Etiketter

Betraktelser (160) Barn (37) Skrivande (28) Teckningar (9) Teater (6) Musikal (2)

31 maj, 2012

Åskan


Alla som känner mig vet hur intensivt jag hatar kyla och slask, gråväder och dass. Att jag, större delen av året, längtar efter solen, energin, ljuvligheten i den.


Men jag tycker också mycket om störtregn och hagel, åska och blåst. Väder som rensar ut, befriar och bestämmer, visar vart skåpet ska stå, säger: "Hej, så här är det bara, okej!"

Inget mankemang hit eller dit. Inga tveksamheter. Inga obeslutsamheter. Inga:"Paraply eller soltopp?" "Tjockjackan eller tunnjackan med tjocktröja? Hm." Ingenting sådant.

Idag orkar jag inte med några veligheter. Inte på några villkor, inte på några fronter alls. Idag längtar jag efter åskan. Idag vill jag sitta på balkongen med min älskade medan regnet öser ner och hela himmelen exploderar i blixtar och pang. Idag vill jag känna att vädret gör det uppror mot livet som jag inte orkar och kan, jag vill att det ska göra det åt mig. Så jag hoppas innerligt att åskan kommer, så innerligt önskar jag det.








30 maj, 2012

En propp i orden

I förrgår skrev jag ett blogginlägg om att fastna i blindstirrande så att man inte kan skriva, och bad om tips på hur man kan lösa det.

Det kom dock fram att det inte alls var skrivkramp som jag hade drabbats av. När min älskade kom hem från jobbet, visade det sig att jag behövde gråta. Helt enkelt. Det var gråten som hade satt sig som en propp mitt i orden, det var den. Jag behövde kura ihop mig och känna mig precis så liten och meningslös som jag tyckte att jag var just då, för att jag skulle kunna fortsätta framåt igen sedan. Det är märkligt det där. Hur ofta jag och mina vänner säger det till varandra, att det är okej att vara ledsen. Att ”Du får vara det. Det är inte farligt. Du måste gråta färdigt först, innan du kan bli glad.” Ändå glömmer vi bort det så lätt, så enkelt är det hänt. Framförallt tycker vi allt för ofta att det där okej:et gäller alla andra, men inte oss själva. Att vår egen gråt mest är fjös.


29 maj, 2012

Karlavagnen och mannen som satte ord på ensamheten

Jag tycker mycket om radioprogrammet Karlavagnen. Det är något särskilt med den där glittrande lugnhets-fanfaren som föregår varje samtal. Det är något med de mjuka rösterna som möts softade genom högtalarna och som bjuder oss att dela skärvor, pusselbitar och konfetti-fnas av främmande människors liv. Jag har hört många historier genom åren, men det är särskilt en mans som etsat sig fast. Det är säkert femton år sedan jag fick ta del av hans berättelse, men jag tänker fortfarande på honom då och då. Man skulle kunna tro att det är för att hans historia kan ses som sedelärande, om vikten av att själv välja hur man vill leva sitt liv, men det var inte därför han gjorde så stort intryck på mig. Det var hans ensamhet. Den ensamhet han bar inom sig själv. Mannen berättade att han bodde ensam i sitt hus och att han verkligen längtade efter sällskap. Han hade en vän. Denne vän bodde också själv och hade föreslagit mannen att de skulle slå sina påsar ihop. Mannen som ringt in till Karlavagnen ville verkligen bo med sin vän, han ville det otroligt gärna. Problemet var att han var rädd för vad grannarna skulle tycka om att två medelålders män bodde tillsammans. Han sa att det kunde verka underligt, grannarna kanske skulle tro att han och hans vän var homosexuella. Det hela var ett, för honom, olösligt problem.

En del av de människor jag har berättat om den här mannen för, har trott att han är hittepå. Att han bara hade diktat ihop den där historien för att få vara med i programmet. Det finns något sorgligt i det. Att man tänker, att om en person ringer in och visar sig så skyddslös, så rädd för andra människors åsikter och fördömanden, måste han vara hittepå. Jag tror inte att han var det. Jag tror att den mannen satte ord på en ensamhet som många människor inte orkar se.  


