Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

25 maj, 2012

Hej hej. Hemskt mycket hej.


När jag var i sexårsåldern flyttade vår familj från Munkedal till Gävle. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Inte bara för att ryktet om att Gävle var den stad där alla jävlarna bodde visade sig vara överdrivet, utan också därför att de pratade tvärtom-språket där. Om man till exempel sa ”Hej!” till en person, svarade denne ofta med ett glatt ”Hej då!” Om de svarade alls förstås. En del tittade bara konstigt. De flesta faktiskt. Det var inte alls som jag var van. Till slut förklarade mina föräldrar för mig att det var annorlunda i Gävle, eftersom det var en större plats än Munkedal. Jag fortsatte ändå att hälsa på folk ett bra tag, av gammal vana och för att jag tyckte att det kändes märkligt att inte göra det. Sedan rättade jag in mig i ledet och lade ner. Det verkade mest göra folk obekväma i alla fall. Eller konfunderade: Vad? Vem? Vem var det där? Känner jag henne? Jaha, ja, bäst jag hälsar då. I alla fall. Fan, nu blev det för sent. Eller rent av förolämpade. Lite grand som jag läste i en insändare för många år sedan. Det var en busschaufför som hade fått nog av alla resenärer som ondgjorde sig över att hans yrkeskår var en samling vresiga surkusar som inte ens sa hej. Busschauffören skrev att det minsann inte var så lätt för honom heller. Att han, efter ett glatt hejsan, faktiskt fått ”Vad hälsar du på mig för? Du känner väl inte mig!” till svar. (Den insändaren gav mig idén till karaktären Cornelia/Cornelis i pjäsen/musikalen äR.)

Jag har nästan slutat att hälsa på folk. Jag vande mig vid det och det är tur, för oavsett vilken stad jag har bott i, har det varit likadant som i Gävle. Men det betyder inte att jag inte tycker att det är väldigt trevligt när någon säger hej till mig, eller att jag inte kan våga mig på att hälsa när någon ser ut att bjuda in till det. Därför värmde det så när jag fick inte mindre än två spontana, glada hälsningar när jag var ute och gick idag. En tant på cykel som hejade glatt och en man som log och ropade ”Prosit!” när jag nös. Så himla fint på något vis. En liten hälsning och ett leende från en främling, bara så där.


4 kommentarer:

  1. Det är fint när människor hälsar och ler. När jag gick runt i Sthlm med mina barn när de var små pratade de med alla och stockholmarna blev så förvånade, det förväntades ju inte alls... många svarade inte ens och Arvid 3 -4 år undrade till slut om han blivit osynlig...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är klart att han undrade det...vad ska man annars tro när ingen svarar, utan bara fortsätter att titta rakt fram fast man säger hej...

      Radera
  2. Det där känner jag verkligen igen! Jag kommer från ett litet samhälle i Värmland och flyttade därifrån när jag skulle börja gymnasiet. Det blev något av en kulturchock att upptäcka att folk inte hälsade. Nu var det många år sedan jag bodde där jag växte upp men så fort jag kommer hem dit så återgår jag till att säga hej/nicka till allt och alla. Det känns tryggt.

    Jag körde i diket ett vinter och genast rusade folk till undsättning. Det kan man jämföra med när jag ramlade omkull och slog i huvudet mitt på ett litet torg här i götet. Den enda som passerade mig just då var en man som bara tittade och gick förbi. Lyckligtvis kom min sambo och hjälpte mig. Det säger lite om vilken skillnad det kan vara att bo på en liten ort där "alla känner alla", då finns också hjälpen. I storstaden är det "varje man för sig själv" som gäller. Och allt börjar på något vis med den där hälsningen. Det säger mycket om mentaliteten på orten...

    Jag hoppas du får en fin helg, läste inlägget nedan och känner som du. Det är en oerhört tröst att veta att det finns så fina människor bara ett "klick" bort när tiderna är svåra. Jag hoppas verkligen att det vänder för dig alldeles snart och att din mamma orkar kämpa på!
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är så sant som du säger, att det börjar med den där hälsningen!

      Tack för dina fina ord. Du är ju faktiskt en av dem människor som jag aldrig träffat, men som ändå tar dig den där tiden att skicka tankekraft och värme= ) Kram

      Radera

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.