Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

29 juni, 2012

Vardag

Så går sekunderna, minuterna, timmarna, dagarna, veckorna, månaderna, och det är vardag igen. Eller, det är meningen att det ska vara vardag, det är vardag som i "Det är viktigt att man återgår till vardagen", och jag gör det så gott jag kan, så mycket jag orkar, men jag hänger i luften och svävar, förhåller mig ständigt till ett "Då" och ett "Nu". "Då", som i den 21 april, dagen för mammas sjukdom, hennes stora stroke. "Nu" som i att jag står i köket och bakar, lagar mat, förbereder inför morgondagens storkalas, en dag med mindre vardag och mera fest. Och jag står här och vispar och rör, knådar och hackar, och jag tänker att det skulle kunna vara en vardag det här, om jag valde att se det så. Bara en lite skörare sådan, en lite trasigare i kanterna. Med lite suddigare konturer och lite otydligare innehåll. Med lite lättare till tårarna och till de små, förtvivlade utbrotten, för allt, för ingenting. Med chocken fortfarande där, nära, men ändå lite på avstånd, med den nya skarpa otryggheten, ovissheten inför allt som kan komma att hända och som händer hela tiden här, som där. Med den nya närheten. Med de ännu starkare banden. Till de som är nära och runt omkring.

28 juni, 2012

"Hjärtat ska gro av drömmar"

När jag var liten ville jag ha så långt hår att det räckte runt hela jorden. Ja, det drömde jag om att ha, och jag kunde riktigt känna hur mina lockar fladdrade evighetslånga i vinden, när jag cyklade och sprang vägen fram.

"Så långt som runt hela jorden?" sa en av fröknarna på lekis. "Det går ju inte. Däremot finns det en sten som man brukar säga är som jorden fast i mindre skala. Så långt hår så att du kan linda det runt den, kanske du kan få."

Jag tyckte att hon var helt dum i huvudet. Det tycker jag förresten fortfarande. Ändå. Med åren har jag blivit mer och mer som fröken på lekis och mindre och mindre som det barn jag var. Men jag kämpar för henne, Frida Hårfagre. Hon som inte kompromissade med sina drömmar och som inte nöjde sig med mindre än att de räckte runt hela jorden.

26 juni, 2012

Melankoli

Jag stod i köket och lagade mat idag, när en våg av melankoli plötsligt sköljde över mig, grep tag så där om hjärtat, högg till. Jag vet inte varför den kom. Det kan vara regnet som fallit så tungt de senaste dagarna, det kan vara mammas sjukdom och allt som hör därtill, eller bara den som är jag.

Jag tänker på mitt första minne av melankoli. Jag var liten, jag minns inte hur gammal, och jag satt och tittade på teve tillsammans med mina föräldrar. Det var sent, ja, jag minns att det var sent, att det fanns någon särskild anledning till att jag fick vara uppe, att jag hade nattlinne på mig, och att min lillasyster redan låg och sov. Teve visade en konsert. Det var en orkester som spelade och en sångerska som sjöng, publiken var stor, tonerna starka och nära genom rutan. Plötsligt greps jag av en underlig känsla som jag inte kände igen och som jag inte visste vad den var. Jag kände mig ledsen, men ändå inte, på samma gång. Jag tror att jag började gråta.

"Men vad är det Frida?" vet jag att mamma frågade.
"Jag tänker på mormor", sa jag, för min mormor är död, och sorg var det närmaste en förklaring jag kunde komma. Nu vet jag att det var melankoli.

Jag vet dem som tycker om att känna sig melankoliska. De söker sig gärna till sådana situationer, platser och stämningar, och de mår bra av det. Av att vila i känslan en stund, liksom landa i stråken av blå känslor, ha dem nära.

Själv skyr jag melankolin. Den är för abstrakt, för svårdefinierad, för krånglig att fånga. För omöjlig att göra upp med eller lösa. Jag tycker inte om att kura skymning. Jag tycker inte om ljuset mittemellan dag och natt. Så jag slår på radion, knäpper på teven, tänder lampan. Byter spår, ändrar bana, byter fil. Men det händer att melankolin kommer till mig ändå, ganska ofta faktiskt. Och det händer att jag undrar vad som skulle hända om jag vågade möta den, titta lite närmare på den då och då.