28 maj, 2012

Blindstirrande

Det finns dagar när ögonen hela tiden fastnar i väggen eller på andra döda punkter, kroppen är segare än deg och huvudet blankt som en teflonstekpanna utan fastbrända matrester…BAAAH! Om jag hade kunnat riva ut en sida ur datorn, knycklat ihop den och hyvat den i papperskorgen, hade jag gjort det. Tillsammans med alla de andra bloggutkasten och manusskiss-med-deadline-på-onsdag-utkasten. Jag har provat alla mina knep:

1.       Baka

2.       Promenera

3.       Dricka kaffe

(Det fjärde knepet, att lyssna på musik som fångar stämningen i historien, kan jag inte prova, eftersom jag inte ens tar mig till ruta ett.)

Hur brukar ni göra när ni kör fast? Har ni några knep? Det vore verkligen underbart att få lite hjälp!


27 maj, 2012

Semester från hudlösheten

Igår såg vi eurovision, min älskade och jag. Satte poäng, diskuterade sångstil och klädstil, presentationsstil och intervjustil. Skrattade. Jag tänkte på mamma. På alla de gånger vi sett festivalen tillsammans precis just så. På alla gånger jag fått stanna uppe sent för att se programmet, kämpandes mot sömnigheten, sättandes poäng i lokaltidningens rutor, så lyckligt och speciellt. Tänkte på att mamma också hade tyckt om Loreen. Tyckt om hennes tankar kring låten, när hon berättade om dem i segerintervjun. Tänkte att jag skulle försöka hitta klippet på nätet och visa det för mamma nästa gång jag åker till sjukhuset.

Jag vaknade upp till en hudlöshet imorse. Det är ofta så nu. ”Frida är som en katt när hon sörjer”, brukar mamma säga. Drar mig undan, läker ifred, i lugn och ro. Idag ska jag ändå sätta på mig ett ansikte. Ska åka och träffa en teatergrupp som funderar på att jobba tillsammans med mig. Presentera några scener som de ska få arbeta med, svara på frågor, berätta om mig själv. Klockan är halv tre på eftermiddagen och jag skrotar fortfarande runt i mysklänning, skruttfrisyr och gamm’strumpor. Jag ska gå ut i solen, tänker jag. Promenera. Låtsasprata om pjäser och teaterprojekt med mig själv så rösten kommer igång, och tankarna. Ersätta hudlösheten med jobbansiktet. Det blir bra. Det är viktigt. Roligt. Att tänka på någonting annat, göra något jag tycker om, låta hudlösheten vila, åka på semester från den ett slag.


25 maj, 2012

Hej hej. Hemskt mycket hej.


När jag var i sexårsåldern flyttade vår familj från Munkedal till Gävle. Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig. Inte bara för att ryktet om att Gävle var den stad där alla jävlarna bodde visade sig vara överdrivet, utan också därför att de pratade tvärtom-språket där. Om man till exempel sa ”Hej!” till en person, svarade denne ofta med ett glatt ”Hej då!” Om de svarade alls förstås. En del tittade bara konstigt. De flesta faktiskt. Det var inte alls som jag var van. Till slut förklarade mina föräldrar för mig att det var annorlunda i Gävle, eftersom det var en större plats än Munkedal. Jag fortsatte ändå att hälsa på folk ett bra tag, av gammal vana och för att jag tyckte att det kändes märkligt att inte göra det. Sedan rättade jag in mig i ledet och lade ner. Det verkade mest göra folk obekväma i alla fall. Eller konfunderade: Vad? Vem? Vem var det där? Känner jag henne? Jaha, ja, bäst jag hälsar då. I alla fall. Fan, nu blev det för sent. Eller rent av förolämpade. Lite grand som jag läste i en insändare för många år sedan. Det var en busschaufför som hade fått nog av alla resenärer som ondgjorde sig över att hans yrkeskår var en samling vresiga surkusar som inte ens sa hej. Busschauffören skrev att det minsann inte var så lätt för honom heller. Att han, efter ett glatt hejsan, faktiskt fått ”Vad hälsar du på mig för? Du känner väl inte mig!” till svar. (Den insändaren gav mig idén till karaktären Cornelia/Cornelis i pjäsen/musikalen äR.)

