Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

29 maj, 2012

Karlavagnen och mannen som satte ord på ensamheten

Jag tycker mycket om radioprogrammet Karlavagnen. Det är något särskilt med den där glittrande lugnhets-fanfaren som föregår varje samtal. Det är något med de mjuka rösterna som möts softade genom högtalarna och som bjuder oss att dela skärvor, pusselbitar och konfetti-fnas av främmande människors liv. Jag har hört många historier genom åren, men det är särskilt en mans som etsat sig fast. Det är säkert femton år sedan jag fick ta del av hans berättelse, men jag tänker fortfarande på honom då och då. Man skulle kunna tro att det är för att hans historia kan ses som sedelärande, om vikten av att själv välja hur man vill leva sitt liv, men det var inte därför han gjorde så stort intryck på mig. Det var hans ensamhet. Den ensamhet han bar inom sig själv. Mannen berättade att han bodde ensam i sitt hus och att han verkligen längtade efter sällskap. Han hade en vän. Denne vän bodde också själv och hade föreslagit mannen att de skulle slå sina påsar ihop. Mannen som ringt in till Karlavagnen ville verkligen bo med sin vän, han ville det otroligt gärna. Problemet var att han var rädd för vad grannarna skulle tycka om att två medelålders män bodde tillsammans. Han sa att det kunde verka underligt, grannarna kanske skulle tro att han och hans vän var homosexuella. Det hela var ett, för honom, olösligt problem.

En del av de människor jag har berättat om den här mannen för, har trott att han är hittepå. Att han bara hade diktat ihop den där historien för att få vara med i programmet. Det finns något sorgligt i det. Att man tänker, att om en person ringer in och visar sig så skyddslös, så rädd för andra människors åsikter och fördömanden, måste han vara hittepå. Jag tror inte att han var det. Jag tror att den mannen satte ord på en ensamhet som många människor inte orkar se.  


8 kommentarer:

  1. Tina kusin29 maj, 2012

    Men! :-( Jag hoppas att de flyttade ihop iallafall.

    SvaraRadera
  2. Jag tror att det är ett sätt för "svenssons" att slippa engagera sig... Som när jag berättat om alla lidande utförsälrade "fattiglappar" jag haft på mina kurser. Då säger "svesse": Äsch ingen svälter eller blir utslängd i Sverige, det finns ju socialhjälp....... Folk bryr sig inte, jag är också "folk" ibland... Tyvärr... Oddbjörn

    SvaraRadera
  3. Angelina29 maj, 2012

    Åh, jag hoppas att han flyttade ihop med sin vän ändå och övervann ensamheten!

    SvaraRadera
  4. Min farmor har tre barn, åtta barnbarn och fyra barnbarnsbarn. Trots det känner hon sig väldigt ensam. Hon har varit bonddotter och senare "mora" i hela sitt liv och är van att ha gården full med folk. Nu bor hon i en liten lägenhet och dagarna bara går... Tack och lov har hon en granne som hon dricker kaffe med varje dag. Men ensamheten är tärande...Hon har alltid varit oerhört social och det behovet försvinner ju inte bara för att åren går.

    Jag tror som du att ensamheten finns överallt och inte hittade farbrorn på! Ensamheten bryter ner vem som helst... Önskar att fler vågade bo tillsammans!! Och hoppas så att den mannen tog mod till sig och struntade i vad folk tyckte (lättare sagt än gjort) Jag kommer förresten att tänka på Karin Brunk Holmqvists böcker. Har du läst dem? Den sötaste är sirila gentleman sökes men även potensgivaren och de andra är bra. Det handlar om människor och deras vänskap, om ensamhet och om finurliga lösningar. Det som är lite unikt med hennes böcker är att huvudkaraktärerna är 70 +... Hon förmedlar så fint hur det skulle kunna vara om det vore som bäst!

    SvaraRadera
  5. Ja, det tror jag också. Att han inte var hittepå alltså. Att han satte ord på ensamheten alltså. Jag kan vara rädd för det ibland. Att bli gammal och sjuk och ensam, allt på en gång. Gammal är jag inte rädd för och inte ensam heller, men allt på en gång... och sjuk, nej, jag vill inte. Hoppas den där mannen vågade.

    SvaraRadera
  6. Jag tror inte att mannen var hittepå. Det är så lätt att säga att man inte ska bry sig om vad andra tycker och tänker. Men alla människor fungerar inte så. För en del människor betyder det mycket. Likaså beror ju det där också en hel del vilken generation man kommer från. För en äldre generation kan en sådan fråga, rädsla och ensamhet kanske vara ett större problem än för den yngre. Vi formas mycket av den tid vi växer upp i.

    Sedan tror jag tyvärr att trots att vi dag har mer kommunikationsmöjligheter än någonsin förr så har vi nog också mer ensamma människor än någonsin. Idag sker mycket kommunikation via en datorskärm eller mobiltelefon istälet för öga mot öga. Likaså ett "klimat" som blivit tuffare, hårdare och mer dömande.

    Tack för ett tänkvärt inlägg!

    Kram Lotta

    SvaraRadera
  7. Tack snälla för din fina kommentar.

    Både jag och min mamma gillar att lyssna på det programmet. Har dock inte hört den historian du skrev om men ja, känslan som slår mig när jag läser är en fruktansvärd ensamhet.

    SvaraRadera
  8. Tack fina ni, vilka otroligt vackra tankar och berättelser! Jag blir alldeles varm över att det inlägg jag skrivit som fått mest kommentarer någonsin, handlar om en farbror och hans ensamhet. Jag tänker att farbror´n berör så därför att hans ensamhet är allas, den vi ser hos andra eller kanske den vi hyser inom oss själva...Kramar i massor.

    SvaraRadera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.