25 juni, 2012

Plötslighetsnovember

Så mitt i snaps-ångorna, flipflopskorna och midsommarblomstren, blir det plötsligt november. Jag reser mellan Rättvik och Tyresö (långfärdsbuss - tunnelbana - buss), och överallt är det samma sak som då. Samma tomma blickar och stumt nerdragna mungipor, paraplyer och knäppta jackor, samma kompakta tystnad, frånvarande blickar, samma avskärmande från omvärlden. Och jag åker direkt hem. Skiter i promenaden som jag hade tänkt ta, har ingen lust. Sätter på mig myskläder. Häller upp rött vin till mig själv och till min älskade. Bakar en plåt med varma muffins och kryper upp i soffan framför teven. Ser ett par avsnitt av Sopranos. Det är helt okej, vilsamt i alla fall, och rofyllt, även om det inte räcker till "bra." Ser ut genom fönstret, på vinden och regnet och tänker att jag ska försöka minnas känslan av plötslighetsnovember i juni. Så kanske jag kan lura mina sinnen lite grand i alla fall, när november är här på riktigt.

24 juni, 2012

Blubb blubb blubb

I filmen The Graduate från1967, finns en scen där huvudpersonen Benjamin Braddock får en dykardräkt i present. Hela trädgården är full av släktingar som ivrigt väntar på att han ska prova dräkten i poolen. Scenen filmas ur Benjamins perspektiv och man möter alla monsterleende tanter och farbröder genom cyklopets runda glas. Man ser deras stirrande ögon, munnar, hur de rör sig, kacklar, garvar, men allt man hör är Benjamins tunga andetag. Djupa, jämna, steg för steg, till han slutligen når fram till poolkanten och hoppar i. De påträngande ansiktena försvinner, ljudet av andetagen också, när Benjamin sjunker till botten, långsamt, djupt och lämnar världen ovan ytan till sitt öde ett tag.

Så, just så, ser det ut inuti mitt huvud ibland och idag. Så jag vilar mig nu. Stänger mina ögon och öron, blundar för alla intryck, allt prat. Sover med öppna ögon för en stund. Eventuellt kan det hända att jag viftar lite på fenorna.

23 juni, 2012

Att välja vad man vill tro

Det händer att jag väljer vad jag vill tro. Att det finns flera alternativ till vad som är rimligt eller sant, men att jag finner på ett mildare, ett mindre skoningslöst, ett som är lättare att uthärda, och väljer att tro på det. Styr mina tankar åt andra håll, riktar dem. När det gäller mig själv. Mina egna tankar, rädslor, drömmar och funderingar.

Därför att det är lättare så. Därför att det gör min världsbild lite mjukare. Lite mindre skarp i kanterna.

22 juni, 2012

Tankar natten mot midsommarafton

Och ännu en gång är det natten mot midsommarafton, himlen ligger ljus över taken och jag tänker på alla de midsomrar jag firat i olika vänners lag.

Jag tänker på Lissabons midsommarafton som var firande med rödvin och fadosång, och på midsommartravet i Hudiksvall, med kylväskan fylld med mackor och öl.

Jag tänker på alla dessa gubbar och tanter (mer sällan de unga), som jag hört säga: "Jolu´, nu vänder det, snart är det jul, det blir mörkare redan imorrn", precis när jag haft det som gladast, och på hur det gjort mig lika less varje gång.

Jag tänker på sommarlägret där jag lärde mig att binda maskroskransar. Det var då jag äntligen förstod, att sångtexten "Du lindar av olvon", inte handlar om en volvo, och att kransen man sjunger om består av blommor och inte av vadderat tyg, (en krans till en volvo måste ju vara en rattmuff, vad kan det annars tänkas vara?)

Jag tänker på alla de gånger jag vandrat över ängar och längs med diken, ansvarstyngd och ivrig att plocka med mig så många buketter till festplatsen mina barnahänder kunde bära. Och jag tänker på de gånger jag var tonåring och det räckte med att klä ut mig själv eller en kompis, och dansa runt henne eller honom istället för runt en midsommarstång.