Jag har nästan slutat att hälsa på folk. Jag vande mig vid det och det är tur, för oavsett vilken stad jag har bott i, har det varit likadant som i Gävle. Men det betyder inte att jag inte tycker att det är väldigt trevligt när någon säger hej till mig, eller att jag inte kan våga mig på att hälsa när någon ser ut att bjuda in till det. Därför värmde det så när jag fick inte mindre än två spontana, glada hälsningar när jag var ute och gick idag. En tant på cykel som hejade glatt och en man som log och ropade ”Prosit!” när jag nös. Så himla fint på något vis. En liten hälsning och ett leende från en främling, bara så där.


24 maj, 2012

Från hela mitt hjärta

Att jag har tunga dagar med mycket svärta, är ingen hemlighet. Inte heller att framtiden är oviss, att jag har mycket att bära. Ej heller är det okänt att mitt och mina närmastes liv går i valstakt just nu, fast med ett steg fram och två steg tillbaka istället för åt sidorna.

Men, trots allt detta har jag inte rasat totalt. Trots allt detta bärs jag fram.

Av vänner och familj som låter mig veta att jag kan ringa dygnet runt. Som låter mig gråta, prata, älta, men också skratta och tala om annat när jag behöver det.

Av människor jag tappat kontakten med, men som hört vad som hänt och som skickar tankar fyllda med omsorg och kraft.

Av människor jag aldrig träffat som skickar hälsningar, tar sig tid att skänka en extra tanke till en främmande medmänniska och tala om att jag inte är ensam.

Av min älskades famn.

Som Queen of Kammebornia skrev på min blogg:

 Jag gillar ett talesätt som säger: När det blåser gömmer sig de flesta i vindskydd, bara några få bygger väderkvarnar. Jag tror du är en sån som bygger väderkvarnar.

Det är sant. Men det är också sant att det är ni som hjälper mig att bygga dem. Så, från hela mitt hjärta: Tack. Tusen, tusen tack.


23 maj, 2012

Släpp fångarne loss - det är vår!

Jag är på väg hem i solskenet när jag går förbi en skola och ser hur några elever hoppar ut genom ett klassrumsfönster, yra och glada. Jag stannar upp och tänker på när jag var liten och Släpp fångarne loss - det är vår! skulle visas på teve. Eftersom vi inte hade någon video, fick jag vila på eftermiddagen så att jag skulle orka hålla mig vaken hela filmen. Det var en viktig film, sa mamma. En som hon ville att jag skulle bära med mig genom livet, och det har jag gjort. Jag minns hur vi satt uppe och tittade, bara mamma och jag. Hur vi upplevde filmen tillsammans och hur vi förstod att "Släpp fångarne loss -  det är svårt!"

Jag var så glad över att jag också hette Frida och hade lockigt hår, precis som Lena Nymans karaktär, för då var det lättare att låtsas att jag var hon. Vi lekte ”Släpp fångarne loss - det är vår!" min syster och jag, och vi befriade fångar och sände egna teveprogram från våra banankartongsapparater.

Jag tänker att jag skulle vilja rusa till mamma på lasarettet, slita upp dörrarna och fönstren och vråla bort de där gallren som är stroken och som fängslar henne i hennes kropp, så att vi kunde springa ut bland vitsipporna och maskrosorna och tulpanerna. Jag önskar att det gick, att det här med att släppa fångarne loss inte behövde vara så förbannat svårt.


22 maj, 2012

Gunga mig!

Jag hade varit och handlat igår. Gick och stretade med tunga kassar från butiken. På vägen hem passerade jag en lekpark, i den lekparken finns gungor och i en av gungorna satt en liten flicka i blommig klänning. Hon gungade högt, högt upp mot himmelen och djupt, djupt ner i jorden, så att hästsvansen liksom svävade ett extra varv i solskenet och hennes röda skor flaxade. Jag gick där med kassarna tunga av diskmedel, sill och tomater. Plasthandtagens hopsnörpta rep skapade vita områden där blodet stramats åt i mina fingrar, och jag kände mig som hundra år allra minst. När slutade jag att gunga egentligen? När slutade jag att rusa fram så snart jag såg en gunga, kasta mig upp på den och gunga mig vild? När gick jag senast hem från en lekpark, solkysst och dan, med metalluktande händer märkta av gungornas kedjor, med byxor och skor fulla av sand efter alla gånger jag tagit sats och hoppat från gungan så långt det var möjligt? När slutade frihetskänslan i att själv kunna ta fart och gunga så högt jag ville, så att jag nästan slog runt, tjusa mig? Jag vet inte! Men det jag vet är att när jag äntligen kom att längta efter det, hade jag blivit åksjuk. Jag började må illa som en gammal räv och var tvungen att klättra ner illa kvickt för att inte kräkas. Men när jag såg den där flickan i parken, tänkte jag, att banne mig. Endera dagen ska jag ta mig ett åksjukepiller och bege mig till närmaste lekpark. Så om ni ser en gungande trettiofemåring högt upp i skyn kom fram och säg god dag, det kan vara jag. Allra helst om hon skrålar:

