har försvunnit, att de har stannat.

4 kommentarer:

  1. Jag har också vänner som jag har känt nästan längre än jag minns. Och det är verkligen något visst med en sådan "gammal" vän. Man behöver inte förklara något, de vet ändå.

    Och man får bara finnas, behöver inte vara något speciellt. Det räcker med att jag är jag och hon är hon. Jag fnissade lite när jag läste det här för just det där momentet som du beskrev med frysboxen, det hände mig och min vän igår. Fast det handlade om något annat. Men vi kom på oss själva med att vara fasligt vuxna en stund:-) Kram på dig fina, jag hoppas att det går framåt med din mamma?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Precis så är det. Man har sett varandras vackraste sidor och de fulaste, men man finns kvar ändå. Tack för att du tänker på min mamma, det betyder mycket. Det går framåt, en dag i taget,hon har lång väg kvar, men hon är vid gott mod och det glädjer mig så. Kram fina du = )

      Radera
  2. Så vidunderligt vackert du skriver att jag ryser och myser och häpnar. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Åh, lycka = ) Tack själv för att du finns, kära besläktade själ = ) Kram!

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.