Jag tänker på alla de tunna buketter av sju sorters blommor jag plockat under svårhanterad tystnad, buketter att lägga under kudden för att drömma om vem jag skulle komma att leva mitt liv med. Hur jag somnade med delad förväntan och bävan. Var ödesstunden här? Tänk om drömmens val inte kändes bra? Dessutom drömmer man ju oftast om flera och hur skulle jag då veta vem som var rätt i all sin dar? Jag tänkte ofta att det skulle vara enklare att göra som i Selma Lagerlöfs "Mårbackabarn". Där stod det om hur man inför midsommaraftons natt skulle baka sig en översaltad pannkaka, förtära den under tystnad innan man gick till sömns och inte dricka något till. Den som sedan bjöd en att dricka i drömmen, var ens tillkommande. Jag ville prova, men ändå inte. Jag ville veta allt och ingenting, på en och samma gång.

Jag minns allt det här där jag ligger nerbäddad i sängen med penna och anteckningsblock. Jag ser på min älskade som sover bredvid och vet att varken blombuketter eller drömpannkakor hade tjänat något till. För någon så vacker som honom, hade jag ända aldrig kunnat drömma ihop.

Och jag tänker att jag skriver in dessa anteckningar imorgon (läs idag), och att jag då kan passa på att önska er alla en riktigt vacker midsommar.

19 juni, 2012

"Fånga dagen"

Var och handlade i kvarterets matvarubutik idag. Den är lite sådär sömnig, men småtrevlig, man pratar lite grand, lyfter lite på olika varor och ställer ner dem igen, tar sin tid. Så idag när jag stod där i kön, var det en kille i tjugofemårsåldern framför mig.

”Men vad håller de på med!” sa han med hög röst rakt ut i butiken. 
”Du!”, vände han sig till en expedit som kom gående. ”Du hade inte kunnat tänka på att du skulle öppna en till kassa!”

På en sekund förändrades hela stämningen bland oss andra, från avslappnad och ganska trallnöjd, till stressad och irriterad. Killen betalade och stampade iväg med sin kasse. När han gick såg jag att hela hans underarm var fullklottrad med ord som ”carpe diem”, och meningar som propagerade för att man skulle utnyttja varje sekund av sitt korta liv.

18 juni, 2012

Att vilja ge henne orden

Det var när jag hälsade på mamma på sjukhuset, precis när allting hänt. När minuterna var långa som timmarna, när sjukhuslukten var det enda huden andades, när pås-teet från cafeterian i entrén alltid var för torrt och för varmt. Jag satt i dagrummet och väntade på att mamma skulle vakna, när en tant kom hasande fram till mig, med rullatorn framför sig. Ögonen var trötta.

”Det är ingen snö idag”, tittade hon ändå på mig.

”Nej.”

Hon vände sig om. Började gå. Stannade. Såg tillbaka på mig. Lyste upp.

”Jag kommer från en liten by här i Dalarna”.

”Jaha? Ja, jag känner inte till….”

”Om du tänker dig Falun…”

Tystnade plötsligt. Orden försvann. Skenet i ögonen slocknade. Jag såg på henne, försökte:

”Ja, jo men Falun vet jag, där har jag ju varit?”

I några korta sekunder såg hon rakt igenom mig. Sedan gick hon. Vände sig inte om igen.

Jag har tänkt på henne sedan. Önskat att jag kunnat ge henne orden som hon saknade. Önskat att jag hade varit i hennes by, vetat var den låg. Så att jag hade kunnat vara där tillsammans med henne, så att hon hade fått vara där, dit hon längtade så, om så bara för en stund.


16 juni, 2012

Jag, Violina och isboxarna

Jag är på besök hos en av mina vackraste vänner. Jag har känt henne i nästan hela det här livet och i alla liv innan detta.

Hon, som genom de elakaste åren, när jag grät alla mina förtvivlade tårar och förvred alla fina tankar om  mig själv så att de blev fula, sagt:

"Nej! Sluta. Kom hit istället. Kom hem till mig. Så att jag får krama dig."

Nu bor hon i huset från sagornas tid, med trädgården vi går runt i och dricker saft i, och med rummet med snedtaket som jag får sova i. Och det händer fortfarande att hon spelar på sin fiol och det händer fortfarande att jag kallar henne Violina.

Och så igår natt, när barnen hennes somnat och vi satt och drack te vid köksbordet, sa hon plötsligt:

"Vi fick så mycket lax över, men, vet du,det är så bra, för vi har en frysbox i källaren."