Ӏlskade tro mej
av allting jag lärt
ett enda att minnas
resten är ingenting värt
ena dagen i himmelen
nästa dag i skuggan av den…”
(Gunga mig av Eva Dahlgren)


20 maj, 2012

Där är det sommar, men här inne är det höst


Så vaknar jag och allt det ilskna från igår är borta. Kvar är bara sorgen, den vemodiga. Sorgen över det som är, över det tunga som händer mig nu. Mig, mamma, min syster, mammas man, och många, många andra.

Ilskan i sorgen är borta och jag tar en promenad. Också idag skiner solen, men det gör mig ingenting. Det känns inte längre förljuget, det är okej. Vinden blåser bland maskrosorna som svajar och jag blundar när den blåser på mig. Blåst är mitt bästa väder. Det är något befriande med vindar, med kraften i det föränderliga, och jag tycker om det.

Jag promenerar längs de grusiga asfaltsvägarna och svänger fram och tillbaka med en gyllengul maskros, och jag tänker på dikten ”Gässen flytta” av Dan Andersson. Den har följt med mig, tröstat mig, ända sedan jag var barn.

När de gamla såren heta tära,
när din kind är vätt av ensamhetens gråt,
när att leva är att stenar bära
och din sång är sorg som vilsna tranors låt,
gå och drick en fläkt av höstens vindar,
se med mig mot bleka, blåa skyn!
Kom och stå med mig vid hagens grindar,
när de vilda gässen flyga över byn!

Den går på repeat i mitt huvud och jag tänker att det är som Olle Adolpson skriver i låten Trubbel: ”Där är det sommar, men här inne är det höst.”


19 maj, 2012

Tema: Faan!


I filmen Shadowlands säger man att ”Vi läser för att veta att vi inte är ensamma.” Ända sedan jag var liten har jag vetat att det är sant. Ända sedan dess har jag sökt efter böcker som har kunnat sätta ord på mina känslor åt mig, kunnat kommentera och komplettera det jag skrivit, sagt och tänkt.

Idag skiner solen och allt ser så där förljuget skirt och lyckligt ut som bara en försommardag kan göra när jag inte alls håller med den, utan är i ilskna sorgetankar. Så jag gick upp, klädde på mig och gick till biblioteket för att leta efter böcker på temat: ”FAAN!”
Jag valde Håpas du trivs bra i fängelset av Susanna Alakovski och Jävla John av Eva Dozzi. Vi får väl se om de får mig att känna mig mindre ensamt sorgearg.


17 maj, 2012

"Along the way we´ll share...everything"

Rätt som det var tog min systers tänkta tågresa upp genom landet andra vändningar och jag fick ett telefonsamtal från Stockholms central, en helt vanlig röd torsdag kl. 9.30.

Rätt som det var stod hon där i hallen med sin resväska, sina gympadojor och med håret i tofs. Jag fick krama henne länge, länge och bädda ner henne i sängen, hon var så trött efter resan.

Så rätt som det var tog den här dagen en annan väg, fick en ljusare ton än innan. Till och med solen drog igång och började skina.

Och jag stängde dörren till gästrummet och jag tänkte på förra gången vi träffades så där plötsligt, min syster och jag. Hur mörkt det var på natten på lasarettet när vi vakade vid mammas säng, hur grå våra ansikten var och hur tungt våra kroppar vilade mot trästolarna i sjukhuskorridorerna.

Jag ser på skulpturen min syster gav till mig och jag känner hur skönt det är att hon är här. Nära. Jag läser på skylten som följde med gåvan:

”My sister, my friend. Walk with me. And along the way we´ll share…everything.”

Jag ställer skulpturen i fönstret i vardagsrummet och jag tänker att nu, mer än någonsin, är det sant.

