Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

09 maj, 2012

"NÄRHET!"

För några veckor sedan blev jag stoppad av en kvinna nere i Centrum.

”Du!” sa hon och stegade fram till mig. ”Hon!” fortsatte kvinnan och pekade på en expedit inne på Systembolaget. ”Hon vill inte krama mig. Hon tror att jag är farlig.”

”öhh…ja”, svarade jag. ”Jag tänker att hon kanske är en sådan person som inte vill kramas med människor som hon inte känner.”

Kvinnan var tyst en sekund, innan hon åter spände ögonen i mig.

”Du då! Vill du krama mig?”

”Nej. Jag vill inte krama dig.”

”Varför inte det?”

”Ja, jag är också en sådan person som inte vill krama människor jag inte känner.”

Kvinnan betraktade mig en stund. Sedan gick hon vidare genom Centrum för att hitta någon att krama. När jag passerade förbi henne lite senare, stod hon och försökte övertyga en säkerhetsvakt.

Jag har inte kunnat sluta tänka på den där kvinnan och på hur självklart det är för mig med beröring. På hur lätt det är för mig att få. Hur jag inte behöver gå med mössan i hand och fråga främlingar i Centrum om de kan tänka sig att hålla om mig en stund. Dagar när det känns som om jag inte sitter ihop, som om huden har vänts ut och in, och som om jag har glömt hur man andas, finns det alltid någon jag kan vända mig till. Min älskade. En vän. Jag tänker på hur det var för några år sedan när jag var nyseparerad. Då brukade jag kasta mig i min systers famn och vråla: ”NÄRHET!”, till hälften på skämt, till hälften på allvar, när ensamheten och saknaden blev för svår.    

4 kommentarer:

  1. Ja ibland är allt inte så lätt att förstå!

    Kram Helena

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, nog är det så alltid = ) Kram.

      Radera
  2. Vilken hjärtskärande historia! Och vilket viktigt ämne! Och jag kan känna igen mig i det även om jag aldrig gått så långt som att be främmande människor krama mig. Men jag var singel länge. I många år. Och beröring var inget jag fick eller förväntade mig sådär till vardags. Jag tror inte ens jag direkt tänkte på det, det var bara så det var.

    Sedan läste jag någonstans att om man är singel/ inte får "naurlig" beröring ska man försöka unna sig massage om man kan. För att beröring är så oerhört viktig för hur man mår inombords. Och att få massage kanske nån gång i veckan eller månaden gav så mycket i form av just beröring.

    Jag brukade tänka på det när jag jobbade extra i vården. Att klappa lite extra på någons hand eller axel. Att hålla om de gånger det kändes passande. Inte vara så rädd att ge beröring som vi ofta verkar vara. Själv skaffade jag mig hund under de där långa åren som singel. Inte för beröringen i första hand, men det var en fin effekt av att ha ett husdjur.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, tänk hur starkt det behovet är hos oss. Det är bara det att de flesta av oss har en inre spärr som hindrar oss från att göra som kvinnan jag mötte,även om vi kanske någonstans skulle vilja. Tänk hur det kan kännas att få den där kramen, eller bara att någon rör vid en, när man inte känt närhet till någon på länge. Ofta är det som du skrev, att man inte ens tänker på det. Inte förrän man faktiskt möter en person som ger bort en kram. Då inser man hur mycket man har saknat den. Det är så bra att du tänkte på det när du jobbade inom vården, tänker jag.

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.