Och jag hör mig svara:
"Men, åh, så bra."

Och vi menar det verkligen båda två, och tänk, så plötsligt stannar tiden. Det går som en tidsspegel genom rummet, och vi ser hur vi går i gymnasiet igen. Vi sitter i min mammas kök och natten är sen, och så är tankarna, så är närheten som blir, med de urgröpta värmeljusens tömda metallhållare obemärkta i händerna, och med pratet om allt det VIKTIGA, det som är liven, vänskaperna och kärlekarna. Aldrig pratade vi om isboxar och dammsugare och gräsklippare. Aldrig, aldrig skulle vi bli sådana som dem som gjorde det.

Vi ser oss i tidsspegeln och vi ler mot varandra och vi ser att vi har blivit precis som dem. Och vi ser att vi är både dem och de där gymnasietjejerna och alla åren däremellan, vi är alla dem på samma gång. Och vi skrattar med varandra och fortsätter att dricka te och prata om det som behövs göras med huset och med trädgården, och det är så himla fint. Att vara där. Att veta att vi känner alla de åldrarna i varandra, att de inte har försvunnit, att de har stannat.

14 juni, 2012

Word!

Det händer att jag tappar poäng i wordfeud därför att jag väljer att skriva ett ord som tilltalar mig mer än det poängstinna alternativet,  därför att jag väljer det ord som låter vackrast eller roligast. Som ”lejon”, till exempel, eller "januari". Överhuvudtaget tycker jag om ord med ”j”. Som ”glädje”, ”glajjor”, "jävlar" eller ”majo”. Det är stuns i de orden. En pondus och kraft som ligger bra i munnen och som kan göra ljudet i en text.

Lycka är också när nya ord utkristalliserar sig i massan av babbel och text, ord som jag inte lagt märke till förut, men som jag blir så förtjust i att jag genast måste hitta anledningar att använda dem. ”Stratosfären” är ett sådant ord, och ”ohemult”. Vilka jävla ord alltså!

Sedan finns det ord som ger mig oförklarliga rysningar, som jag inte klarar av. ”Mumsa” är ett sådant. Och ”mys.” Det är något i klangen som gör mig på dåligt humör, även om innebörden av själva orden är nog så trevlig.
När jag gick mina skrivarutbildningar fick jag lära mig att det fanns ord och meningar jag inte borde använda, sådana som ansågs vara för slitna, urblekta, som tappat sin udd och egg, som jag skulle akta mig för. Som "kärlek" och liknelser med fönster inblandade, till exempel, och drömmar. Man skulle absolut inte skriva om drömmar. ”Det fungerar i princip aldrig”, sa en lärare, vad han nu hette, tydligt och bestämt.

Himmel vad det sitter i, himmel vad det kan hindra ett flöde, himmel vad det kan klia svårt i Prestationsångestkråkans del av min hjärna i stunder när jag vill, vill, jaa, VILL! Skriva det där ändå, bestämma själv, stunder när jag har skrivit något sådant i alla fall och upptäckt att det faktiskt fungerade i just det sammanhanget, just där och då!  
"Himmel!" tycker jag också om. Och "Jösses"! Och "Kära nån!" Och "Hur som helst", (fast det använder jag inte själv, det ligger inte bra i munnen på mig, även om jag tycker om att höra andra säga det.)
Nu är jag alldeles svettig och till mig, känner jag. Så jag avslutar med ännu ett fantastiskt uttryck som förtjänar en plats i historien: "Word." Helt enkelt.  


13 juni, 2012

Tanten på bussen som var fri

I ett inlägg för lite sedan, skrev jag om alla de människor som jag rest tillsammans med i mitt liv och som sedan fastnat i Mitt huvuds galleri. En av dem är tanten jag åkte med på en långfärdsbuss en gång när jag var barn. Hon satt ensam när en kvinna kom fram och gjorde en ansats att slå sig ned bredvid, med handväskan redan på sätet. Men:

”Nej, tyvärr, det är inte ledigt här. Jag hostar så förskräckligt förstår du”, sa tanten.
Men hon hostade inte en enda gång, inte då. Hon njöt i fulla drag av sin resa, utsträckt över två säten, tittade ut genom fönstret, log och målade läpparna i en vackert röd färg. När vi kom fram till staden, möttes hon upp av en farbror. De hånglade omedelbart upp varandra och kysstes så att allt hennes läppstift åkte av.