                                                                            ”My sister, my friend"


16 maj, 2012

Att vilja kramas i Atlanten


I Bele´m, Portugal, finns en vacker mosaik som föreställer världen. Jag har besökt den flera gånger, vandrat från land till land på några sekunder, vinkat åt en kompis som stått i Brasilien, tagit kort på en vän på Sicilien.

Jag längtar dit. Inte efter mosaiken i sig. Men efter att kunna vinka åt alla de efterlängtade, skratta, le och ta några steg mot varandra, för att mötas i en stor kram mitt i Atlanten.




Thanks for the picture, David = )


15 maj, 2012

Kontakt


Jag drömmer ofta om telefoner. Jag försöker ringa till någon gång på gång, men får ingen kontakt. Jag slår ett nummer om och om igen, men missar alltid en siffra. Jag kopplar ihop kläder på tvättstreck, bygger telefoner av byxben och tröjärmar som jag skarvar med halsdukar och försöker ringa upp människor, försöker förtvivlat nå fram.

Jag sitter i mitt hem i en stad långt, långt bort och ringer lasarettet och min mamma (Konstigt  och  Vilken färg har stroke?), och det känns som ännu en sådan dröm.


14 maj, 2012

Det händer på natten

Jag tänker på första gången jag var vaken en hel natt. Det var på Valborgsmässoafton och jag hade precis fyllt 15 år. Jag och mina vänner satt inlindade i filtar vid den falnande elden timme efter timme, och jag förstod inte att mina gympaskor var för nära glöden förrän det började lukta bränt gummi. Tänk när vi åkte hem dagen efter. Hur magiskt och konstigt allting kändes. Som om jag var mitt inne i en dröm fastän jag var vaken.

Jag minns en taxichaufför som körde mig till Arlanda en mycket tidig sommarmorgon för ett par år sedan. Han berättade för mig att han alltid ville arbeta natt. Han talade om hur mötena med människorna blev närmare, mer ärliga, hur tiden, världen följde en annan rytm. Hur andra, mjukare lagar rådde människor emellan. Det är sant.

När jag har möjlighet att välja mellan natten och dagen, väljer jag natten. Jag är vaken. Skriver. Ser på teve. Läser en bok. Ligger i soffan, pillar mig i naveln och funderar på allt och ingenting utan att någon stör. Tänker högt. Pratar i telefonen med andra som också är vakna. Bakar bröd att bjuda min älskade på innan han åker till jobbet på morgonen. Det brukar vara helt svart i lägenhetsfönstren på gården. De enda som tycks vara vakna är jag och en grå katt som smyger över asfalten och bland buskarna. Jag har aldrig sett den på dagen.


När jag var liten och mörkrädd och hade svårt att sova, brukade jag tänka på alla som var vakna på nätterna, som stekte hamburgare och sålde korv, såg till patienter och körde lastbil. Det fanns något trösterikt och tryggt i det. Jag kände mig inte så ensam. Andra människor var vakna och såg till att vanligheten fortgick, att inte spöken och mardrömmar hade tagit över världen. Nu är jag en av dem.



13 maj, 2012

"Båten är i sjön", sa Herbert.

”Men hej Herbert!” ropade en tant till farbrorn på andra sidan grönsaksberget i matvaruaffären häromdagen. ”Hur är det med dig?”

”Jo du, det är bara bra”, sa Herbert och fortsatte att välja bland kvisttomaterna. ”Båten är i sjön. Så det är bara bra.”
Och jag stod där bredvid en stund och tittade på grönsakerna, innan jag tog min korg och gick därifrån. Jag skulle behöva en båt att lägga i en sjö, tänkte jag. Någonting som fungerar som så:
Att allting är bra, när den flyter på.


12 maj, 2012

Äntligen ännu en premiär av musikalen "äR"!

Den 17 och 18 maj på Dieselverkstaden i Sickla, spelas musikalen "äR" av Mälardalens högskolas musikalstudenter. Jag minns när jag skrev originalmanuset till "äR". En av teaterpedagogerna, Sara-Kajsa Lundgren, som arbetade på Kvartersteatern i Norrköping, kontaktade mig och frågade om jag kunde tänka mig att skriva något för en grupp hon jobbade med. 

Det var första gången jag fick frågan om att skriva ett manus med givna förutsättningar. En enaktare skulle det vara. Tretton skådespelare. Gärna med ett ämne som passade tonåringar. Jag visste också att jag ville skapa karaktärer som kunde spelas av såväl kvinnor som män. Jag har aldrig förstått poängen med att bestämma om en karaktär ska spelas av en man eller en kvinna, om det inte tillför något till historien. Däremot finns det en poäng med att den skådespelare som passar bäst för rollen, gör den.

