Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

27 maj, 2012

Semester från hudlösheten

Igår såg vi eurovision, min älskade och jag. Satte poäng, diskuterade sångstil och klädstil, presentationsstil och intervjustil. Skrattade. Jag tänkte på mamma. På alla de gånger vi sett festivalen tillsammans precis just så. På alla gånger jag fått stanna uppe sent för att se programmet, kämpandes mot sömnigheten, sättandes poäng i lokaltidningens rutor, så lyckligt och speciellt. Tänkte på att mamma också hade tyckt om Loreen. Tyckt om hennes tankar kring låten, när hon berättade om dem i segerintervjun. Tänkte att jag skulle försöka hitta klippet på nätet och visa det för mamma nästa gång jag åker till sjukhuset.

Jag vaknade upp till en hudlöshet imorse. Det är ofta så nu. ”Frida är som en katt när hon sörjer”, brukar mamma säga. Drar mig undan, läker ifred, i lugn och ro. Idag ska jag ändå sätta på mig ett ansikte. Ska åka och träffa en teatergrupp som funderar på att jobba tillsammans med mig. Presentera några scener som de ska få arbeta med, svara på frågor, berätta om mig själv. Klockan är halv tre på eftermiddagen och jag skrotar fortfarande runt i mysklänning, skruttfrisyr och gamm’strumpor. Jag ska gå ut i solen, tänker jag. Promenera. Låtsasprata om pjäser och teaterprojekt med mig själv så rösten kommer igång, och tankarna. Ersätta hudlösheten med jobbansiktet. Det blir bra. Det är viktigt. Roligt. Att tänka på någonting annat, göra något jag tycker om, låta hudlösheten vila, åka på semester från den ett slag.


4 kommentarer:

  1. Det låter som en skön kväll med din fina. Vad bra att du liksom fick en paus i livet där en stund. Jag tror ofta att vi vuxna har sådana föreställningar om hur man "ska" sörja, något barn inte har på samma sätt. De kan stanna upp i sin sorg och skratta och leka som om ingenting hade hänt och det är ju också ett sätt att få sörja och att få bearbeta.

    Jag tror inte att man orkar om den där överväldigande härtskärande sorgen är där hela tiden, därför låter det så bra att du kan mysa framför tv:n ett slag eller ta på dig jobbansiktet och vara den "professionella" Fridan just där och då...

    Jag har inte riktigt varit med om den "chocksorgen" som det måste vara att uppleva sin förälder plötsligt drabbats så hårt, men jag går på sätt och vis igenom en sorgeperiod nu när jag börjar inse, efter två år, att jag inte verkar bli bättre än så här. Det är en slags livssorg som tar över alla mina sinnen. Och jag letar förtvivlat efter dessa små pauser som gör att man kan orka en stund till. När jag läser det du skriver så tror jag, så hoppas jag, att du finner dessa stunder ibland.
    Stor kram!

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK för dina kloka ord och tankar. De betyder mycket. Stor kram = )

      Radera
  2. Du skriver så fint. Jag förstår din känsla.

    Kran Helena

    SvaraRadera
  3. Vad fint att du berättar det = ) Tack! Kram, Frida.

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.