Jag minns att jag såg på tanten genom bussfönstret och tänkte att så där underbart, egoistiskt våghalsigt fri, ville jag också bli en dag.

12 juni, 2012

Att hjälpa våren

Häromsistens kunde man ringa in till radioprogrammet Christer och berätta om en dag eller en händelse man önskade att man fick uppleva igen. Jag tänkte på när jag var liten och ägnade en evighet och ett ögonblick åt att hjälpa våren att befria sig från vintern. Med händer och skor våta av de små, vassa, smältande snökristallerna som bet sig fast i marken, jagade jag bort vintern, trampade ner den i den varma jorden, vräkte ner den i de kvillrande vårbäckarna, gjorde den till en del av smältvattnet. På kvällen somnade jag uppfylld av känslan av att allting var möjligt. Att jag, solen och tiden som gick, skulle övervinna vinterhelvetet tillsammans.

11 juni, 2012

Snö

Var på väg hem igår, efter midnatt. Hoppade av bussen några hållplatser tidigare och tog en promenad. Bara gick där längs med de natt-tomma gatorna och drog in alla dofter från blommorna och träden, förstärkta, starka. Jag tänkte på kvällen som varit och på det samarbete som precis påbörjats, på hur kreativiteten, lekfullheten och passionen på mötet med skådespelarna och regissören, var lika påtagliga som sommarens dofter. Jag kände hur alla intryck, tankar och idéer började ta form i mitt huvud, som dämpade konturer, som silhuetter i nysnö. Jag tänkte tillbaka på en annan natt för många år sedan, en vinter när jag, liksom nu, vandrade hem längs med folktomma gator. Jag mindes tre unga killar som cyklade mitt i gatan, i nysnön, gjorde spår, serpentiner i det oranga skenet ifrån gatlyktorna. De såg så fria, befriade, lyckliga ut. Jag ska alltid minnas den bilden och jag tänker att det är så det känns när jag precis ska börja skriva på ett nytt teatermanus.  Jag tänker att jag är så tacksam över att jag får vara med om den magin gång efter gång efter gång efter gång.

09 juni, 2012

Om kärlek och ett rosa etui med en skatt

I mitt hem, i en hylla, i ett rosa etui med en blommig fågel, ligger en skatt, en symbol för kärlek. Jag fick den på en liten restaurang en varm kväll i Portugal när Sangriaglasen immade och snäckorna serverades med kryddor och smör. Kvinnan som kom fram till mig tog min hand, öppnade den och placerade något i min handflata innan hon slöt mina fingrar igen. Hon slog sig ner vid mitt bord och började berätta för mig. Det var hennes egen historia, om hur hon levt på att sälja sin kropp och om hur en man ständigt kom tillbaka, men inte för att köpa den. Han ville gifta sig. Hans kärlek till henne var starkare än blickarna han fick, än åsikterna och föraktet, men hon sa nej. Gång på gång sa hon nej, till en dag när hon öppnade sitt hjärta för hans.

Kvinnan öppnade min hand. Där låg ett radband med en berlock föreställande helgonet Fatima, och med ett kors. Kvinnan bad mig att alltid tro på kärleken och att skatta den högt.

När hon slutat tala, hade vi tårar i ögonen, både kvinnan och jag. Hon ropade på sin man och presenterade honom för mig. De var sjuttio år fyllda nu och ägde restaurangen tillsammans.

Nu ligger radbandet i sitt etui i en hylla i mitt hem, och varje gång jag har tvivlat på kärleken har jag återvänt till det. Hållit berlocken i min hand. Låtit pärlorna rinna mellan fingrarna, en efter en. Tänkt på kvinnan, på hennes man och på den skatt som är kärleken.

08 juni, 2012

Gamla älskade barn

I mitt föräldrahem fanns stora boxar med LP-skivor. Jag tyckte mycket om att botanisera bland dem. Det var lite högtidligt, det var så viktigt att vara rädd om skivorna, att hålla försiktigt i dem, att balansera de stora, svarta cirklarna mellan handflatorna så att skivorna inte blev smutsiga, fick fettfläckar i sina spår.