Jag var arbetslös just då. Gick på någon slags arbetsmarknadspolitisk åtgärd som i  folkmun kallades för vuxendagis. Jag undrar om valet av pjäsens tema ”Identitet”, hade varit så givet om det inte hade känts som om vuxendagiset gjort allt för att sudda ut min egen. Karaktärerna blev en spegling av min livssituation och av de människor jag mötte. Där fanns känslor av att ha ägnat ett helt liv åt en karriär man aldrig ifrågasatt förrän man blev arbetslös och upptäckte att all den kunskap man skaffat sig, visade sig sakna värde. Frustrationen över alla val som skulle göras i stort som smått, utan att man visste vad de skulle leda till. Funderingen kring den egna identiteten, vem man är i relation till sig själv och till andra när man inte längre har ett arbete att gå till, och den känsla av utanförskap det kan väcka.

Nu låter det som om "äR" är en historia som handlar om arbetslöshet. Det är det inte. Men det faktum att jag var arbetslös väckte frågor, tankar och känslor som återspeglas i "äR". I Musikalkalendern står det att: ”äR behandlar vilsenhet och ensamhet med en stor dos hjärtlighet och humor. Genom samspel mellan grannar och stadsfolk, möts och skapas nya identiteter. Hur vet jag vem jag är och vem jag vill vara, när min granne ser någon helt annan? äR handlar helt enkelt om det vardagliga bekymret att vara.” Det stämmer riktigt bra.

"äR" har spelats som teaterföreställning vid ett flertal tillfällen, nu senast av en grupp ungdomar på  Kulturskolan i Gävle. Ibland har jag skrivit till karaktärer för att den grupp som önskat göra pjäsen har varit större än rollistan, ibland har jag skrivit ut karaktärer för att gruppen har varit för liten. 2006 kom Musikteatergruppen Latadana med ett nytt förslag som jag genast tackade ja till. Under ett mailmaraton utan dess like mellan mig, kompositören Johan Larsson och librettisten Hanna Larsson, skapades en musikalversion av "äR". Den har satts upp två gånger tidigare och nu är det dags igen. Jag var inbjuden till ett genomdrag av föreställningen häromdagen och det var så roligt att återse karaktärerna och höra musiken. Mälardalens högskolas musikalstudenter har skapat en fantastiskt fin version av "äR". Varm, empatisk, äkta, humoristisk och närvarande. Gå och se den, det är den verkligen värd.

Boka biljetter genom att skicka ett mail till musikalen.ar@gmail.com. Ange antal biljetter du önskar boka, namn och datum. När du får en mailbekräftelse på detta finns biljetterna bokade i ditt namn. Biljettpriset är 50 kr.

11 maj, 2012

Pollyanna och vuxendagiset

För många år sedan, när jag var arbetslös, var jag ålagd att gå på ett i folkmun kallat vuxendagis. Där fick jag sitta tillsammans med andra personer som också var arbetslösa. Vi fick till exempel lära oss hur man ringer till en arbetsgivare och så fick vi gå på kurser i självkänsla. Man skulle nästan kunna tro att vi, en grupp kompetenta människor som alla hade jobbat tidigare, hade blivit arbetslösa på grund av vår sviktande självkänsla och vår oförmåga att prata i en telefon.

Dessutom ansågs vi tydligen vara en grupp negativt sinnade typer, för vi skickades på en kurs i positivt tänkande. Vi satt en hel dag och lärde oss saker som att om det är uppförsbacke när man är ute och cyklar, ska man inte tycka att det är jobbigt. Man ska tänka att det ger mer motion. Jag blev så olycklig av att få allt detta positiva tänkande beskäftigt nerkört i halsen, att jag inte kunde andas. Först när jag hade gått hem och ritat en teckning av den här typen, kunde jag bli glad igen:



  
(För de som inte vet, kan jag berätta att Pollyanna är namnet på en bok från 1913. Där lär man ut "Vara glad" - leken som ett sätt att tackla livets svårigheter. Det är ett tankesätt som innebär att man aldrig ska klaga över sin situation. Man ska göra något positivt av den, för det kan alltid vara värre. Lång tid efter att vuxendagisets veckor avslutats, brukade jag och några av de andra gruppdeltagarna ropa: ”Pollyanna!” och höja en ironiskt kämpande näve som hälsning när vi möttes på stan.)

10 maj, 2012

Tänk om





Tänk alla människor som tagit ett kort på en, bara för att de råkade knäppa precis när man passerade förbi.

Tänk sedan om man skulle bli hembjuden till några personer man precis lärt känna. Några som bor någon helt annanstans, till exempel i Berlin eller Alingsås.

Tänk, så sitter man där och dricker kaffe eller något, och så blir det att man tittar på bilder i deras fotoalbum. Så plötsligt upptäcker man sitt eget ansikte bland alla människor på stranden bland parasollerna, eller på en uteservering vid ett bord någonstans. Som en hälsning till sig själv från ett helt annat liv, långt bortifrån.

09 maj, 2012

"NÄRHET!"

För några veckor sedan blev jag stoppad av en kvinna nere i Centrum.

”Du!” sa hon och stegade fram till mig. ”Hon!” fortsatte kvinnan och pekade på en expedit inne på Systembolaget. ”Hon vill inte krama mig. Hon tror att jag är farlig.”

”öhh…ja”, svarade jag. ”Jag tänker att hon kanske är en sådan person som inte vill kramas med människor som hon inte känner.”

Kvinnan var tyst en sekund, innan hon åter spände ögonen i mig.

”Du då! Vill du krama mig?”

”Nej. Jag vill inte krama dig.”

”Varför inte det?”

”Ja, jag är också en sådan person som inte vill krama människor jag inte känner.”

Kvinnan betraktade mig en stund. Sedan gick hon vidare genom Centrum för att hitta någon att krama. När jag passerade förbi henne lite senare, stod hon och försökte övertyga en säkerhetsvakt.

Jag har inte kunnat sluta tänka på den där kvinnan och på hur självklart det är för mig med beröring. På hur lätt det är för mig att få. Hur jag inte behöver gå med mössan i hand och fråga främlingar i Centrum om de kan tänka sig att hålla om mig en stund. Dagar när det känns som om jag inte sitter ihop, som om huden har vänts ut och in, och som om jag har glömt hur man andas, finns det alltid någon jag kan vända mig till. Min älskade. En vän. Jag tänker på hur det var för några år sedan när jag var nyseparerad. Då brukade jag kasta mig i min systers famn och vråla: ”NÄRHET!”, till hälften på skämt, till hälften på allvar, när ensamheten och saknaden blev för svår.    

08 maj, 2012

Konstigt

Förra gången min mamma låg på sjukhus var jag ett barn. Jag minns hur konstigt allting var, hur konstig hon såg ut där i sängen och hur konstigt det var att se henne där. Hur konstigt allting luktade, hon med. Hon luktade inte som mamma. Jag längtade till hon skulle komma hem så att jag nästan dog. Sedan, när det äntligen hände, hade hon ny frisyr. Jag slängde mig på sängen och grät en hel natt för att hon inte var sig lik.

Jag sitter på tåget hem efter att ha besökt min mamma på lasarettet. Nästan 30 år har gått sedan förra gången hon var inlagd och jag är vuxen nu. Men jag tänker att, ändå. Så mycket är detsamma. 

06 maj, 2012

Vispa samman

Jag är på lasarettet och hälsar på min mamma, och jag tänker att imorgon när jag kommer hem ska jag baka. Inte tänka. Baka. Inte jobba med ord, dem som skyddar, förskönar, smärtar, broderar, tvingar att möta. Inget jävla tålamod. Inget vänta och se. Inget "Vi kan inte spekulera i det." Inga bortblinkade tårar dolda mot sjukhusutsikter. Bara mina händer i en bakbunke. Bara kakao, vaniljsocker, ägg, socker, margarin, bakpulver och mjöl att vispa samman. Bara vetskapen om att om jag gör det och sedan häller smeten i formar som jag stoppar in i ugnen, finns det tolv färdiga muffins femton minuter senare.

05 maj, 2012

Vilken färg har stroke?