Skivfodralen var blanka och lite fransiga, och jag lyssnade på band som Simon and Garfunkel, på Beatles skivor Let it be och Abbey road, och på visan ”Gamla älskade barn” av och med Barbro Hörberg. Jag ville höra den om och om igen. Jag tror att den rörde vid den där främmande, skrämmande tanken djupt där inuti. Den där underligt, overkliga tanken att mamma och pappa inte skulle finnas där alltid. Den plötsliga insikten om att jag hade blivit för gammal för att somna i mammas knä. Det konstiga i att min mamma och pappa inte alltid hade varit vuxna och gått till jobbet och tvättat och lagat middag och betalat räkningar och varit föräldrar till min syster och mig. Där fanns också en känsla av att jag inte riktigt förstod allt, att skorna var för stora, att det var en sång för de vuxna, en som jag inte hade vuxit i än.
Jag har inte tänkt på den visan på många år. Så här om dagen när jag och min älskade var på väg hem från lasarettet där vi hälsat på mamma, kom den plötsligt tillbaka för att trösta mig. Och tänk, jag kom fortfarande ihåg varenda ord i dess text. Lyssna gärna på den här.

07 juni, 2012

Kärlek och Budapestbakelser


Häromdagen tog jag en promenad till centrum för att köpa en kaffe. I kön framför mig stod en dam som precis tagit emot en prydlig kartong med Budapestbakelser. Hon strålade när hon vände sig till mig:

”Det är till min man. Han fyller år imorgon och jag tänker uppvakta honom med bakelser på sängen. Tänk”, fortsatte hon, ”vi säger ofta det till varandra, att tänk vad tiden går fort.”

”Hur länge har ni varit gifta?” frågade jag.

”I fyrtiosex år”, svarade damen och log.

Jag har tänkt på det där sedan. På vårt samtal och på hennes leende. Det såg så lyckligt och överraskat ut på något sätt. Och stolt. Jag såg att hon var stolt. Över sin man, över sig själv, över det gemensamma liv som de skapat tillsammans. Jag har tänkt på det och på hur mycket som måste ha hunnit hända från den stund de sa ”Ja” till varandra, till dess att hon tog emot kartongen med Budapestbakelser, en dag i juni, i ett köpcentrum. Jag har tänkt på att det kanske är precis så det är. Att rätt som det är när man har levt alla de där firardagarna och diskbänksdagarna, svartdagarna och fyrverkeridagarna, så finner man sig plötsligt stående där med två Budapestbakelser i en kartong och talar om för en främmande kvinna att det redan har gått 46 år och känner att man är lite överraskad.




05 juni, 2012

Om att vilja ha ett Beppiskt dockskåp

Minns ni "Beppes godnattstund"? Det gamla barnprogrammet där Beppe Wolgers ligger i en jättestor säng iklädd en enorm nattmössa och pratar med sina dockkompisar som bor i ett stort skåp? Som jag älskade det programmet när jag var liten, och som jag önskade mig ett sådant dockskåp! Som jag ville vara som lyckost-Beppisen som hade alla sina vänner så där påtagligt nära, så där tryggt och mysigt, så de kunde hänga i gäng!

Det där dockskåpet har jag återkommit till många gånger i mitt liv, framför allt när jag har träffat på en människa så där som hastigast, som jag inte velat mista, som fascinerat och berört mig på olika sätt. Då har jag önskat att jag kunde ta en liten kopia av den människan och krympa ned den utan att den dog, och låta den flytta in ett sådant där Beppiskt dockskåp hemma hos mig, så att vi kunde hänga lite mer, ses när vi råkades, och stötas och blötas mot varann. Fast den som var Sigrid skulle själv få sköta sina toalettbesök.

Ps! Det var ett tag sedan jag tänkte på det där dockskåpet nu, men när jag läste inlägget i bloggen Den vassaste kniven om hur Dagens loppisfynd var de två gubbarna som ägde stället, blev jag påmind om det igen. Titta gärna in på Den vassaste kniven, förresten. Den är lite grand som att besöka Gilmore girls Stars hollow. Nina bloggar om sitt liv i en by på den skånska landsbygden och kryddar med vackra fotografier, pyssel och recept. Man får till och med lära sig att baka Pop-tarts. Ds.

04 juni, 2012

En anhörigsjukdom

Jag har fått veta att stroke är en anhörigsjukdom, eftersom den också drabbar anhöriga. Jag vet inte om jag kan säga att jag är drabbad. Jag vet att jag sover oändliga mängder och att många av timmarna är fyllda med oroliga drömmar, mardrömmar, stressande drömmar där jag skäller ut folk till höger och vänster, där jag sitter i rullstol. Jag vet att jag inte har kunnat läsa en bok sedan mamma blev sjuk, därför att jag inte kan hålla tråden länge. Jag vet att jag sällan orkar prata i telefonen, svara på sms, åka in till stan, gå i butiker, träffa folk, hålla ett samtal flytande. Jag vet att jag bakar och bakar och bakar, muffins, kakor, bröd, mycket mer än jag kan äta upp, för att jag måste göra av mina händer någonstans, för att jag måste känna att det blir något som jag kan ta på. Jag vet också att jag gråter mindre än vad jag behöver, därför att jag ännu inte vet mycket om vad som skett och om vad som kan ske.

03 juni, 2012

Roadtrip

Vi är på roadtrip, min älskade och jag. Jag tänker på när jag var liten och vi åkte på bilresa genom Sverige, min lillasyster, mamma, pappa och jag. Min syster och jag hade särskilda kuddar i bilen, de var röda med vita kaniner. Högst upp i ena hörnet hade mamma broderat en blå bokstav, ett "S" på min systers kudde och ett "F" på min. De där resorna var oändliga. Aldrig någonsin kom vi fram. Vi drack saft och åt godis, skrattade, grälade, levde, dog och återuppstod. Vi lyssnade minst femtio varv på varje kassettband. Det är därför vi kan hela Galenskaparnas show "Cyklar" utantill. (Det var först när vi såg showen på teve flera år senare, som vi fattade alltihop. Som att repliken "Den är för kort" i sketchen om tevepejlaren syftade på dennes kavaj till exempel. Sådana saker är inte lätta att förstå när man bara hör och inget ser.) Ibland stannade vi till på ett värdshus längs vägen och åt. Där luktade det alltid brunsås, kaffe och flott. En gång var det en kille som kissade på sig så att det skvätte på mina nya Kinaskor. Han hade tjatat superlänge på sin mamma om att han behövde gå på toaletten, men hon bara:"Nej. Nej. Nej. Nu får du hålla dig. Nej. Nej. Nej. Nu har vi stått så länge i den här kön." Och så gick det som det gick och jag minns att jag stod som paralyserad i mina nerskvätta skor. I mitt minne var det kaos överallt, killen kissade ner väggar, tak och golv och det var minst en som föll ihop. Det är sådana saker jag tänker tillbaka på när jag åker genom ett regnigt Dalarna med min älskade bredvid och med reggae strömmandes ur högtalarna.

02 juni, 2012

Kämpavägen

I närheten av mitt hem finns en gata som heter Kämpavägen. När jag gick där såg jag hur några män byggde takstolar ovanpå ett hus med platt tak. De arbetade under tystnad, nästan omlott, utan att gå i vägen för varandra. Jag tänkte att de skulle kunna bygga en extra våning till mig. Jag skulle behöva bygga ut på den väg där jag kämpar, få en extra våning ovanpå mitt huvud, att fylla med kämpaanda och kraft.

01 juni, 2012

Tveklösa ting

Och jag rusar runt i lägenheten, plockar kläder, söker böcker, letar nycklar, in i sovrum, ut i hall, in i badrum, packa tandborste, hårborste, tandkräm, handduk, balsam. Och det är röra i huvudet. Så mycket att hålla reda på, så många ting, så många tankar, och jag sätter mig ner en stund på toalettlocket, vilar benen. Tvättkorgens genomskinliga väggar är randiga av kläder i svällande serpentinhögar och jag tänker att, det jag tänker är att:"När jag kommer tillbaka hem ska jag tvätta. Jag ska sortera strumporna, trosorna, byxorna och tröjorna i olika högar och lägga in dem i tvättmaskinerna. Kulörtvätt. Vittvätt. Fyrtiograders tvätt. Sextiograders tvätt. Det blir bra. Det blir rätt. Det blir bra. Det är sådana saker. Man bara vet."

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.