Jag går ut i dagrummet så att mamma får vila en stund. Bläddrar i min anteckningsbok. Läser det jag skrev den där första, hemska natten för två veckor sedan:"Varför är klistermärket på sängen marinblått när stroke är så ogenomträngligt svart?" Mamma ligger på "den gula" avdelningen. "Gul som solen", säger hon. Gult som solägget i Elsa Beskows saga med samma namn. "Jag läste den för dig när du var liten. Kommer du ihåg?" Och visst minns jag den. Den handlar om en älva som hittar en apelsin i skogen. "Hon tittade rakt upp och fick se ett ljust hål i molnen alldeles ovanför. Nu förstår jag, tänkte hon, stackars solen har tappat sitt ägg och kan inte hitta det för att molnen är i vägen!" Jag tog med mig boken till lasarettet idag. Nu är det jag som läser för mamma. Vi skrattar tillsammans åt sagan och jag tänker att just nu, just här, är stroke marinblå.

04 maj, 2012

Röra sig försiktigt genom världen

Kvällar som den här känns det som om jag har miljoner spänt skruvade kollegieblocksspiraler inuti. Som om de kommer att spreta till, strypa åt, karva hål, om jag är oförsiktig. Väcka minnen, snöa in, börja läcka ur tilltäppta ådror bräddfyllda med sorg, öppna dammar, dra ner, dränka.

Kvällar som den här rör jag mig försiktigt genom världen. Stänger tevenyheter. Väljer varsamma sidor på nätet. Gömmer jobbighetsböcker under klädhögar.

Kryper ner i sängen. Vilar hela min hand mot min älskades rygg.

03 maj, 2012

Serenity now!

Häromdagen yvade jag runt i lägenheten på jakt efter mina försvunna nycklar. Varje gång jag varvade köket hördes ett litet pling då jag slog i en eller annan cykel. Efter ett antal utbrott insåg jag nödvändigheten i att komma fram till åtminstone en fördel med att den älskade människa jag lever med, tycker så mycket om sina cyklar att de ingår i vår köksgemenskap:

Man kan intala sig själv att det plingande ljudet som kan uppstå i öronen nu och då när man är lite jäktad, är en cykelringklocka och inte ett tecken på galopperande galenskap. För allas vår själsfrid. Eller som de säger i Seinfeld: "Serenity now!"


02 maj, 2012

Himmel och helvete

Det är en sådan dag när jag läste Komvuxmeddelandet ”Sök före 31 maj för hösten!” som ”Sök före 31 maj för helvete!”

En sådan dag när jag fruktar att min inre Pollyanna har lessnat på att försöka engagera mig i ”Vara glad” – leken och dragit sina färden.

Det är en dag när jag ville göra en Skorpan Lejonhjärta och vråla: ”Hjälp mig! Rädda mig! Säg att du är min farfar!” Till den baggyjeansklädda prästen med solglajjor som cyklade förbi, slänga mig runt halsen på henne och gråta. Bara för att få en smak av himmelen.


01 maj, 2012

Att ha hjärta att ljuga

Idag satt jag på en solig klipphäll och tittade på barn som vrålade ilsket och ville bada i den iskalla sjön, och på flickor som lät sina cyklar bada i vattenbrynet. Det är säkra tecken på att sommaren är på väg, och med den kommer en ökad ström av turister med kameror.

Tänk den ivrigt lycklige mannen som hade riggat sin kamera med utrustning och allt på bron utanför slottet, och riktat objektivet mot riksdagshuset.

”Is that the palace?” frågade han mig, liksom bara för att försäkra sig, när jag passerade förbi.

Varje gång jag ser en ny, förväntansfull, kameraförsedd turist vid någon av Stockholms sevärdheter, tänker jag på den mannen. Jag tänker på honom och önskar att jag hade haft hjärta att ljuga.

OM frk. Frida Fortissima

Bakom bloggen och företaget frk. Frida Fortissima finns jag, manusförfattaren Frida Mellström, född - 77. Jag har skrivit för bland annat radioteatern i P1, musikal, musikteater och utomhusteater. Jag skräddarsyr också manus efter beställning. För att komma i kontakt med mig, skriv till frkfridafortissima@gmail.com

AKTUELLA SAMARBETEN OCH FÖRESTÄLLNINGAR

Under hösten 2014 arbetar några elever vid estetiska programmet i Sollefteå med "När ska man börja le?" som jag har skrivit manus till. Manuset är en omskriven version av det som har mött läsare på Dramalabbets "Färskpressat". Föreställningen spelas i februari 2015. Regisserar gör Sara-Kajsa Lundgren.